Det är om mig och Anders...
De senaste två veckorna har verkligen varit helt upp och ner, med tanke på allt som hänt mellan Anders och mig. Jag har aldrig riktigt förstått vad det där med ångest är, men de senaste dagarna har varit hemska! Igår, när det kändes som allra värst och jag satt här hemma för mig själv och funderade på kvällskvisten så skrev jag denna dikt / text.. Var år och dag sen sist jag skrev något, sist var faktiskt i fjol 2 månader efter att morfar dött, när jag tänker efter. Så jaa.. ni får ta att den är lite halvdan och inget riktigt flyt i den.. Men vafan. Konstruktiv kritik är välkommet!
Kommer du ihåg när vi stod där,
fulla av framtidsförhoppningar
och leenden både på läppar och i ögon?
När dagen var fylld av glädje
och vi gjorde det som föll oss in
som om det alltid skulle vara vi
Mycket har hänt sedan dess
och verkligheten idag ser helt annorlunda ut
vi tar inte längre någonting för givet
De ovillkorslösa leenden vi förr bytte
har nu bytts ut mot tårar som kan fylla en ocean
och jag vet inte längre ut eller in
Det skulle ju vara du och jag, forever and a day
men allt gick i kras och jag vandrade barfota i glas
Jag fick djupa sår av skärvorna men äger inget plåster
Jag önskar jag kunde plåstra om dina fötter min vän..
Haha jaa jag tyckte att det var du som satt där men jag var osäker =P
Haha jaa, den syns må jag säga.. Och känns med.. Börjar faktiskt bli tungt nu.. Men alla tycker ju att "det borde inte vara så tungt, du har ju inte blivit så stor.." Genemot förut så har jag visst blivit stor och det ÄR tungt =P
Kram
Jätte fin dikt!
