ziquita

Ärligt talat så har jag nog ingen bästa vän. Eller ja, det beror väl på hur man definierar en "bästa vän", bästis. För mig är en bästa vän någon som vet allt om en utan att döma en, någon man kan berätta allt för utan att behöva skämmas eller känna sig dålig, oavsett vad det är man har gjort eller vad det är man känner. Det har funnits två sådana personer i mitt liv, Anders och Martin. Det finns inga människor i denna världen som känner mig bättre än de två, och de har varit mina "bästa vänner" under två olika tidpunkter i mitt liv. Men det är ju ändå skillnad på "bästa vänner-pojkvänner" och en "bästa vän-vän".

Låt mig säga så här. Jag har alltid haft svårt för att öppna upp mig för andra, och jag har alltid varit väldigt tyst och sluten. Jag har absolut ingen aning om hur man tröstar en annan människa när denne är ledsen, och det har gjort att jag istället har undvikit situationer där jag kan tänkas ha behövt trösta en vän. Det är tragiskt, men sant. Det är inte vad jag har velat gjort, jag vill ju finnas där för mina vänner. Men jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga eller vad jag ska göra, och då lämnar jag hellre över till någon annan. Även detta har jag att skylla på min uppväxt.

Men, det finns en kvinna i den här världen (hör du vad vuxet det låter, kvinna? är vi verkligen så gamla att vi kallas kvinnor nu?) som jag känner att jag skulle kunna berätta precis vad som helst för, utan att hon dömer mig. Utan att hon vid senare tillfälle slänger tillbaka det i ansiktet på mig. Det är Martina, min underbara, fina Martina som numera pratar småländska. Hon är en generös, underbar, älskvärd människa som alltid tänker på andra före sig själv. Hon är en stjärna, och jag är glad att jag har henne i mitt liv.

Martina och hennes lika underbara pojkvän. Jag hoppas ni inte tycker jag är hemsk som la upp den här bilden, men ni är så fina på den här bilden så ni anar inte. Äkta kärlek definieras: Ni.