Jag är den jag är -tack vare min bakgrund

"Att förlåta är att sluta önska att det förflutna vore annorlunda"
-Oprah Winfrey


Idag slog jag utan egentlig anledning igång tvn, och där var det Oprah som föll mig i smaken. Dagens program handlade om två tvillingsystrar som blivit våldtagna av sin pappa och sina två äldre bröder varje dag i 8 års tid. Vidriga, vidriga människor! Men det är inte det jag tänkt skriva om nu, utan det är ett tänkvärt citat från Oprah.

Hon frågade flickorna om de förlåtit sin pappa och sina bröder för det dom gjort. Svaret var såklart nej. Då sa Oprah några väl valda ord, hon berättade om sin syn på förlåtelse. Att för att kunna gå vidare i livet behöver man förlåta ibland. Hon sa, som ovan redan skrivet; "Att förlåta är att sluta önska att det förflutna vore annorlunda".

När hon sa det så tänkte jag på pappa, och att jag alltid sagt till mig själv att jag aldrig kommer att förlåta honom för att han valde spriten framför oss -sin egen familj! Jag kan acceptera hans livsval, men aldrig förlåta.

Men sanningen är den, att jo, jag har nog ändå förlåtit honom. Just därför att jag har accepterat vem han är, valet han gjorde och jag har  gått vidare i mitt liv. Jag säger inte att jag är utan ärr eller att jag är lycklig över att jag har just min "suparpappa". Men, vem vore jag om inte mitt förflutna vore just som det var?

Hade jag varit där jag är nu? Hade jag varit lika stark inombords som jag faktiskt är? Hade jag varit lika självständig som jag faktiskt är, och hade jag varit det från en så tidig ålder?

Om jag inte haft min suparpappa, om jag haft en normal pappa, då hade jag antagligen varit "som alla andra". Jag skulle ha haft en hel hög med vänner i tonåren som jag hängde med, festade med och bråkade med. Jag skulle ha festat mig genom gymnasiet och verkligen njutit av den tiden. Jag skulle ha tagit studenten och varit som alla andra.

Istället var jag (är jag) en alkoholists dotter, blyg och tillbakadragen, men rak i ryggen och med en otrolig stolthet. Jag är tjejen som blev gravid som 18-åring, därför att jag trodde att ett eget barn skulle lösa alla problem. Såklart blev det inte så, inga problem löstes men livet blev aningen mer meningsfullt.

Hade jag inte fått Celia som 19åring hade jag definitivt inte varit där jag är nu. Jag vet inte vart jag hade varit. Men jag vet att allt jag upplevt hitills i mitt liv har format den jag är, jag är kanske inte helt och hållet nöjd med mitt liv och hur allting blev -men jag kan fortfarande förändra det och styra in mig själv på den bana jag vill.

Kort sagt är jag glad över att jag finns till, att jag klarat av de prövningar jag utsatts för och att jag är den unga, starka kvinna jag faktiskt är. Pappa må vara som han är, men han är trots allt min pappa med ögon som glittrar när han skrattar. Jag önskar inte att mitt förflutna vore annorlunda, men jag drömmer om en annorlunda framtid. För mig, och för min dotter.


.



Anything that's worth having
is sure enough worth fighting for
Quitting's out of the question,
when it gets tough gotta fight some more


Sjuklig fetma, blame yourself!

Okej, jag har precis sett på Outsiders. Ikväll handlade det om Sveriges fetaste man. Jag vet inte riktigt vad ni tycker, men själv tycker jag att människor som är så feta baske mig får skylla sig själv! Innan man börjar närma sig 300 strecket tycker jag att man borde börja tänka till, för erkänn -det finns knappast någon idag som INTE är medveten om vilka risker fetma innebär. När man då tar det aktiva valet (ja, för det är faktiskt ett val man har) att fortsätta sin (tydligtvis) väldigt osunda livsstil och tynga ner kroppen till hela 340 kg -ja men för i helvete, skyll dig själv!

Skyll inte på sjukvården -det var inte dom som tog dig dit. Skyll inte på dina vänner -det är inte dom som tvingar dig att äta tårta, kakor och pizza. TA TAG I DIG SJÄLV! För i helvete.

Jag blev så förbannad när jag såg den där dokumentären. Mannen i fråga fick åka till ett behandlingshem i Danmark för att få hjälp med sin vikt. Han åker dit, är peppad (fast egentligen såg man och hörde man det på han redan innan han åkte dit, att han inte var minsta lilla motiverad och ready to go) och kör hårt i några veckor. Han går ner i vikt, följer kostplanen, tränar ett par gånger om dagen med sin tränare. Han får som delmål att kunna gå hela vägen till matsalen utan paus. När hans knä sedan börjar krångla och han blir sängliggande ett tag, ja, då säger han tack & hej och åker hem. Fast att han gått ner över 30 kg där på bara 7 veckor! För då har dom pressat han för hårt, det är synd om han och han ska minsann klara sig själv -utan minsta övertygelse i rösten.

Han kommer hem, klarar sig i ett par veckor, faller tillbaka i gamla vanor, går upp i vikt. Men det är sjukvårdens fel, för att dom inte hjälper han annat än att erbjuda honom att utföra en gastric by-pass. Som sagt, jag blir FÖRBANNAD! Han var på ett behandlingshem, fick superbra hjälp, gick ner i vikt. En motgång -sayonara!- och sen är det resten av världens fel att han går upp i vikt igen.

Nej, jag blir förbannad. När man inte ens försöker, då får man fan i mig skylla sig själv att man får spendera livet liggandes i en säng, pissandes i en flaska och med döden hack i häl.

Som en tidsinställd bomb

Jag som alltid har beskyllt Celia för att vara en levande väckarklocka utan vett att sova till längre än halv sju på morgonen, jag har nu under veckan som gått insett att jag haft fel. Hon är ingen levande väckarklocka. In fact, så har jag en tidsinställd bomb till katt som desperat måste ha mat klockan halv sju varje morgon. Det slår aldrig fel. När jag slår upp ögonen och sneglar på mobilens klocka så står den alltid på 6:30. Varken mer eller mindre. Och då börjar katten att dampa. Big time. Han far runt i lägenheten. Upp i sängen. Vässar klorna på madrassen. Upp i ansiktet och stångas. Allt han bara kan komma på.

Jag är väl i och för sig ganska duktig på att ignorera allt detta, men Celia däremot vaknar ju och tycker att katten är mycket klok som vaknar tidigt på morgonen. För, "mamma, det är ju ljust ute".

Jag har ibland försökt överlista katten och slängt ut han ur sovrummet samt stängt sovrumsdörren omsorgsfullt efter mig. Det enda resultatet jag får av den handlingen, det är att katten plötsligt förvandlas till Karate Kid och med hjälp av sina superkrafter försöker öppna dörren. Det tragiska är att detta, trots att han inte alltid lyckas öppna dörren, ändock får Celia att vakna av det ideliga krockandet i dörren.

Så min fråga är alltså; finns det någon som vet hur man omprogrammerar denna tidsinställda bomb, så att den istället går av runt... ja, vad ska vi säga, åtta-tiden?




Jag vet inte vad jag ska tycka

Såg på säsongsstarten av Biggest Loser på 5an. I den här säsongen har dom den hitills största deltagaren i serien någonsin; Shay, 30 år som väger 214 kg.

När man fick se lite klipp från deras första dag i gymmet så var det självklart stenhårt jobb från första sekunden. Alla ni som någon sett Biggest Loser vet hur hårt Tom & Jillian brukar pusha på deltagarna. Men ibland kan det nästan gå lite överstyr tycker jag.

Jag kan förstå att en kvinna på 30 år som väger 214 kg tycker synd om sig själv och ser på sig själv som en förlorare. Det förstår jag fullt ut. Jag förstår också att hon inte orkar så mycket på en gång, och att hon då känner sig misslyckad. Min fråga är nu -är det rätt av coacherna och stå och skrika till henne att inte tycka synd om sig själv? Att hon måste ta sig i kragen och hålla ut?

Jag kan förstå coacherna på sätt och vis, men samtidigt tycker jag inte det är rätt av dom att skälla ut sina deltagare på det sättet. Dom har rätt att känna sig misslyckade och tycka synd om sig själv, för tänk er själva vilken väckarklocka det måste vara att komma dit och inse i hur dåligt skick man egentligen är! Ska man inte ha rätt att känna sig lite nere och slutkörd i alla fall dom första dagarna? För jag tror att de första veckorna på Biggest Loser ranchen är ett rent helvete, faktiskt. Dom sliter som djur. Och visst, dom måste väl kanske vakna upp och inse att det är nu eller aldrig -men måste det vara på ett så bryskt sätt?


Till dig



There's some twists and turns I've gotta clear
But when I'm done the end will soon appear
I can leave my troubles behind

I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking


Begravning

Idag är det dags  för farfars begravning. Tänk att vi redan varit utan honom i 18 dagar? Det är svårt att förstå hu fort tiden egentligen går.

Jag har klätt upp mig i en svart klänning, pumps och halsband + armband i silver. Det kanske ser lite "Over the top" ut, men å andra sidan så tror jag farfar skulle vilja att vi klädde upp oss lite. Trots att det är en sorglig dag så vet vi ju alla att han har det så mycket bättre nu och att han inte kunde vara lyckligar än vad han är nu när han återigen får vara med farmor.

Så, det är inte bara en sorgens dag för mig. Det är inte ett avsked, utan det är ett "på återseende" till världens bästa farfar som jag vet har det bra nu. Men nog känns det konstigt att inte få krama om honom något mer.

Är det inte märkligt?

Den senaste tiden har jag tyckt att det har försvunnit skedar härifrån, och jag har självklart misstänkt Celia och alla hennes tårtkalas för att vara boven i dramat. Men idag upptäckte jag något ännu underligare -en djuptallrik är spårlöst borta! Den finns inte att skåda någonstans, och det finns ingen möjlighet att Celia har kunnat tagit ner nån från skåpet för det är alldeles för högt upp.

Nämner detta för moster nu när jag var där och skulle hämta Celia, och hon säger att samma saker har hänt hemma hos Malin OCH Magnus (mina kusiner). Då känns det lite som att jag fått mina misstankar bekräftade, det är nog morfar som är ute och skojar med oss ;) Imorgon är det 3 år sedan han gick bort, och jag vet inte jag, kanske har vi inte tänkt lika mycket på honom nu som förr, så han tänkte att han måste göra sig lite påmind? :P Förra året vid den här tidpunkten så startade sig även min dator av sig själv, så jag är lite lur på om det inte är morfar som är i farten ändå. Han har ju skojat med oss lite till och från efter det att han dog.

Har jag nämnt det någon gång, de lustiga sakerna som inträffade bara en kort stund efter att han gick bort? Katten som helt plötlsligt satt på utsidan av ett stängt fönster (längst upp i hyreshuset!), grejer som försvann, Celia's napp som flög i golvet utan förklaring? Han har som sagt hittat på diverse saker, som jag också på sätt och vis fick bekräftade när jag var hos mediet...



Älskade morfar. 3 år utan dig. Hur har vi klarat det? Jag saknar glimten du alltid hade i ögat när du kom med fyndiga kommentarer, bl.a. om mormors häck ;) haha. Du var helt underbar! :)

 


.



If it makes you happy
it can't be that bad
If it makes you happy
then why the hell are you so sad




Ibland är det svårt att leva


Som sagt, livet är inte lätt alla gånger. Man tvingas göra val som man inte vill göra, val där man måste välja mellan två goda ting. Man tvingas rannsaka sig själv från topp till tå, inifrån och ut, och hur ont det än gör så vet man vad man måste göra. Vad som är det rätta, både för en själv och för andra. Men det spelar ingen roll att jag vet att jag gör det rätta, för det gör förbaskat ont.


Funderingar runt midnatt

Brukar ni också fastna i tankar ibland? Såna där tankar som för er tillbaka flera år i tiden, och gör så att ni funderar på valen ni gjorde där och då?


Ikväll har jag suttit och läst igenom min blogg och fått många små flashbacks över hur mitt liv faktiskt sett ut. Jag har funderat mycket, och ett tag var jag nästan lite ledsen. Ledsen för att jag på sätt och vis inte fått växt upp som andra barn och ungdomar, men samtidigt glad eftersom att jag är en så pass stark person ändå. Jag hade ju inte varit jag om det inte varit för allt jag varit med om. Vem hade jag varit om min pappa inte var alkoholist? Kanske hade jag varit som alla andra, kanske hade jag börjat festa och haft massvis med kompisar när jag var 14 år? Eller kanske hade jag spelat nåt instrument, sjungit eller åkt skridskor. Förstår ni vart jag vill komma?

Det livet vi har levt, det är ju det som har gjort oss till den vi är idag. Skulle ni vilja ändra på den ni är idag, och gå miste om allt ni hitills varit med om i ert liv?

Jag tror inte jag vill det. Det är många gånger jag önskat att min pappa varit som alla andra pappor, men just det faktum att han inte är det har gjort mig stark på många sätt. Ibland när jag pratar med eller träffar honom så kommer jag ihåg de riktigt lyckliga stunderna vi haft tillsammans, för allt har ju inte bara varit nattsvart med honom. Jag kommer ihåg när vi tvättat bilarna nere vid garaget, när vi haft vattenkrig med vattenslangen och speciellt kommer jag ihåg den gången han tog med mig upp till Kälsjön en dag. Det var bara han och jag, och jag var så glad och lycklig den dagen så ni anar inte! Den dagen brukar jag tänka på när allt som rör honom känns becksvart. För han har ju inte alltid varit så illa däran som han är idag. Hans beroende har varit mindre och mer under kontroll, i alla fall inför mig och Olof.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, det blev ett litet sidospår bara, som så ofta när jag sitter här och skriver.

Vad jag har funderat lite nu ikväll, det är hur mitt liv har gått från Boppers till Epica & Within Temptation, tillbaka till Boppers för att slutligen landa i de sköna tonerna från Vamp och Postgirobygget? Tänk vad konstigt det är, att man kan se tillbaka på sitt liv i form av musik!

När jag ser tillbaka på mitt liv från det att jag var 14-17,5 år tänker jag på Boppers glada musik dunkandes i högtalarna på en svart Mazda mx3 om sommaren. Takluckan nere och solen som gassar.

Det halvåret innan jag fyllde 18 år är fylld med Epica och Within Temptation, tankar som snurrar och magiska, förbjudna ord över msn och i onlinespelet World of Warcraft.

18-20 år, tillbaka till Boppers och det liv jag var van, det liv jag  trodde jag ville leva. Det jag inte ville förlora, för allt i världen. Men allt förändrades, kanske till det bästa ändå.

Och nu, 20 år fram tills nu har min värld varit full av Vamp, Postgirobygget och Jonas Fjeld. Det är dom tonerna jag lever i idag, och det är dom tonerna jag hoppas ska följa mig resten av livet också. Så bra som jag har det nu, så bra har jag nog aldrig haft det förut.

Hade det inte varit för dom där Epica-tonerna som kom och lovade guld och rikedomar år 2006, då hade jag aldrig suttit här idag. Vart hade jag suttit då? Vad hade hänt då? Hade jag & Martin träffats? Hade jag bott kvar i Bispgården? Hade jag haft Celia? Hade jag & Anders varit tillsámmans fortfarande?

Epica var avgörande i mitt liv, allt det som hände under oktober 2005 till april 2006, det är det som har varit det avgörande i mitt liv. Det är det som har format allt till vad det är idag. Jag vill faktiskt inte veta vart jag hade varit idag om det inte varit för Epica och de ljuvliga tonerna från låten Feint som ödelade så mycket där och då..

 
The very brightest candle of all has been extinguished
Smothered by those who could not bear to face reality

Every beat of your heart tore the lies all apart
Made foundations quiver
Every wave in the lake caused the porcelain to break
And I shiver....

The leftover tallow just doesn't contain
All the right answers
Under a sea of dust lies a vast wealth of wisdom


As untouched snow turns red
Innocence dies

This black page in history is not colourfast,
Will stain the next
All what remains is just a feint of what was meant to be
This black page in history is not colourfast,
Will stain the next
And nothing seems in life,
In dreams like what was meant to be


Tack, R, för att du fanns i mitt liv en kort sekund. Du visade mig livet från en annan sida än den jag var van, och det behövde jag! Nu sitter jag här i Florö, jag är lycklig och mitt liv känns nästan helt perfekt, bortsett från att Celia inte bor hos mig jämt. Du ledde mig in på den här vägen, du "hittade Martin" åt mig, fast det har du ingen aning om. Men det gjorde du, och jag är mer än glad för det! Jag fortsätter leva mitt liv utan att du är en del av det, utan att jag saknar dig och det vi hade  -men med dina ord i huvudet. Du fick mig att inse och förstå så mycket under den korta, intensiva tiden vi hade tillsammans!


Walk in beauty

Nu ikväll såg jag på det norska tv-programmet "Åndenes makt" (Andarnas makt, på svenska). Det är en talkshow där dom pratar om allt runt andligt liv, död och ja, övernaturliga saker helt enkelt.

Idag pratade dom om döden, det var väldigt intressant, för jag har alltid varit intresserad av sådana saker. Livet efter döden, vad händer när vi dör, är det bara slut? Återföds vi? Vad är egentligen döden? Vad är livet? Ikväll pratade dom väldigt mycket runt det här, och bland gästerna var det en modell, två andra för Norge kända kvinnor (som jag inte har nån aning om vilka dom är), en man som "levde som om han vore död, men som sen dog och insåg att han ville leva levande" samt en indian -Silverbird.

Han berättade lite om sitt liv, att han är ett "miracle child" och lite om sin nära-döden-upplevelse, hans syner om framtiden och hur indianerna ser på livet och döden. Han sa något som verkligen fick mig att tänka till.

Walk in beauty








Ett minne

Nu när jag sitter här, alldeles ensam i mörkret med tända ljus runt om i hela lägenheten, och halkade in på en blogg som en självskadande tjej skriver så minns jag plötsligt en natt för lite mer än ett år sedan. Ett starkt minne, som på många sätt har påverkat mig.

Hemma hos en vän som jag ganska nyss lärt känna, vi satt där i vardagsrummet med en massa värmeljus runt om i hela rummet. Winnerbäcks ljuva toner som kom ur högtalarna, rökpauser ute på balkongen med jämna mellanrum (nej, jag rökte inte, du kan vara lugn mamma ;) ). Min vän mådde inte bra, hade inte gjort det på väldigt länge.

Vi lägger oss i hans säng för att prata, bara prata om allt och inget. Glömma världen för en stund. Vi ligger där, på rygg i hans säng och ser upp i taket, samtidigt som vi bara är. Vi bara existerar. Jag gör små cirkelrörelser längs hans arm och handled, känner det där ångestfyllda ärret från en förfluten tid. Han somnar.

Efter ett tag lirkar jag mig försiktigt lös och ska gå hem till mig i nattens sena timme, eftersom jag skulle upp tidigt morgonen efter. Jag kommer inte ens ihåg vad jag skulle göra dagen efter?

Han vaknar (såklart) när jag är på väg ut genom dörren, och ber mig stanna. Jag säger att jag måste gå, eftersom jag ska upp tidigt och måste duscha och det ena med det tredje. Det slutar med en kram och sedan vandrar jag hem i nattmörkret. Dagen efter får jag veta att det var första gången på flera månader som han somnat utan hjälp av mediciner, och att han inte kunnat somna om efter att jag gått.

Det är ett minne som kom tillbaka till mig väldigt starkt nu, när jag sitter här ensam, långt ifrån min familj och mina vänner. Inte minst Celia. Den tryggheten vi hade hos varandra den kvällen och natten.. det går inte att förklara. Känslan av att verkligen betyda något för någon, att få göra en skillnad i någons liv om så bara för en kort sekund, det är en känsla vi måste ta vara på.

Ibland känner jag den samma typen av trygghet här i Florö, hos Martin. När jag ligger i hans armar, och det enda jag vill göra är att gråta, då får han mig att känna mig trygg. Han får mig att somna tryggt till slut, och jag inbillar mig att det är samma typ av trygghet som min vän kände den natten. Om Martin skulle kliva upp och gå därifrån,  lämna mig ensam kvar, då skulle jag också tappa känslan av trygghet.

Jag saknar den tryggheten nu...


En alkoholists dotter -ja, det är jag.

De flesta som läser min blogg vet om att min pappa är alkoholist, så länge jag kan minnas har han druckit mer eller mindre. Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för pappa, även om jag inte visste vad rädslan bestod av när jag var liten. Jag bara visste att något var fel med pappa, för han var inte som andra pappor. En vanlig pappa är man inte rädd för.

Nu är julen snart här, det är bara 3 veckor kvar tills tomten knackar på dörren och glatt ropar "ho ho ho, finns det några snälla barn här?". De flesta barn älskar den här helgen, med allt vad det innebär. Tomte, klappar, gran, köttbullar, julskinka, skratt och lek. För vissa barn innebär den här helgen även något helt annat. Jag var ett av de barnen som samman med julens glädjeämnen kände skräck inför vad helgen skulle erbjuda.

Ta glädjeämnena jag räknat upp ovan och lägg till en stark rädsla, alkohol, sluddrigt tal, "simmiga" ögon, blod, ett uppsvullet ansikte efter en olycka på gårdagens fyllefest. En pappa som alltid var där, men aldrig närvarande. En pappa som ofta skrämde vettet ur mig på grund av sitt drickande. Dag efter dag, året runt. Inte ens under julhelgen höll han upp.

En vit jul, en jul utan alkohol. Är det så mycket begärt?

Vissa människor verkar ha väldigt svårt att förstå min inställning till alkohol och julen. Jag tycker inte det är okej att dricka en liten snaps till julmaten. Jag tycker inte det är okej att dricka en julöl eller två under julafton. En vinflaska i julklapp är okej, om den inte öppnas under julen.

Julen är, som många säger, barnens högtid. För mig har den aldrig riktigt varit det, just på grund av alkoholen. Jag har JÄVLIGT svårt att förstå (ursäkta svordomen) varför man inte kan låta bli alkoholen under julen när det är barn med?! Barn blir rädda och oroliga när de ser att de vuxna förändras (jo, det märks på dig om du så "bara" druckit ett par snapsar eller två julöl).

Kan ni förstå mig, dottern till en alkoholist, som inte vill att någon dricker i närheten av hennes dotter under julen? Kan ni förstå den rädsla och de minnen som dyker upp i hennes huvud när hon känner lukten av öl, eller ser en full man som sitter i ett hörn och knappt klarar av att hålla ögonen öppna? Kan ni förstå att efter den helvetes julen hon och hennes familj gick igenom år 2003, så känner hon inte längre minsta lilla julkänsla, minsta lilla glädje över julen? Kan ni förstå att julen för henne nu mest är förknippad med ett sönderslaget, blodigt, uppsvullet ansikte och en julfrukost som kändes som tagen ur en skräckfilm, där man inte vågade se upp från maten av skräck för vad man skulle se, vilka ord man skulle få höra? Julen 2003 var ett helvete.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Kanske vill jag bara göra er uppmärksamma på hur jobbig julen är för vissa familjer. Jag var ett av de barnen som gick på jullov med en klump i magen av rädsla, och jag var ett av de barnen som inte ville prata om julen när lovet var över och skolan hade börjat igen. Jag var ett av de barnen och jag kommer alltid att vara en av dem.


"När mamma blir konstigt skrattig får jag ont i magen" 
Därför skrämmer du ditt barn i jul 
Julen är inte enbart mysig 

6 månader senare...

De senaste 35 minuterna har jag legat här på soffan och lyssnat på det inspelade samtalet mellan mig och mediumet jag besökte i januari. Det har runnit många tårar blandat med små skratt emellanåt. Bilder av min underbara morfar och den där glimten i ögat han hade när han sa något dråpligt för att lätta på stämningen :)

Det är så svårt att beskriva den här saknaden, den är så stark samtidigt som den ändå är ganska "sval" nu för tiden. För 6-7-8 månader sedan var saknaden otroligt stor, då tänkte jag på honom och grät i princip varje dag. Nu tänker jag på honom så gott som varje dag, ser på bilden jag har på kylskåpet och tänker att jag har världens finaste morfar. Men det är inte längre den där bottenlösa saknaden som jag kände i höstas/vintras.

I alla fall, jag lyssnade som sagt på samtalet mellan mig och mediet (eller ska man säga mellan mediet och morfar?) och nu så här 6 månader senare så börjar lite mer saker att klarna. Vissa bitar av det hon sa faller på plats, som när hon pratade om en vän jag hade som jag på något sätt växt ifrån... det har jag insett nu, att det handlade inte om en vän i den meningen. Det handlade om Anders, som på sätt och vis var min bästa vän under många år.

En sak som också är lite konstig, det är att morfar redan då (i början på januari) pratade om flytten. Vid den tidpunkten hade jag inte ägnat en tanke åt att flytta, det fanns inte med på min världskarta överhuvudtaget. Men morfar visste nog redan då, och han pratade om det. Jag förstod inte det då, men nu förstår jag. Jag förstår vad han menar med mer folk och att våga ta chanser. Jag förstår också vad han menar med att inte tänka flera år framåt i tiden, utan leva här och nu. För 6 månader sedan hade jag väldigt svårt att förstå det, för jag har alltid tänkt 5 steg framåt och övervägt möjliga utgångar och konsekvenser innan jag gjort något. Nu gör jag inte det på samma sätt längre, fast jag är heller inte 100% spontan. Men en bit på vägen är jag.

Mycket av det morfar pratade om är saker jag faktiskt gjort något åt nu. Han pratade om ett skal, svek och om att jag bar många bördor inombords som jag borde släppa. På sätt och vis har jag gjort det, jag har kommit ut ur mitt skyddande lilla skal och vågar leva efter mina egna regler nu. Jag är långtifrån lika blyg/inåtvänd som jag varit förut. Som det var för 6-7-8 månader sedan hade jag ALDRIG vågat gå ut på Nipängen för att jobba. Aldrig. Och nu trivs jag som bara den, kan prata med alla och känner mig helt plötsligt som en social varelse, vilket jag aldrig gjort förut.

Några av bördorna har jag lyckats släppa, även om dom finns kvar inombords. Men jag har bearbetat dom, den enda börden jag fortfarande kan känna av ibland är väl pappa och sveket från hans sida, när jag insåg att han valde alkoholen framför sin familj.  Skillnaden på nu och för några månader/år sedan är väl att jag äntligen accepterat det, att jag inte tycker synd om mig själv längre för att jag fick en pappa som drack. Det har bara gjort mig starkare. Idag kan jag prata om det med vem som helst, jag kan svara på frågor som vänner, arbetskamrater och andra bekanta ställer. Jag skäms inte, utan jag accepterar. Kanske kan det hjälpa någon annan som är i samma sits?

På tal om Nipängen och att jag aldrig skulle ha vågat/klarat av att gå in där och jobba redan i höstas/vintras, det pratade han också om. Han pratade om (symboliskt) att jag inte gillade vintern, men om jag tog på mig skridskorna och provade så kanske till och med vintern skulle kännas rolig. Och jag provade skridskorna (blå grupp) och insåg att vintern (Nipängen) är helt underbar! 

Jag har verkligen förändrats mycket under det här senaste halvåret, och mycket tror jag faktiskt att det beror på vad jag fick höra av morfar, vad han hade att säga till mig. Det var viktiga ord som jag så väl behövde höra. Det var väl spenderade pengar hos mediet, för det gav mig ett helt nytt liv. Jag hoppas på att snart få göra om det, och se vad morfar säger nu. Jag är rätt säker på att han är stolt över vem jag är/har blivit och vart jag är påväg, hur långt jag har kommit.

Inatt hoppas jag att han kommer till mig i drömmarna, jag saknar honom så...

Sånt här gör mig förbannad!

När läkare (och övrig sjukvårdspersonal också för den delen) anser sig stå över de vanliga döda, dvs. de som inte har sjukvårdsutbildning eller mycket pengar,  och det leder till döden för någon av deras patienter -då skäms jag verkligen över att tillhöra tillhöra vårdyrket!

Det är ett fint och prestigefyllt yrke att vara läkare. Det är viktigt. Men hur högt i kurs ska läkarna stå, egentligen? Personligen anser jag att de flesta läkarna behöver lite folkvett inbankade i skallen (nu har jag inte sagt att alla läkare är så här, men det finns många som är det! kanske dags att införa någon extra kurs i humant bemötande på läkar-linjen?!) så de slutar upp med sitt nonchalanta beteende mot patienter. Att inte lyssna på en patient (eller som i det här fallet, patientens föräldrar) och påstå att det omöjligt kan ha hänt så som det beskrivs, det är att nonchalera patienten och den enda faktan man egentligen har (om man inte i kan nedlåta sig till att ta nåt blodprov eller ett par röntgenbilder).

Jag blir så jävla förbannad när jag läser den här artikeln på Aftonbladet. En 1årig pojke fick sätta livet till, för att det ansågs för dyrt att ta en röntgenplåt (!?). Hur högt pris fick inte hans stackars föräldrar betala, som miste sin son? Det priset går inte att uppskatta i miljonbelopp, det är så mycket mer än så. Det handlar inte om pengar, utan om en livsförlust. Ett sår som aldrig riktigt kommer kunna läka, ärr som alltid kommer att finnas där. Och vetskapen om att han hade kunnat räddats -om inte sjukvården ignorerade/nonchalerade/skyllde på ekonomin.

I förra veckan blev jag färdigutbildad undersköterska. Jag fasar för att jag en dag ska bli likadan. Nonchalant, att jag inte lyssnar till mina patienter utan drar mina egna slutsatser efter vad JAG tycker verkar mest logiskt och rätt och riktigt. Den dagen jag börjar bete mig så, den dagen lovar jag er att jag ska sluta arbeta inom vården. Att arbeta inom vården handlar om ett bra bemötande, att kunna kommunicera och känna empati. Om man inte är kapabel till detta bör man inte arbeta med sjuka, gamla, barn eller handikappade i någon form. Rätta mig om jag har fel!



Christian, 1 år, som svalde ett batteri. Penicillin var läkarnas lösning
-utan att de ens kollat upp om han hade något batteri i kroppen.

Bilden lånad från Aftonbladet.

Sänder en tanke till Christians föräldrar och hoppas att
dom idag mår så bra man bara kan efter en sån här förlust.

Renhetsbal? In my ass!

Jag ser på 5an just nu, och jag blir så jävla upprörd att det inte är sant! Det handlar om flickor/unga kvinnor, deras pappor och något dom kallar för "renhetsbal". Papporna tar med sig sina döttrar till den här balen, där dom får dansa runt ett kors och lova gud att inte ha sex före äktenskapet -helst ska dom inte ens kyssa någon innan bröllopet?! Alltså inte ens sin blivande man får dom kyssa innan dom lovat sig till varandra där framför prästen.

Jag kan inte hjälpa det, men jag blir så jävla upprörd. Jag respekterar självklart dom som väljer att vänta med sex tills dom är gifta, på samma sätt som jag väntar mig att dom ska respektera mig och mitt val att ha sex innan giftermålet. Men jag tycker fan i mig att det går över styr när papporna tar med sina döttrar på en sån här bal redan när dom är 6 år gamla! En 6 åring vet inte vad det handlar om, dom tycker väl snarare bara att det är kul att få en fin klänning och dansa med sin pappa.

Förstår ni hur jag menar? Det är en sak om man är 15-16-17 år och verkligen vet vad det är man lovar, att man vet vad det  är man väljer att avstå ifrån. En 6 åring vet inte det, det finns ingen chans i helvetet att dom vet det. Och vad händer då när dom är 15 år och inser vad det är dom lovat Gud (men framförallt sin pappa?!) och inte vågar leva sitt liv som dom egentligen kanske hade velat?

Och när jag hörde den här flickan (vad kan hon ha varit, 11-12 år kanske?) som har lovat att hon inte ens ska kyssa någon innan hon står där i kyrkan... alltså, jag blir bara så jävla chockad och upprörd. Vad tänker dom här papporna med? En kyss är inte farlig, och det är en sån sak som bara "händer". Hur ska dom här flickorna känna sig då, när dom kanske dansat med den här söta pojken på discot, och helt plötsligt bara möttes deras läppar och allt kändes rätt? Ska dom då ha dåligt samvete för den här första, underbara kyssen (för erkänn, ingen glömmer sin första kyss!!) och sen tvingas "göra slut" med alla sina känslor och aldrig mer se den här pojken i ögonen? För att dom "syndat"?! Nej fy fan alltså.

Och en annan flicka satt stolt och berättade hur hon skulle ta med sig en pojke hem för "Inspektion" (ja, hon använde det uttrycket) så att hennes pappa fick godkänna honom. Sen skulle hon och hennes kompisar gå på gruppdejt, efter det middag med sina familjer + pojkarna. Och sen, kanske (om pojken blivit godkänd av pappan), får hon träffa honom på egen hand (?!?). Nej det är så jävla sjukt så det inte är sant.

Som sagt, jag respekterar dom som väljer att vänta till giftermålet -om det är dom själva som valt det. Men när små, små flickor (6-7 år) blir inpräntade bara en massa negativt redan från barnsben och tvingas/luras avlägga ett renhetslöfte..? Då har det fan i mig gått för långt!! Eller vad tycker ni?

Sänder en tanke och tänder ett ljus

...för världens bästa farmor ikväll. Om hon fortfarande funnits med oss så skulle hon ha fyllt 84 år idag. Du är saknad, kammon. Du och dina pannkakor =')



                                     

Man ska nog inte klaga

Jag är förkyld. Jag hostar, nyser och har feber. Nacken värker så jag tror huvudet ska ramla av snart och även i natt har jag bara legat och vridit och vänt mig. Men vet ni vad, idag tänker jag inte klaga. Idag ska jag bita ihop. Jag har läst i lite bloggar runt om här och förstått att någon gått bort, en ung människa som egentligen borde levt i 50-60 år till -minst. Jag vet inte riktigt  vem den här personen var, men det får en verkligen att tänka till!

Jag menar, jag sitter och klagar på en förkylning och att msn inte vill fungera för mig. Snälla nån, slå mig i huvudet. Jag borde snarare bekymra mig över vad jag vill göra av mitt liv, och verkligen ta tag i saken! Imorgon kan allt vara över...


tänk så lite man vet om framtiden...

Kaloriräknande 10-åringar

Jag har precis sett på dokumentären som gick på 3an, "Too young to diet?". Jag måste säga att jag blev chockad! Nog för att jag vet hur utseende-fixerat samhället är idag, men ändå -att 10åring räknar kalorier?! 12åringar som får panik om dom gått upp ett kg och inte längre får på sig byxor i storlekar som ska passa 8-9åringar... det är helt sjukt! Och det värsta av allt, mamman till den kaloriräknande 10åringen hjälpte henne att räkna kalorierna!

Jag är mållös. Vad kan jag säga? Det är verkligen helt sjukt. När jag var 10 år hade jag inte den blekaste aning om att det fanns något som hette kalorier. Och nu, ja nu går 10åringar på dieter. Är det inte sjukt?

Tidigare inlägg
RSS 2.0