ziquita

Jaha, imorgon är det då alltså nyårsafton och den skall spenderas på Sönneråsgården (eller kanske var det Texas? minnet sviker mig just nu...) där det ska bli en kombinerad 50 års- och nyårsfest med släkt och vänner. Det kommer nog bli en kanon kväll, för i det där sällskapet har man alltid roligt, no matter what!

Alkoholen inhandlades igår, och imorgon är det Smirnoff och mojito som gäller, och däremellan några Bacardi Razz drinkar, bl.a. hittade jag recept på en drink som hette Berry Azz. Det lät som något för mig ;) haha.

Men nu till mitt problem. Svart eller lila?! Jag har två klänningar som jag verkligen ÄLSKAR, för dom sitter perfekt trots mina pygmébröst a'la storlek knappt AA. Och ja, dom är likadana, men i olika färg som sagt. Vilken färg tycker ni bäst om? Själv lutar jag åt den svarta, men det är antagligen bara en bekvämlighetsgrej... Så. Svart eller lila?







Förövrigt kan jag även passa på att fråga om ni ser min lutande axel? Det är det tydligaste beviset på hur sned jag är, men ändå ser jag riktigt rak ut på dessa bilder! Jag kanska ska ta och dela med mig av en "riktig" bild någon dag (utan tröja alltså, men självklart inte naken) så ni får se hur min överkropp egentligen är funtad. Helt otroligt att man kan bli så sned som jag är just nu... Men det vart ett sidospår! Åter till klänningarna: svart eller lila?

"Berg och verklighetsbarriärer
kan aldrig sudda ut spåren
du satte i allas våra hjärtan"

Det finns ett ställe här i världen där jag trivs otroligt bra, där folket är helt underbart positiva och allting bara känns rätt. Den platsen är Florö. Jag trivs som fisken i vattnet där, och hoppas att jag i framtiden kommer att bo där igen. För där är mitt hem, där bor mitt hjärta.

Ett annat ställe som definitivt är en fristad och favortiplats, det är Mesnali (Lillehammer) där Martins mormor och morfar bor. Det finns inget ställe där man mår så bra som där! Jag hoppas verkligen att det blir en tripp dit nu i påsk igen, för de två påskarna jag spenderat där hitills har varit de två bästa i mitt liv. Underbara människor, underbart hus och underbar miljö!

Det lät kanske lite väl optimistiskt med tanke på att jag inte ens har ett hus utan är inhuserad i en tråkig liten lägenhet. Men julpyntat är det i alla fall, och julskinka, gravad lax, risgrynsgröt och knäck finns det. Likaså en julgran står här, pyntad och fin (nämnde jag att Celia vaknade 05:52 imorse och bestämt skulle klä den?).

Imorgon är det självaste julafton och den ska spenderas hemma hos min moster med resten av familjen. Kommer nog bli lika mysigt och roligt som alla andra år. Min släkt är bäst!

Ikväll är det egentligen bara en sak som står på tapeten, och det är Bingolottos uppesittarkväll. Tråkigt att se på den själv... hade gärna haft Martin här med mig! Men en bingolott har jag i alla fall införskaffat, för det är ju trots allt tradition så här kvällen före julafton.

Har även tänkt ta lite kort på vår julmysiga lägenhet senare ikväll när Celia har somnat och jag har fått flitt undan leksaker ännu en gång. Det är riktigt mysigt här faktiskt, trots en snål budget som inte tillåter mig att köpa den inredningen jag så gärna vill ha!

Celia förra julen

Min stora fobi är fåglar, fjärilar, trollsländor... allt med vingar! Jag är helt sjukt rädd för vingar, varför vet jag inte egentligen, men jag har en teori om att jag i ett tidigare liv blev kvävd till döds av en fågel som liksom knep ihop munnen på mig (eller nåt i den stilen) och flaxade frenetiskt med vingarna. Det är min teori.

Hur som helst är jag sjukligt rädd, fast jag har bättrat mig något enormt. I somras på Frösö Zoo vågade jag mig faktiskt ända fram till stängslet vid nå höns & tuppar (vad gör man inte för celia liksom?). Det gick bra... ända tills en tupp kom trippandes åt mitt håll, hoppade rakt upp i luften och flaxade sig frenetiskt framåt. Då höll jag ärligt talat på att skita på mig (och ja, folket kollade lite konstigt på mig när jag hoppade flera meter bakåt med ett tjut).

Såhär såg förövrigt årets julkort ut. Det röda alltså,
skit i den blåa och vita bakgrunden, eftersom
jag printscreenade kortet. Jag blev helnöjd!

Jag skriver ofta om min pappa (eller ja, ofta och ofta.... ibland) för att dela med mig av mina erfarenheter som barn till en alkoholist. Idag tänkte jag inte skriva något nytt, tårdrypande inlägg. Däremot tänkte jag dela med mig av ett inlägg från förra julen som ni kanske inte har läst. Det är verkligen värt att tänka efter före, ibland. Tycker jag. Och tro nu inte att jag är någon perfekt mamma som absolut aldrig dricker en cider i min dotters sällskap, för det har jag gjort flertalet gånger. T.ex. vid midsommar och valborg. Men aldrig mer än ett par cider, på sin höjd, medans hon varit vaken. Efter att hon har lagt sig har jag kunnat tagit ett par glas vin eller någon grogg, men aldrig mer än att jag kan stå stadigt på benen och prata ordentligt. Det handlar ändå om ett barn, mitt barn, och hon ska inte behöva uppleva samma skit som jag gjort.

Hur som helst, här är inlägget. Läs och tänk efter före.

Vad sägs om det, ni som har lite mer insikt i mitt liv? Jag tycker det låter strålande, speciellt de delar som jag markerat i texten :)

Julstämningen alltså. Men bara lite. Julklapparna är nästan helt klara, dock inte inslagna. Julskinka, gravad lax och leverpastej är inhandlat, likaså köttfärsen som jag ska göra julköttbullar av. Jag snodde Evas recept på fudge när jag var på jobbet (den är så underbart god!) samt att jag har köpt ingredienser för att göra lite knäck.

Julgranen står utanför dörren och ska väl sättas upp nu nån dag i veckan för att sedan kläs med hjälp av villigt barn och antagligen även katt. Till och med en julgransmatta tog jag och köpte, den här julen till ära. Kulor har jag antagligen alldeles för många av, och lite extra glitter köpte jag också. Jag misstänker ju att vårat vilddjur till katt kommer att avverka granen lite allt eftersom.

Jag skulle kunna göra det lätt för mig och svara krig, svältande barn och mördare -men erkänn, det är sånt som upprör oss alla!

Det jag personligen blir upprörd över, men inte nödvändigtvis du, är bl.a. människor som är negativa när det gäller allt. Precis allt. Människor som vill att man ska tycka synd om dom konstant. Människor som klagar hela tiden. Människor som bara tar och tar och tar utan att en enda gång ge. Sådant upprör mig över alla gränser! Och när människor beter sig på det sättet, då slutar jag bry mig till slut. Varför låta andra suga ur mig min energi?

------

För övrigt vill jag bara säga att jag just nu faktiskt är väldigt lycklig! Mitt liv börjar ta sig i kragen, känns det som, och nu går faktiskt det mesta åt det håll jag vill! Jag har en helt underbar man i mitt liv, och trots distansen så känns det bara underbart. Jobb-biten håller definitivt att ordna upp sig, och som det verkar kommer jag snart att kunna lämna Nipängen (eller i alla fall dra ner på arbetet där rejält mycket), vilket min rygg hurrar för. Mitt nya arbete kommer att vara mer fritt, och det är precis vad som behövs i mitt liv! :) Så jaa, nu går det bra. Nu går det åt rätt håll! Och jag kunde inte vara gladare =)

och droppade in hos Trudes i Birsta City idag. Så här blev resultatet:



     

   

En väldigt liten Celia, och en väldigt trött mamma :)

Som ni alla antagligen vet så vill jag upp i vikt. Jag har nästan alltid varit smal, på gränsen till vad vi kallar underviktig, och jag har alltid mått dåligt över detta. Det finns många som har trott att jag har haft någon ätstörning av något slag, men så är inte fallet. "Naturligt smal" är visst vad det kallas, men det är fan inte kul att vara som en sticka (än mindre att bli kallad sjukligt smal eller anorexiaoffer, när det enda man vill är att gå upp i vikt!).

I alla fall. Min normalvikt för några år sen, innan jag blev gravid och fick Celia, pendlade mellan ca 48-51 kg till min 167 cm långa kropp = BMI på ca 15 = UNDERVIKTIG med stora bokstäver. Efter att jag fick Celia fick jag behålla lite av de former och lite av den vikt som jag gick upp under graviditeteten (=30 kg). Min normalvikt efter födseln har legat på ca 52-53 kg.

När jag för första gången tog tag i viktproblemet ordentligt så började jag med Herbalife, och vips! så låg min normalvikt på ca 59 kg. Underbart, var ordet! Men tiden gick och på något sätt så föll jag ur mina vanor och började fuska. Vikten sjönk igen, och jag har inte haft motivation att fortsätta igen förrän nu.

Så idag börjar alltså mitt "nya liv" igen, och jag tänkte låta er vara med på resan.

Mitt viktmål ligger på 60 kg, vilket skulle ge mig ett BMI på 21. Jag skulle gärna väga uppemot 62-63-64-65 kg, men jag inser mina begränsningar eftersom jag faktiskt har en väldigt späd kroppshydda. Om jag ska komma upp i den vikten så behöver jag ligga i hårdträning och bygga muskler. Och vem vet, kanske att jag kommer igång även med den biten?

I alla fall. Här är mina startmått och min startvikt (som jag förövrigt blev glatt överraskad av, eftersom jag trodde att jag låg på 51-52 kg!):

VIKT: 54,8 kg

BYSTMÅTT: 76 cm
MIDJEMÅTT: 68 cm
HÖFTMÅTT: 97 cm
LÅRMÅTT: 55,5 cm
VADMÅTT: 35 cm

Scanningen visade på följande resultat:

Fett i % = 24,8%
Vatten i % = 52,5%
Muskler i kg = 39,1 kg
Fysisk gradering = 5 (=Normal. Normal fettprocent, normal muskelmassa)
Viloförbränning = 1289 kcal
Metabolisk ålder = 14 år (!!!)
Benmineral = 2,1 kg (normalt är ca 2,4 kg för min vikt)
Bukfett = 1 (Hälsosamt 1-12, Ohälsosamt 13-59).


Så, det här är mina startsiffror. Nu kör jag!

Vill du ha hjälp att gå ner i vikt, upp i vikt, hålla vikten eller bara må allmänt bra? Hör av dig till mig på [email protected] eller kolla in min hemsida http://forabetterlife.webs.com för mer information. Jag kan hjälpa Dig! Och du, kom ihåg... Steget till ett nytt liv behöver inte vara stort!

att det är dags att ta tag i vikten imorgon igen. Det känns som så! Fördelen för mig är ju att jag faktiskt kan börja att arbeta mig mot min målvikt egentligen vilken tid på året som helst, eftersom julens frossande i grisfötter, skinka och mormors kola inte synligen påverkar min kropp så mycket. Och dessutom, eftersom jag vill UPP i vikt, ja.. då gör inte det där extra fettet från grisens alla olika delar och all grädde i kolan någon större skada :)

Men, sen efter jul och nyår. Då ska vi börja tillsammans, allihop! Nytt år, nyårslöften, beach 2011... Jag kan hjälpa er dit! Mer info kommer när vi har jul och nyår överstökat. Vill du veta mer redan nu? Kontaka mig på
[email protected]

Steget till ett nytt liv behöver inte vara stort!

(besides from you ;) is



Sony SLR Objektiv 18-250mm (SAL18250)


Snälla tomten? Jag har varit snäll i år. Väldigt snäll. Snällast i världen faktiskt.

Min högsta dröm just nu är att kattfan ska ramla ihop i en hög och dö. Ursäkta mig, men jag önskar det innerligt just nu. Han är som helveteskatten som kommit upp på jorden för att förpesta livet för en stackars mamma och dotter! Det finns numera inget rum som fortfarande har hela tapeter. Han klöser på allt han kommer åt -inkl. oss. Bitas är också ett stort intresse, likaså att se till så att man inte får sova på nätterna. Han "attackerar" både mig och Celia, ofta mot ansiktet om man sitter ner. Om inte kattfan lugnar ner sig snart, då tror jag att min käre morbror får ta en bössa och ta ner han nästa gång han är hemma. Det är helt sjukt att en katt kan vara så irriterande intensiv att han driver oss till vansinne! Så, ja, det är min högsta dröm just nu. Att katten ska lugna ner sig och börja bete sig normalt så jag slipper ta det beslutet att ta bort honom.

Annars så drömmer jag om ett liv i Norge med ett jobb som jag verkligen trivs med. Jag drömmer om ett fint liv för både mig och Celia. Jag drömmer om att en dag få träffa morfar igen. Jag har många små drömmar, och att rabbla upp alla dom skulle trötta ut er alla.

Idag har jag struttat runt i ett par svarta leggings, en svart långärmad tröja samt en kopparröd, stickad tunika. Varma och mysiga kläder som passar perfekt när man känner för en mysdag :)

Natten mot den 13e september 2008. En något lullig jag efter en kväll med alkohol och Wii-spel går hemåt vid två, halv tre tiden på natten efter att under kvällens gång har hunnit mottaga diverse konstiga, kryptiska sms. Jag närmar mig min lägenhet och Ica-parkeringen då jag hör en motorcykel komma körandes. Jag trodde jag skulle smälla av, jag trodde inte det var sant. Men det var det.

Där och då träffade jag Martin, min norsk, för första gången. Han drog av sig hjälmen och kom fram för att skaka hand och presentera sig. Jag, lite smålullig sådär,  kan inte sluta stamma fram att han var  galen som kört hela vägen. "Du är verkligen galen". Jag tar inte ens hans hand för att hälsa, utan jag kräver en kram istället.

Så gick det alltså till, när jag för första gången såg in i de där underbart blå ögonen.

i en trädgård i Småland. Mysigt värre! :)

Martina och hennes lika underbara pojkvän. Jag hoppas ni inte tycker jag är hemsk som la upp den här bilden, men ni är så fina på den här bilden så ni anar inte. Äkta kärlek definieras: Ni.