ziquita

De senaste två veckorna har verkligen varit helt upp och ner, med tanke på allt som hänt mellan Anders och mig. Jag har aldrig riktigt förstått vad det där med ångest är, men de senaste dagarna har varit hemska! Igår, när det kändes som allra värst och jag satt här hemma för mig själv och funderade på kvällskvisten så skrev jag denna dikt / text.. Var år och dag sen sist jag skrev något, sist var faktiskt i fjol 2 månader efter att morfar dött, när jag tänker efter. Så jaa.. ni får ta att den är lite halvdan och inget riktigt flyt i den.. Men vafan. Konstruktiv kritik är välkommet!

Jag har alltid haft lågt blodvärde, det vet jag, men den värsta smällen kom nog efter förlossningen då jag förlorade rätt mycket blod. På BB rekommenderade de mig till en början att äta paltbröd och messmör, vilket jag gjorde, men det hjälpte inte ett skit (i och för sig var man ju inte där så länge, så det hann väl aldrig att ge nån verkan heller, för den delen). I alla fall så tyckte de att jag skulle få en blodtransfusion innan vi åkte därifrån, men jag vägrade med orden att "det går nog snart till sig. jag är inte lika trött nu".
Idag ångrar jag det som tusan! Jag skulle kunna ge vad som helst för att få en blodtransfusion. Mitt blodvärde är fortfarande lika lågt (nästan) som det var på BB. Jag är trött dygnet runt i princip, blek som ett spöke och yr som en höna. Förut har jag alltid haft så att om jag ändrar läge för fort, t.ex. sittande - stående, så har det blivit svart i några sekunder och marken har gungat under fötterna. Men nu är det så för jämnan. Det kan snurra till när jag ligger ner i sängen på kvällen, när jag sitter här framför datorn så kan skärmen helt plötsligt "flyta bort" och allt snurrar i ett par sekunder.

Jag har efter att sammanvägt allt detta kommit fram till att jag MÅSTE ringa hälsocentralen imorrn och få komma in och prata med en läkare/sjuksköterska, för så här kan jag inte ha det. Tänk om det skulle snurra till nångång när jag håller i Celia, och jag rentutav svimmar? Det har ju hänt förut (att jag svimmat alltså, men inte med Celia i famnen).

Jag har också kommit fram till att kanske är det därför jag fryser så mycket också.. Kroppen har för lite blod att pumpa runt, så den klarar inte av att hålla en bra temperatur. Jag menar -hur många av er går fortfarande runt med tjockstrumpor, och vissa dagar långkalsonger? Hur många av er sitter just nu med blåa, stelfrusna fingrar som det värker i?

Och igårkväll när vi gått och lagt oss så frös jag så mycket om fötterna, så jag la dom mot Anders ben för att få lite värme.. det går kanske en halv minut sen säger Anders "du måste ta bort fötterna, mina ben domnar bort...". Det är inte normalt, helt enkelt.

Tänk vilken dröm att kunna dra på sig en kjol eller klänning, utan att bli alldeles blå om ben, fötter och armar!