- (halv)lång promenad
Efter lite gungande gick vi iväg, tog väl runt 30 minuter att gå ner dit ungefär, och vad skönt det var att komma fram! Det är alltid så tyst och lugnt på kyrkogården.. så fridfullt. Till och med Celia var lugn. Satte i alla fall dit bilden med morfar och de två raderna ur dikten, så nu har han fått den också. Var himla fint där med gravstenen och alla blommorna.. har som inte "vågat" mig ner förut, vet inte varför. Kanske för att gravstenen på något sätt är "slutgiltig", att det betyder att han verkligen inte finns längre?
I alla fall så satt jag och Celia där i gräset och myste. Hon var så himla lugn och snäll så det var inte sant... Sen helt plötsligt kollar hon som rakt på farmors gravsten och pekar, precis som att hon ville gå dit också. Självklart gjorde vi det, man måste ju prata lite med farmor också.
Finns säkert många som tycker att jag är knäpp, men jag är säker på att Celia såg så många mer människor där än vad jag själv gjorde. Jag är stensäker på att hon såg både morfar och farmor där nere. Jag satt till och med där och förklarade för Celia att det bara var hon och jag där från "våran värld" och att alla andra hon ser är från en annan värld, en bra värld. Är jag knäpp? Ja kanske det, men dom säger ju att barn och djur ser sånt inte vi ser.. och om det nu är så (vilket jag inte tvivlar på) så vill jag inte att hon ska känna sig rädd för det hon ser. Med andra ord kommer jag att säga samma sak varje gång vi är ner dit.
Sen var det precis som om Celia kände att jag var ledsen också, för när vi var där så började jag tänka väldigt mycket (som vanligt när jag är vid gravarna) och helt plötsligt borrar hon ner sitt ansikte mot mig och jag får världens kram! Tror aldrig hon kramat mig så hårt förut, men det kom i alla fall i precis rätt ögonblick.
Efter ett tag så satte vi oss på en bänk så hon skulle få käka lite mellanmål och då kommer vaktmästarna dit och börjar klippa gräset, så då var hela stämningen förstörd. Med andra ord började vi gå hemåt igen efter att Celia ätit klart, och då får jag nån konstig känsla av att jag ska/måste leta rätt på Göstas grav (Anders farfar) som finns uppe på rätta kyrkogården. Jag har aldrig träffat Gösta, så just därför kändes det lite konstigt att jag fick den känslan.. men jag tänkte att varför inte? Han vill väl också ha lite besök av sitt barnbarnsbarn! Dock vart det aldrig av att jag gick dit och letade graven, för såklart hade jag glömt att ta med vatten till mig själv, och det var så satans varmt att jag trodde jag skulle få värmeslag, och inte ville jag dricka upp Celias vatten heller. Ringde efter Anders som fick komma och hämta oss.. och jaa. Nu har vi vart hemma ett tag, Celia sover och Anders är i Sundsvall med Sören och hämtar hans motorcykel. När Celia vaknar så ska vi åka upp till svärmor och käka, och sen ska vi nog bara slappa tror jag.
Det var en kort liten update om idag.. får se om man pallrar sig iväg och letar Göstas grav imorrn kanske? Fast med bil den gången kanske :P eller i alla fall så ska jag komma ihåg en vattenflaska till mig själv också!
- Solen visar sig återigen
Funderar på att ta Celia i vagnen och ta en promenad ner till morfar och farmors grav. Bara för att säga "hej, jag tänker på er" liksom. Var allt för länge sen sist, men jag vet att dom vet varför. Saknaden är allt för stor...
I alla fall så var Johan över en sväng igår också, gick en promenad ner till utsiktsplatsen i skogen nedanför oss, där man ser rakt ner till älven och så. Har faktiskt aldrig varit där förut, men det var himla fint nere där. Lite väl mycket måsar bara, men dom var ju låååångt nedanför oss som tur var. Fast lite läskigt var det allt.. :P haha
Jag lyssnar fortfarande på Winnerbäck, och jag tycker mer och mer om honom för varje dag, timme, minut, sekund. Han förtrollar mig.
På tal om förtrollning så satt jag precis och läste igenom min dagbok på www.helgon.net, och började minnas allt. Allt det jag försökt glömma och förtränga, allt kom tillbaka. Mitt liv då och mitt liv nu är helt åtskiljda. Idag har jag det liv jag ville ha då, och då hade jag det liv jag vill ha nu. Nästan i alla fall.
Men om man säger så här, vissa saker ångrar man medans vissa saker är bland de bästa som hänt. Men jag antar att allt det som var då har format mig till den jag är idag. Synd bara att jag ännu inte på långa vägar har tagit mig dit jag vill, till den jag vill vara. Men nångång.. nångång ska jag nå dit.
På onsdag börjar mitt sommarvik också, känns lite motigt med tanke på hur det är på jobbet nu, men det lär ju gå bra.
- Inget vettigt att säga
Det känns ju ganska tråkigt att jag inte fick ta studenten, det som jag drömt om i så många år. Jag fick aldrig ta på mig den där fina, vita klänningen och studentmössan, och det känns liksom... konstigt. Ännu en dröm jag inte fick uppleva! Men jag ska egentligen inte klaga, för jag har världens underbaraste dotter, och det slår allt! Det är väl mest bara det att det är så mycket jag missat känns det som, så mycket jag hade kunnat uppleva men som nu aldrig kommer hända.
Tänk om vi valt att bo kvar i stan och aldrig flyttat tillbaka hit till Bispgården -hur hade mitt liv sett ut då? Hade jag kämpat mig igenom det här skolåret även fast jag haft Celia? Hade jag fått åkt till Afrika och gjort mitt projektarbete, såsom det var tänkt? Hade jag fått tagit studenten nu i torsdags? Det är så mycket man inte vet. Kanske hade allt vart tusen gånger bättre om vi stannat i stan, kanske hade det varit tusen gånger sämre?
Största anledningen till att vi flyttade tillbaka till Bispgården var väl för att Anders fick jobb här på Z-lyften, men det var även för att jag tyckte det skulle kännas skönt att bo på "hemmaplan" och ha nära till mamma och svärmor för att kunna få lite hjälp och avlastning av de "erfarna" så att säga.
Och det har vi verkligen fått! Båda två har ställt upp i vått och torrt, och det är helt ovärderligt att ha dem så nära till hands. Ibland vet jag inte riktigt hur vi skulle klara oss utan dom, för det är tack vare dom jag har chansen att kunna jobba så pass mycket som jag ändå gör. Tack vare dom har jag och Anders chansen att få pusta ut ibland och bara vara med varandra, få vara unga och roa oss.
Sen är det ju jättebra för Celia också att hon har nära till sina mor- och farföräldrar, och alla "gammel-förälder" såklart. Familjen och släkten är ju ändå sååå viktiga under uppväxten.
Men nu har jag börjat fundera på allvar. Jag vill flytta härifrån, jag känner mig så himla instängd i Bispgården! Jag vill flytta tillbaka till Östersund -till mina vänner! Det senaste året har jag varit helt och hållet isolerad känns det som, och det är endast 3 vänner "kvar" som hör av sig. Nette, Martina och Emilie -ni är GULD värda!
Sen finns det ju några av flickorna i stan som jag aldrig egentligen var så jättetight med, även om jag såklart saknar dom också -men jag känner mig inte "sviken" av dom, utan främst utav en som jag faktiskt trodde skulle stå bredvid mig i vått och torrt, men hon har visat sig vara någon helt annan än den jag trodde hon var. Tråkigt men sant!
Tänk vad mycket enklare allt skulle vara om man bodde i stan, jag skulle inte behöva åka 10 mil enkel resa för att gå på en lektion. Jag skulle kunna umgås med vänner igen, ta Celia i vagnen och kuta ner på stan bara för att ta en enkel fika. Jag skulle kunna lämna Celia hemma med Anders en kväll för att gå ut och ta en drink med kompisarna utan att behöva planera flera dagar i förväg och kasta bort hundralappar bara på att ta mig in till stan.
Men, om vi flyttar, då tar jag ifrån Anders allt det som jag själv eftersträvar, nämligen ett något sånär socialt liv. Alla anders kompisar bor ju här, det är här hans sociala liv finns. Det är verkligen en jättesvår sits, för jag vill ju inte beröva Anders på vad han har, bara för att jag vill ha samma sak.. Nej usch, hur tusan gör man?
Jag vet att det skulle inte vara något problem för mig att hitta något jobb i stan, för timvikarier behövs alltid på något äldreboende/gruppboende nånstans. Men det är inte lika lätt för Anders att hitta jobb, för det är ju inte riktigt samma efterfrågan på industriarbetare eller liknande.. Tyvärr. Han sökte ju jobb på så gott som alla industrier och fabriker i stan förut, men fick inget för det var fullt över allt.
Usch vad långt det här inlägget vart, tror jag ska ta och sätta punkt här. Vet egentligen inte vad jag skrivit, men hoppas det inte vart så gnälligt i alla fall! :P
- Skamligt!
Sen tänker man på alla dessa kontorsnissar som sitter och skriver sin signatur på papper efter papper, pratar i telefon med kollegor och klienter. Knappar på en dator. Hur faan kan det vara mer värt än att hjälpa människor?
Fortsätter det såhär så kommer världens bli en väldigt skrämmande plats inom sisådär en 25 -30 år, då allt kommer att kretsa runt datorer. Kanske ska vi satsa på att uppfinna sjuksköterske-robotar som alla kan ha hemma? Specialister på barnsjukvård, kirurgi och psykiatri? Tänk vilken härlig värld, va...
Näe, jag blir så upprörd så jag vet inte vad.
- Om jag drabbas av Alzheimers...
Om jag drabbas av Alzheimers...
"Det händer aldrig mig", hur ofta har man inte tänkt den tanken? Man vill inte se sanningen i vitögat och inse att det faktiskt kan hända mig, jag är inte skyddad från all världens sjukdomar och olyckor. Det KAN hända mig. Kanske borde man börja tänka att "det KOMMER att hända mig" och prata om dessa ämnen. Om vi blir sjuka, hur vill vi egentligen ha det? Hur vill vi bli bemötta? De flesta av oss behöver nog vakna upp och inse att imorgon kan jag faktiskt vara med om en bilolycka, jag kan snubbla och slå i huvudet, halka i badkaret, få en stroke, hjärtattack etc. Det kan hända mig.
Den dagen jag drabbas av Alzheimers vill jag vara säker på att min familj har förstått innebörden av sjukdomen. Jag vill att de ska veta att även om jag tappar bort dem någonstans på vägen och inte längre känner igen dem så älskar jag dem mer än allt annat.
Om jag helt plötsligt är en liten flicka igen, och inte den gamla dam jag egentligen är, så vill jag ändå bli bemött som en vuxen kvinna. Jag vill inte att man talar "barnspråk" med mig och behandlar mig som en mindre vetande och obildad människa. Jag är fortfarande samma människa.
När jag får diagnosen Alzheimers så önskar jag att min familj verkligen vill ta till vara på den sista tiden vi har tillsammans. Jag vill tillsammans med dem skapa minnen såsom fotoalbum, tavlor och små videofilmer av barnbarnen som leker i gräset för att i längsta möjliga mån fortfarande kunna prata om och minnas dem.
Jag vill vara med och planera min framtida vård i den utsträckning det är möjligt -dvs. möbler jag vill ha med till det nya boendet, mat jag inte vill bli tvingad att äta (gröt, välling och blodpudding) och aktiviteter jag vill ha möjlighet att fortfarande kunna utföra (bläddra i en skvallerblaska, lösa ett korsord, baka en kaka, lyssna på en bra skiva och ta en promenad i vårsolen).
Jag vill inte att min man, mina barn, barnbarn och övrig släkt och vänner ska känna sig tvingade att besöka mig. Jag vill göra klart för dem att jag förstår om de inte orkar med att besöka mig, och jag vill att de ska veta att jag absolut inte tar illa upp om de inte kommer förbi på min 83 års dag. Jag vill heller inte att personalen ska tycka att de är "dåliga anhöriga" för att de inte kommer förbi på en kopp kaffe, för jag vet ändå att de älskar mig.
När sjukdomen framskridit längre och jag börjar få svårt med finmotoriken så vill jag ändå att man låter mig försöka att äta själv, tvätta händerna själv och borsta håret. Jag vill inte att man ska rycka av mig gaffeln med en nedlåtande kommentar om att "det blir bättre om jag gör det!". När jag råkar spilla ut mitt mjölkglas vill jag inte höra en massa suck och stånk och stön, för det är sånt som händer den bäste.
Oavsett om jag är dement eller inte när jag blir äldre så vill jag bli bemött med respekt och värdighet, och sedd för den unika person jag är. Jag vill inte ha en stämpel i pannan som krävande och jobbig bara för att jag råkar ha en åsikt om vad jag vill göra och inte, vad jag vill äta och inte. Jag vill inte bli påtvingad en ful, blommig blus bara för att jag är gammal och "inte har någon talan".
Jag vill helt enkelt få leva mitt liv på bästa möjliga sätt, med hjälp utav medmänniskor som bryr sig om mig och min familjs bästa.
Och när den dagen kommer då jag tar mitt sista andetag, då vill jag ha någon vid min sida som håller min hand och smeker mig över kinden. Jag vill ha persiennerna uppdragna så att solljuset flödar in i rummet och jag vill höra fågelsång och skrattande barn. Jag vill känna doften av nybakad äppelpaj sprida sig i rummet.
Är det för mycket begärt?
Med de orden vill jag avsluta den här texten, som en liten tankeställare. Kommer man i framtiden att ha tid att sitta med någon som är på väg över till andra sidan, eller kommer de dåliga lönerna att leda till personalbrist och att man inte kan avvara någon som sitter vak?
Kommer man att ta min önskan på allvar, eller kommer man att dra ner persiennerna av "respekt" för mig så att ingen ska kunna se in på mig och min döende kropp? Kommer man att bry sig om blöjlukten som sprider sig från sophinken på toaletten, eller får den vara med tanken att "det är snart över ändå" ?
Min fråga är, kommer min vilja och önskan att bli accepterad den dagen jag drabbas av Alzheimers, eller kommer man inte att bry sig just därför att jag inte minns något?7
VAD TROR NI?
- Tiden springer iväg
Det är alltså snart 10 månader sen jag vart mamma. 10 underbara månader med världens vackraste tjej, hur kunde jag leva utan henne? Nu ska man väl kanske inte påstå att livet som ung mamma är så himla lätt alla gånger, men jag skulle aldrig vilja gå tillbaka i tiden och ändra mitt val. Aldrig. Hellre dör jag.
Celia, ca 3- 3,5 månad gammal
mammas bustroll!
- Vera von Kissonge!
Då var det bestämt då.. om cirkus en, en och en halv månad utökas våran familj med en liten kissonge -Vera. Hon är så fin, Sandra har verkligen gjort mig helkär nu idag :P haha. Världens vackraste kattjej, så det så. Om man inte räknar Svea då förstås, men hon är ju snarare en kattkvinna med sina snart 16 år på nacken! Ååh vad jag längtar tills vi kan hämta henne! :)
Bjussar på en bild på underverket.. Förstår ni att jag längtar?
- Idag är det hela 6 år...
Bland annat har vi hunnit med att flänga runt lite i Sverige, t.ex. Umeå och pistolskytte NM, Göteborg, Småland ett par gånger, Glommersträsk... Sverige är faktiskt ett fint land, när allt kommer omkring (även om vädret skulle kunna vara aningen varmare...).
Vi har också hunnit med att bo i ett litet rum på 12kvm (och då var toan, hallen och kokvrån inräknat!), i ett kollektiv tillsammans med svågern min, Hillhage och Eijve, i en 2a i Torvalla och en annan 2a i Bispgården och nu slutligen har vi landat i vår fina 3a på Hallvägen.
Vi har varit med om både roliga och tråkiga stunder, men jag tror att övervägande delen av tiden har varit underbar. Det finns ingen som känner mig så bra som Anders gör, och ingen kommer antagligen att göra det, någonsin.
Men, det absolut bästa vi gått igenom tillsammans är graviditeten, födelsen och de här (snart) 10 månaderna med Celia. Ljuset i vårat liv. Tänk att två så alldagliga människor kunde skapa nåt så vackert?
Visst finns det saker man skulle vilja ändra på, göra ogjorda, men det går inte. Men trots misstaget jag gjorde en gång för 2 år sedan, så tror jag faktiskt att det gjorde oss starkare. Det var mitt fel att det hela fick ett hastigt slut, men det var tillsammans vi hittade tillbaka till varandra efter ett tag.
Du är, och kommer alltid att vara, det bästa som hänt mig.
(sitter vid fel dator, självklart, annars hade jag lagt upp en annan bild,
men va tusan å, den här får duga så länge. Tagen vid inflyttningsfesten
den 25e april i år.. Rickards bak är det som tar upp större delen av bilden.
hahaha, men skit samma. Fokusera på oss i mitten istället ;D)
ÄR DOM SERIÖSA?
Jag menar.. finns det verkligen folk som tycker dom är snygga? Jag skulle då aldrig ta på mig dom, den saken är säker! Skulle du? Länken till artikeln är förövrigt http://www.aftonbladet.se/sofismode/article2347627.ab för er som vill läsa lite mer.
GAMLA KLÄDER...
Har funderat på om man skulle ta och göra nå paket av det och skicka iväg med nån sån där organisation, men hur sjutton bär man sig åt då? Och hur vet man att kläderna verkligen kommer fram? Hjälp mig!! Det är ju inte lite kläder heller, utan faktiskt en hel del...
