ziquita

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, men jag var gammal nog för att veta hur illa däran pappa var i sin alkoholism. Det hade gått nog många år för att jag inte längre skulle vilja umgås med honom, det var nästan så att jag var rädd för att vara ensam med honom. Men just den där varma sommardagen (kan jag ha varit 12-13 år kanske?) så följde jag ändå med honom upp till Kälsjön där vår familj har en sommarstuga. Jag vet inte varför jag följde med egentligen, men antagligen vågade jag inte säga nej.

Idag är jag glad att jag följde med. Den dagen uppe vid sjön som vi spenderade mestadels i båten... det är det bästa minnet jag har av min pappa. Vi rodde runt på sjön, stannade lite här och där för att meta. Badade. Han visade mig det där stället mitt i sjön där man kan kliva rakt ut ur båten och vattnet bara når en till midjan. Det är en dag värd att minnas. En av de få dagar jag fått ensam med pappa (som jag kommer ihåg, alltså) där jag faktiskt känt att vi är pappa och dotter.

Inte långt efter den där dagen tog alkoholen överhanden helt, så det är den där dagen jag lever för. Som jag har sagt förut... när min pappa ler, på riktigt alltså, då glittrar hans ögon. Då ser jag en skymt av den person han en gång var, den personen jag önskar att han fortfarande var. Men vid det här laget finns inte längre min pappa kvar, och den där dagen är mitt finaste minne av honom. Antagligen kommer jag inte få några fler minnen värda att minnas med honom, så jag tar extra mycket vara på det här.