Help me choose!

Jaha, imorgon är det då alltså nyårsafton och den skall spenderas på Sönneråsgården (eller kanske var det Texas? minnet sviker mig just nu...) där det ska bli en kombinerad 50 års- och nyårsfest med släkt och vänner. Det kommer nog bli en kanon kväll, för i det där sällskapet har man alltid roligt, no matter what!

Alkoholen inhandlades igår, och imorgon är det Smirnoff och mojito som gäller, och däremellan några Bacardi Razz drinkar, bl.a. hittade jag recept på en drink som hette Berry Azz. Det lät som något för mig ;) haha.

Men nu till mitt problem. Svart eller lila?! Jag har två klänningar som jag verkligen ÄLSKAR, för dom sitter perfekt trots mina pygmébröst a'la storlek knappt AA. Och ja, dom är likadana, men i olika färg som sagt. Vilken färg tycker ni bäst om? Själv lutar jag åt den svarta, men det är antagligen bara en bekvämlighetsgrej... Så. Svart eller lila?







Förövrigt kan jag även passa på att fråga om ni ser min lutande axel? Det är det tydligaste beviset på hur sned jag är, men ändå ser jag riktigt rak ut på dessa bilder! Jag kanska ska ta och dela med mig av en "riktig" bild någon dag (utan tröja alltså, men självklart inte naken) så ni får se hur min överkropp egentligen är funtad. Helt otroligt att man kan bli så sned som jag är just nu... Men det vart ett sidospår! Åter till klänningarna: svart eller lila?


Dag 30 -Ett sista ögonblick

Jag väljer just nu mellan 2 sista ögonblick, och båda har med döden att göra. För att inte ge er rysningar (inte för att jag tycker det är otäckt, nu så här i efterhand, men det ögonblicket kan kanske verka lite stötande för vissa och av respekt för släktingar som kanske läser här så vill jag inte gå in på detaljer...) så väljer jag det fina, sista ögonblicket.

Min morfar, som ni alla vid det här laget vet att jag älskade väldigt högt, gick bort 8 dagar efter att Celia föddes. Han hann träffa henne en gång innan han åkte in på sjukhuset, det var hans sista kraftansträngning innan han släppte taget. Som jag säkert också sagt tidigare så levde han de sista månaderna enbart för att få se mitt barn en gång, han åt endast för överlevnad och tjatade på mig om att "klämma ut ongen snart".

I alla fall så hann jag aldrig in och se honom på sjukhuset innan dom skjutsade ner honom till bårhuset (vilket jag idag är glad över). Det sista ögonblicket jag tänker beskriva, det är när jag fick se honom för sista gången nere i Skogskapellet.

Jag var lite orolig över hur jag skulle klara av att se honom ligga där, död och kall. Jag hade aldrig tidigare sett någon av mina älskade efter deras bortgång. På jobbet hade jag ("såklart") sett döda människor flertalet gånger, till och med varit med och klätt på och snyggat till en dam. Men det här var annorlunda, det var ju MIN morfar, min glada, härliga, underbara, varma morfar. Som jag aldrig mer skulle få krama.

I alla fall så är det ett av de finaste ögonblicken jag varit med om, även fast det var väldigt sorgligt. Han var så fin där han låg i sin kostym och den ljuslila slipsen. Hans ansikte skiftade lite i lila/blått, han hade inga rynkor och såg verkligen fridfull ut. Han såg ut som att han sov en väldigt god sömn. Jag kommer ihåg att mamma sa att "du får röra vid honom", men jag är inte riktigt säker på om jag gjorde det eller inte.

Och ja, det var ett sista ögonblick som jag kommer att bära med mig resten av livet.




"Berg och verklighetsbarriärer
kan aldrig sudda ut spåren
du satte i allas våra hjärtan"


Dag 29 -Mina ambitioner

Just nu är min största ambition att lyckas med Herbalife, att bli den där affärskvinnan som har riktigt jäkla roligt när hon jobbar och får uträtta något bra för andra. Att lyckas med Herbalife är faktiskt nyckeln till egentligen allt som jag vill åstadkomma här i livet.

Jag har sagt det många gånger förut, kanske inte just här, men Herbalife kan faktiskt ge mig det livet jag vill ha -och det är inte omöjligt att få det! Inom ett halvår kan jag garanterat ha kommit dit jag vill, om jag bara lägger manken till nu och rivstartar 2011 ordentligt!




Mitt nya jobb

Som många av er redan vet så kommer jag att börja arbeta för fullt med Herbalife nu efter årsskiftet. Nipängen ska bytas ut mot ett jobb som jag antagligen kommer att trivas mycket bättre med, och som även min rygg kommer att hurra för. Inget mer ont slit för den stackaren, helt enkelt.

För att inte den här bloggen ska tas över helt av Herbalife-prat, som kanske inte intresserar er alla, så har jag startat en ny blogg som enbart kommer att handla om Herbalife och mitt arbete där. Det kan vara värt att kika in där lite nu och då, för vem vet, det kan dyka upp erbjudanden där framöver som kan gynna er som funderar på att börja med produkterna!

Denna blogg finner ni här; En sund livsstil.








Dag 28 -Det här saknar jag

Egentligen finns det bara ett namn, eller en bild, som beskriver vad jag saknar mest av allt. Man skulle också kunna definiera det hela med ett ord; Kärlek.


Dag 27 -Min favoritplats

Det finns ett ställe här i världen där jag trivs otroligt bra, där folket är helt underbart positiva och allting bara känns rätt. Den platsen är Florö. Jag trivs som fisken i vattnet där, och hoppas att jag i framtiden kommer att bo där igen. För där är mitt hem, där bor mitt hjärta.

Ett annat ställe som definitivt är en fristad och favortiplats, det är Mesnali (Lillehammer) där Martins mormor och morfar bor. Det finns inget ställe där man mår så bra som där! Jag hoppas verkligen att det blir en tripp dit nu i påsk igen, för de två påskarna jag spenderat där hitills har varit de två bästa i mitt liv. Underbara människor, underbart hus och underbar miljö!






Jul i vårt hus

Det lät kanske lite väl optimistiskt med tanke på att jag inte ens har ett hus utan är inhuserad i en tråkig liten lägenhet. Men julpyntat är det i alla fall, och julskinka, gravad lax, risgrynsgröt och knäck finns det. Likaså en julgran står här, pyntad och fin (nämnde jag att Celia vaknade 05:52 imorse och bestämt skulle klä den?).

Imorgon är det självaste julafton och den ska spenderas hemma hos min moster med resten av familjen. Kommer nog bli lika mysigt och roligt som alla andra år. Min släkt är bäst!

Ikväll är det egentligen bara en sak som står på tapeten, och det är Bingolottos uppesittarkväll. Tråkigt att se på den själv... hade gärna haft Martin här med mig! Men en bingolott har jag i alla fall införskaffat, för det är ju trots allt tradition så här kvällen före julafton.

Har även tänkt ta lite kort på vår julmysiga lägenhet senare ikväll när Celia har somnat och jag har fått flitt undan leksaker ännu en gång. Det är riktigt mysigt här faktiskt, trots en snål budget som inte tillåter mig att köpa den inredningen jag så gärna vill ha!



Celia förra julen


Dag 26 -Mina rädslor

Min stora fobi är fåglar, fjärilar, trollsländor... allt med vingar! Jag är helt sjukt rädd för vingar, varför vet jag inte egentligen, men jag har en teori om att jag i ett tidigare liv blev kvävd till döds av en fågel som liksom knep ihop munnen på mig (eller nåt i den stilen) och flaxade frenetiskt med vingarna. Det är min teori.

Hur som helst är jag sjukligt rädd, fast jag har bättrat mig något enormt. I somras på Frösö Zoo vågade jag mig faktiskt ända fram till stängslet vid nå höns & tuppar (vad gör man inte för celia liksom?). Det gick bra... ända tills en tupp kom trippandes åt mitt håll, hoppade rakt upp i luften och flaxade sig frenetiskt framåt. Då höll jag ärligt talat på att skita på mig (och ja, folket kollade lite konstigt på mig när jag hoppade flera meter bakåt med ett tjut).






Den bästa julmusiken

enligt min smak är absolut Peter Jöback och Carola. Deras röster är som slipade för att sjunga sån här stämningsfull musik! Så jaa, det är vad som spelas i mina högtalare idag. Denna, måste jag säga, väldigt långtråkiga dag!


Såhär såg förövrigt årets julkort ut. Det röda alltså,
skit i den blåa och vita bakgrunden, eftersom
jag printscreenade kortet. Jag blev helnöjd!


Dag 25 -En första

Det här är kanske en konstig första sak att skriva om, men jag gör det i alla fall, för det är det enda jag kommer på.

För inte allt för länge sedan sa jag för första gången "jag älskar dig" utan minsta lilla svårighet. Det var stort för mig, som i vanliga fall har varit tvungen att riktigt tvinga mig själv att säga det (även fast det är så jag har känt). Det har aldrig kommit sig naturligt för mig att säga "jag älskar dig" (eller att på andra sätt visa känslor för andra), och att öppna upp mig så pass mycket har alltid gjort att jag har känt mig extra sårbar. Men det hindret har jag kommit över nu (liksom många andra), och jag kan nu spontant säga "jag älskar dig" till Martin, utan att måsta tvinga fram orden. Och första gången detta hände, ja, då blev jag brydd över mig själv. Och samtidigt väldigt stolt.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen; det går framåt med mig!

Tänk efter före!

Jag skriver ofta om min pappa (eller ja, ofta och ofta.... ibland) för att dela med mig av mina erfarenheter som barn till en alkoholist. Idag tänkte jag inte skriva något nytt, tårdrypande inlägg. Däremot tänkte jag dela med mig av ett inlägg från förra julen som ni kanske inte har läst. Det är verkligen värt att tänka efter före, ibland. Tycker jag. Och tro nu inte att jag är någon perfekt mamma som absolut aldrig dricker en cider i min dotters sällskap, för det har jag gjort flertalet gånger. T.ex. vid midsommar och valborg. Men aldrig mer än ett par cider, på sin höjd, medans hon varit vaken. Efter att hon har lagt sig har jag kunnat tagit ett par glas vin eller någon grogg, men aldrig mer än att jag kan stå stadigt på benen och prata ordentligt. Det handlar ändå om ett barn, mitt barn, och hon ska inte behöva uppleva samma skit som jag gjort.

Hur som helst, här är inlägget. Läs och tänk efter före.




Dag 24 -Det här får mig att gråta

Tanken på morfar kan ibland fortfarande få mig att gråta, trots at det nu är nästan 3,5 år sedan han gick bort. Sorgliga filmer på tvn kan man ofta hitta mig snyftandes framför, likaså tv-serier. När jag är riktigt trött och utmattad så gråter jag. Ibland när jag har ryggvärk gråter jag också en skvätt. Tanken på min älskade pappa kan också få mig att gråta ibland, även om jag nu i vuxen ålder accepterat hans sätt att leva.

Det finns faktiskt mycket som kan få mig att gråta. Jag vet inte om jag fortfarande är påverkad av graviditetshormoner, så här 3,5 år efteråt, men faktiskt så känns det så ibland!

VR's årsastro

Som alltid när nyaste numret av Veckorevyn dimper ner i brevlådan så dyker jag direkt på horoskopet. I det här numret var det även ett årsastro för hela 2011 -total lycka! Så här lyder mitt horoskop:

"Ett mysigt år"

Kärlek -I år är det viktigt för dig att det är du som bestämmer nästa steg. Du vill ta ansvar och känna att du utvecklas. Kanske är det dags för ett stort beslut, något som rör familjestorleken eller bostaden. Du kan tänka dig att kompromissa lite med bara om den ursprungliga planen var din egen.

Äventyr -Under försommaren blir det full fart men större delen av 2011 handlar om helt andra saker än äventyr och nöjen. Familjeband, framtidsplaner och relationer betyder mer för dig och partymänniskan i dig slumrar för det mesta. Verkligen inget glamoröst år men istället händer det saker på djupet.

Pengar -Du är ovanligt sparsam och försiktig. Egentligen är 2011 ett turår för dig men du tar ändå inte ut svängarna utan väljer att lägga på hög eller att investera slantarna i riktigt viktiga saker. Följden blir att din ekonomi mår strålande vid årets slut. Även din karriär har förmodligen avancerat då.



Vad sägs om det, ni som har lite mer insikt i mitt liv? Jag tycker det låter strålande, speciellt de delar som jag markerat i texten :)


Supersmarriga köttbullar

Idag tog jag och svängde ihop lite julköttbullar. Inte för att jag vet om dom egentligen är så juliga? Men goda var dom i alla fall! Här är receptet på mina bullar:

400g köttfärs
1 gul lök (riven eller hackad beroende på smak)
ca 0,5 dl ströbröd (ev lite mer)
0,5 dl grädde
1-2 msk cremé fraiche
1 msk basilika
1 tsk salt
1 krm svartpeppar

Och voíla! Där var middagen räddad :) Celia åt så jag trodde hon skulle storkna... i alla fall 15 köttbullar klämde hon nog i sig, plus pärer och sås. Mammas duktiga tjej!

Jag tror att den börjar infinna sig nu

Julstämningen alltså. Men bara lite. Julklapparna är nästan helt klara, dock inte inslagna. Julskinka, gravad lax och leverpastej är inhandlat, likaså köttfärsen som jag ska göra julköttbullar av. Jag snodde Evas recept på fudge när jag var på jobbet (den är så underbart god!) samt att jag har köpt ingredienser för att göra lite knäck.

Julgranen står utanför dörren och ska väl sättas upp nu nån dag i veckan för att sedan kläs med hjälp av villigt barn och antagligen även katt. Till och med en julgransmatta tog jag och köpte, den här julen till ära. Kulor har jag antagligen alldeles för många av, och lite extra glitter köpte jag också. Jag misstänker ju att vårat vilddjur till katt kommer att avverka granen lite allt eftersom.



Dag 23 -Det här får mig att må bättre

Tanken på Martin får mig att le. Att se Celia skratta och må bra gör min dag. En bra tv-serie på tvn kan pigga upp även den tristaste dag. Att få uppskattning på jobbet, både från pensionärer och arbetskamrater, gör att jag känner att jag gör ett bra jobb vilket gör mig glad.

Det finns många små saker som lyser upp i mörkret som emellanåt råder hos oss alla. Det där är bara en bråkdel av vad som kan göra mig glad!

Dag 22 -Det här gör mig upprörd

Jag skulle kunna göra det lätt för mig och svara krig, svältande barn och mördare -men erkänn, det är sånt som upprör oss alla!

Det jag personligen blir upprörd över, men inte nödvändigtvis du, är bl.a. människor som är negativa när det gäller allt. Precis allt. Människor som vill att man ska tycka synd om dom konstant. Människor som klagar hela tiden. Människor som bara tar och tar och tar utan att en enda gång ge. Sådant upprör mig över alla gränser! Och när människor beter sig på det sättet, då slutar jag bry mig till slut. Varför låta andra suga ur mig min energi?

------

För övrigt vill jag bara säga att jag just nu faktiskt är väldigt lycklig! Mitt liv börjar ta sig i kragen, känns det som, och nu går faktiskt det mesta åt det håll jag vill! Jag har en helt underbar man i mitt liv, och trots distansen så känns det bara underbart. Jobb-biten håller definitivt att ordna upp sig, och som det verkar kommer jag snart att kunna lämna Nipängen (eller i alla fall dra ner på arbetet där rejält mycket), vilket min rygg hurrar för. Mitt nya arbete kommer att vara mer fritt, och det är precis vad som behövs i mitt liv! :) Så jaa, nu går det bra. Nu går det åt rätt håll! Och jag kunde inte vara gladare =)


Jag fick ett infall

och droppade in hos Trudes i Birsta City idag. Så här blev resultatet:



     

   


Upd. dag 21, på din begäran mamma

Ögonblicket du vill läsa om, det har jag ju faktiskt skrivit om förut. Nog för att det var ett tag sen, men ändå. Ni som är intresserade av att läsa om dagen då Celia föddes, ni kan kika in här.


En väldigt liten Celia, och en väldigt trött mamma :)



Dag 21 -Ett annat ögonblick

Det här med ögonblick är inte riktigt min grej, känns det som. Det första ögonblicket jag skrev om, det var ju när jag för första gången träffade Martin. Men ett annat ögonblick? Nej, jag kommer inte på något just nu. Jag hoppas ni har överseende med det!

Dag 20 -Den här månaden

Den här senaste månaden har varit ganska händelserik, faktiskt. Om vi ska gå tillbaka exakt en månad i tiden så hamnar vi på den 16e november, och just den dagen styrde jag kosan mot Florö och Martin där jag spenderade några dagar. Det var riktigt skönt att få komma bort från all stress och alla krav här hemma, och jag kände mig riktigt utvilad när jag åkte därifrån igen på lördagen.

Sen har vi ju då bilolyckan som inträffade på vägen hem från Norge, när jag for in i lyktstolpen ni vet. Efter olyckan hade jag ont över bröstkorgen ett tag, men det har gått över nu.

Jag har börjat gått hos sjukgymnasten för min rygg, och fått höra att min skolios har blivit mycket värre än tidigare. Att jobba kvar på Nipängen (eller inom vården överhuvudtaget) är inte ett alternativ.

Jag har jobbat en massa, busat en massa och adventsstädat hemma. Pepparkaksbak har det blivit, men inte mer än så.

Organisationsmötet med min Herbalife-sponsor Sandra har ägt rum, och nu har vi lite planer inför det kommande året. Det kommer att bli en spännande vinter och vår, det här! Mycket som händer, så ni får hålla utkik på bloggen, anslagstavlor runt om på byn och flyers i brevlådan.

Och ja, det är väl ungefär vad som hänt den här senaste månaden. Nu siktar jag på att låta resten av december månad bli så underbar som möjligt :)

Operation viktuppgång tas härmed upp igen!

Som ni alla antagligen vet så vill jag upp i vikt. Jag har nästan alltid varit smal, på gränsen till vad vi kallar underviktig, och jag har alltid mått dåligt över detta. Det finns många som har trott att jag har haft någon ätstörning av något slag, men så är inte fallet. "Naturligt smal" är visst vad det kallas, men det är fan inte kul att vara som en sticka (än mindre att bli kallad sjukligt smal eller anorexiaoffer, när det enda man vill är att gå upp i vikt!).

I alla fall. Min normalvikt för några år sen, innan jag blev gravid och fick Celia, pendlade mellan ca 48-51 kg till min 167 cm långa kropp = BMI på ca 15 = UNDERVIKTIG med stora bokstäver. Efter att jag fick Celia fick jag behålla lite av de former och lite av den vikt som jag gick upp under graviditeteten (=30 kg). Min normalvikt efter födseln har legat på ca 52-53 kg.

När jag för första gången tog tag i viktproblemet ordentligt så började jag med Herbalife, och vips! så låg min normalvikt på ca 59 kg. Underbart, var ordet! Men tiden gick och på något sätt så föll jag ur mina vanor och började fuska. Vikten sjönk igen, och jag har inte haft motivation att fortsätta igen förrän nu.

Så idag börjar alltså mitt "nya liv" igen, och jag tänkte låta er vara med på resan.

Mitt viktmål ligger på 60 kg, vilket skulle ge mig ett BMI på 21. Jag skulle gärna väga uppemot 62-63-64-65 kg, men jag inser mina begränsningar eftersom jag faktiskt har en väldigt späd kroppshydda. Om jag ska komma upp i den vikten så behöver jag ligga i hårdträning och bygga muskler. Och vem vet, kanske att jag kommer igång även med den biten?

I alla fall. Här är mina startmått och min startvikt (som jag förövrigt blev glatt överraskad av, eftersom jag trodde att jag låg på 51-52 kg!):

VIKT: 54,8 kg

BYSTMÅTT: 76 cm
MIDJEMÅTT: 68 cm
HÖFTMÅTT: 97 cm
LÅRMÅTT: 55,5 cm
VADMÅTT: 35 cm

Scanningen visade på följande resultat:

Fett i % = 24,8%
Vatten i % = 52,5%
Muskler i kg = 39,1 kg
Fysisk gradering = 5 (=Normal. Normal fettprocent, normal muskelmassa)
Viloförbränning = 1289 kcal
Metabolisk ålder = 14 år (!!!)
Benmineral = 2,1 kg (normalt är ca 2,4 kg för min vikt)
Bukfett = 1 (Hälsosamt 1-12, Ohälsosamt 13-59).


Så, det här är mina startsiffror. Nu kör jag!




Vill du ha hjälp att gå ner i vikt, upp i vikt, hålla vikten eller bara må allmänt bra? Hör av dig till mig på ensundlivsstil@live.se eller kolla in min hemsida http://forabetterlife.webs.com för mer information. Jag kan hjälpa Dig! Och du, kom ihåg... Steget till ett nytt liv behöver inte vara stort!


Jag tror baske mig

att det är dags att ta tag i vikten imorgon igen. Det känns som så! Fördelen för mig är ju att jag faktiskt kan börja att arbeta mig mot min målvikt egentligen vilken tid på året som helst, eftersom julens frossande i grisfötter, skinka och mormors kola inte synligen påverkar min kropp så mycket. Och dessutom, eftersom jag vill UPP i vikt, ja.. då gör inte det där extra fettet från grisens alla olika delar och all grädde i kolan någon större skada :)

Men, sen efter jul och nyår. Då ska vi börja tillsammans, allihop! Nytt år, nyårslöften, beach 2011... Jag kan hjälpa er dit! Mer info kommer när vi har jul och nyår överstökat. Vill du veta mer redan nu? Kontaka mig på
ensundlivsstil@live.se








Steget till ett nytt liv behöver inte vara stort!


Dag 19 -Det här ångrar jag

Det finns mycket jag ångrar med mitt liv. Alla chanser jag inte tagit, alla gånger jag har fegat ur. Det finns mycket jag inte vågat gjort, även fast jag verkligen velat. Det ångrar jag väldigt mycket.

MEN, nu ska jag för en gångs skull skriva nåt positivt om mitt liv ;) (nåja, jag klagar nog inte allt för mycket, jag är bara realistisk och försöker ge er en rättvis bild över mig, mitt liv och varför jag är som jag är).

När jag för första gången hade träffat Martin och det blev mer och mer allvar mellan oss, då hände det något med mig. Jag började våga saker. Jag vågade helt plötsligt le bland folk, till och med prata utan att jag först blivit tilltalad! Jag började ta för mig mer av livet helt enkelt, och det gör jag fortfarande. Jag är inte längre samma grå, tysta mus som jag var under i princip hela min uppväxt (även fast jag fortfarande är ganska tyst av mig innan jag lärt känna någon, eller i större grupper). Men det är alltså en sak jag inte ångrar. Att jag träffade Martin och lärde känna honom,  att jag gav oss en chans. För, sanningen att säga så är faktiskt Martin den person som tagit fram mig ur mitt skal och fått mig att inse att "de saker man inte gjorde är de saker som man ångrar". Jag vill inte ångra något mer nu, så därför lever jag istället. Tack, handsome! :)


Dag 18 -Min bästa födelsedag

Ärligt talat kan jag inte komma på någon födelsedag som varit extra bra eller märkvärdig i någon bemärkelse alls. Det har alltid varit samma visa; tårta, lite presenter och fika med familj. Men när jag sitter och tänker efter och verkligen försöker minnas något speciellt så är det endast en födelsedag jag kommer ihåg. Det var min 15e födelsedag och året var 2003.

Det enda jag kommer ihåg, det är hur glad jag blev när farmor och farfar kom för att gratulera mig, och jag kommer ihåg hur hårt jag kramade om farmor där i hallen. Det var sista gången farmor var med och firade min födelsedag. Några månader senare gick hon plötsligt och helt oväntat bort, till allas vår stora sorg och förvåning. Jag saknar henne än idag, men kommer exakt ihåg hur hennes röst lät och hur hon alltid svarade "fura fura trä" i telefonen när det ringde. Alltså, 443. De sista siffrorna i deras telefonnummer.

Så ja, jag vet inte om det var min bästa födelsedag, men det är i alla fall det enda jag egentligen kommer ihåg från mina födelsedagar.

Dag 17 -Mitt favoritminne

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, men jag var gammal nog för att veta hur illa däran pappa var i sin alkoholism. Det hade gått nog många år för att jag inte längre skulle vilja umgås med honom, det var nästan så att jag var rädd för att vara ensam med honom. Men just den där varma sommardagen (kan jag ha varit 12-13 år kanske?) så följde jag ändå med honom upp till Kälsjön där vår familj har en sommarstuga. Jag vet inte varför jag följde med egentligen, men antagligen vågade jag inte säga nej.

Idag är jag glad att jag följde med. Den dagen uppe vid sjön som vi spenderade mestadels i båten... det är det bästa minnet jag har av min pappa. Vi rodde runt på sjön, stannade lite här och där för att meta. Badade. Han visade mig det där stället mitt i sjön där man kan kliva rakt ut ur båten och vattnet bara når en till midjan. Det är en dag värd att minnas. En av de få dagar jag fått ensam med pappa (som jag kommer ihåg, alltså) där jag faktiskt känt att vi är pappa och dotter.

Inte långt efter den där dagen tog alkoholen överhanden helt, så det är den där dagen jag lever för. Som jag har sagt förut... när min pappa ler, på riktigt alltså, då glittrar hans ögon. Då ser jag en skymt av den person han en gång var, den personen jag önskar att han fortfarande var. Men vid det här laget finns inte längre min pappa kvar, och den där dagen är mitt finaste minne av honom. Antagligen kommer jag inte få några fler minnen värda att minnas med honom, så jag tar extra mycket vara på det här.



All I want for christmas

(besides from you ;) is



Sony SLR Objektiv 18-250mm (SAL18250)


Snälla tomten? Jag har varit snäll i år. Väldigt snäll. Snällast i världen faktiskt.


Dag 16 -Min första kyss

Min första kyss inträffade när jag var nyss 14 år fyllda. Platsen var i min familjs uthus, tidpunkten var natten mot den 12e maj och på radion spelades Shaggy med låten Angel. Så mycket mer än så behöver ni faktiskt inte veta.

Dag 15 - Mina drömmar

Min högsta dröm just nu är att kattfan ska ramla ihop i en hög och dö. Ursäkta mig, men jag önskar det innerligt just nu. Han är som helveteskatten som kommit upp på jorden för att förpesta livet för en stackars mamma och dotter! Det finns numera inget rum som fortfarande har hela tapeter. Han klöser på allt han kommer åt -inkl. oss. Bitas är också ett stort intresse, likaså att se till så att man inte får sova på nätterna. Han "attackerar" både mig och Celia, ofta mot ansiktet om man sitter ner. Om inte kattfan lugnar ner sig snart, då tror jag att min käre morbror får ta en bössa och ta ner han nästa gång han är hemma. Det är helt sjukt att en katt kan vara så irriterande intensiv att han driver oss till vansinne! Så, ja, det är min högsta dröm just nu. Att katten ska lugna ner sig och börja bete sig normalt så jag slipper ta det beslutet att ta bort honom.

Annars så drömmer jag om ett liv i Norge med ett jobb som jag verkligen trivs med. Jag drömmer om ett fint liv för både mig och Celia. Jag drömmer om att en dag få träffa morfar igen. Jag har många små drömmar, och att rabbla upp alla dom skulle trötta ut er alla.


Dag 14 -Vad hade jag på mig idag?

Idag har jag svassat runt mestadels i våra blå arbetskläder, inte så snygga men dom funkar att jobba i ;) Nu så här privat så kör jag på långkallingar, ett par blå Miss Sixty jeans & en grå, enkel långärmad topp från Cubus. Bekvämt, och definitivt två av mina favoritplagg! Den dagen dessa jeans går sönder, den dagen kommer jag att gråta.

Vackra Norge, där mitt hjärta bor


Jag kom på mig själv nu, att jag nog inte bjudit på några bilder från Norge-trippen här i bloggen. Det blev tyvärr inte så mycket fotograferande när jag var där. Jag prioriterade annat framför kameran. Det är inte lätt när man har två kärlekar... Det finns bilder på bilddagboken, som vanligt. Bjussar på den enda bilden som jag blev nöjd med här! Hädanefter ska jag inte "turistfotografera" mera, eftersom jag är för petig för sånt. Genomtänkta bilder ska det vara för att jag inte ska kritisera ihjäl mig själv. Men som sagt. Norge i mitt hjärta. Den här bilden är tagen uppe på Strynefjellet.




 


Dag 13 -Den här veckan

Ungefär som alla andra veckor så är det mest bara jobb som står på schemat. I måndags var jag dock till sjukgymnasten = bra start på veckan. Fick reda på att skoliosen blivit värre (precis som jag trott) och den rotation som från början bara var längst ner i svanken har nu vandrat ända upp till nederkanten av skulderbladen ca. Det är inte undra på att jag har ont, tydligen. Hon rekommenderar mig att byta jobb, för det kommer inte göra något gott för min rygg att slita dag ut och dag in som uska. Nu var läget så i alla fall, att det finns ingenting att göra för min rygg, mer än att jag gör övningarna jag fick och ser till att hålla cirkulationen igång i ryggen samt bygga upp lite muskler runt bål och ryggslut. Glada nyheter, verkligen. Men, nytt jobb har jag ju velat haft länge, för usk-jobbet är inget för mig i det långa loppet.

Åter till resten av veckan då. Jobb imorgon och på fredag. Efter jobbet på fredag verkar det som att jag, Sandra & Marie (+ barnen förstås) äntligen ska ta oss i kragen och träffas för en playdate. Ni vet, barnen leker och vi pratar skit. Det kommer nog bli en kanonhärlig eftermiddag :)

Lördag kommer att bestå av pepparkakhusbygge som det verkar, men vi får väl se hur det blir. Och söndag då är det julbak hemma hos min mormor som står på schemat. Det är en tradition som har varat i bra många år nu, att min bror och kusin är där och julbakar med henne. I år hakar även jag & Celia på, eftersom Celia verkligen avgudar sin mormor Astrid =)

Och jaa. Det var väl den här veckan det. Lite grejer händer det i alla fall =)

Dag 12 - I min handväska

Ja, där hittar man mycket! Det är alltifrån plånbok, läppbalsam och ibland en hårborste till tamponger och gamla kvitton. Varannan vecka finns det också ett ombyte trosor & byxor samt våtservetter ifall olyckan skulle vara framme  (för Celia alltså, inte för mig). Sen att man samlar på sig skräp konstant, hela tiden är ju en annan femma.



Dag 11 -Mina syskon

Jag har en bror, Olof, också kallad Olle. Han kom till världen 2 år efter mig, och han är den bästa bror man kan ha. Behöver jag säga så mycket mer? Vi kommer alltid överrens, förutom de gånger i vår barndom när vi (som alla andra syskon) emellanåt flög ihop och kanske till och med försökte banka skiten ur varann ibland. Men, det är väl det som kallas syskonkärlek? ;)

Hur som helst, min bror är en av de få personer i denna värld som jag verkligen skulle vara beredd att ge mitt liv för. Han är en underbar bror och morbror, en underbar människa helt enkelt.


Dag 10 -Det här hade jag på mig idag

Idag har jag struttat runt i ett par svarta leggings, en svart långärmad tröja samt en kopparröd, stickad tunika. Varma och mysiga kläder som passar perfekt när man känner för en mysdag :)


Dag 09 -Min tro

I hela mitt liv har jag tänkt över vad jag tror på, om det finns nån gud eller inte, om religion är bra eller inte. Jag är i mångt och mycket en funderare. Jag funderar på allt och inget, hela tiden, och jag är öppen för allt. För min del spelar det ingen roll om en människa är kristen, muslim, jude eller helt enkelt icke-troende i religiös bemärkelse. På samma sätt bryr jag mig inte om man är hetero-, bi- eller homosexuell. Varför inte transsexuell? I mina ögon spelar det ingen roll, jag är öppen för allt. Ingenting ont som inte har något gott i sig, right?

Men, tillbaka till tron nu då. Min tro. Jag har aldrig i hela mitt liv trott på någon gud. Däremot tycker jag att religion är väldigt intressant att läsa om, och jag kan förstå att folk tror på en högre makt. Jag däremot, jag tror på ödet. Min fasta övertygelse är att allt händer av en anledning, oavsett om det handlar om små eller stora saker.

Ta t.ex. bilolyckan som jag var med om för två veckor sen. Jag kraschade i en lyktstolpe, bilen blev totalt sönderslagen -men jag klarade mig helskinnad! Fronten på bilen (på förarsidan) var helt och totalt intryckt, men det enda som rubbades på insidan var växelspaken som blev lite disformerad. Jag var hel.

Och jag vägrar att tro att det beror på att det sitter nån gud där uppe på ett moln och bestämmer vem som får leva och vem som får dö. Om jag hade kört bara liiiiite fortare, då hade jag blivit fastklämd mellan ratten och sätet. Om jag hade fått sladd åt vänster istället för höger hade jag hamnat i älven. Om blixthalkan som tog mig av vägen hade varit 150-200m längre fram så hade jag också åkt rakt ner i älven. Det var ödet som gjorde att jag inte körde fortare än jag gjorde (i samspel med min farfar som jag är säker satt med mig i bilen och rattade den till rätta). Nämnde jag att jag också tror, fullt och fast, på livet efter döden? Det är en annan historia, som vi får ta en annan gång. Men saken är den, att jag vet att min morfar bl.a. är med mig och busar runt, samtidigt som han ibland lägger en tröstande hand på min axel. Jag har fått flertalet bevis på detta, och jag tycker det är så underbart häftigt!

Tillbaka till ödet. Jag tror att olyckan var ett tecken till mig att tänka om, ta vara på mitt liv och leva det som jag vill. Det kan ta slut fortare än man tror, och olyckan var mitt varningstecken. Jag var ute på en farlig väg där jag var på väg att kasta bort alldeles för stora och betydelsefulla bitar av mitt liv åt slumpen, bara för att jag inte trodde mig orka med ännu en strid. Olyckan fick mig att tänka om, och nu har jag siktet inställt på mitt mål. Återigen med full kraft. För ödet har visat mig vilken den rätta vägen är. Det må ha kostat mig min bil, men vad är väl egentligen en bil?







Dag 08 -Ett ögonblick

Natten mot den 13e september 2008. En något lullig jag efter en kväll med alkohol och Wii-spel går hemåt vid två, halv tre tiden på natten efter att under kvällens gång har hunnit mottaga diverse konstiga, kryptiska sms. Jag närmar mig min lägenhet och Ica-parkeringen då jag hör en motorcykel komma körandes. Jag trodde jag skulle smälla av, jag trodde inte det var sant. Men det var det.

Där och då träffade jag Martin, min norsk, för första gången. Han drog av sig hjälmen och kom fram för att skaka hand och presentera sig. Jag, lite smålullig sådär,  kan inte sluta stamma fram att han var  galen som kört hela vägen. "Du är verkligen galen". Jag tar inte ens hans hand för att hälsa, utan jag kräver en kram istället.

Så gick det alltså till, när jag för första gången såg in i de där underbart blå ögonen.



Jag är en fin liten fågel







i en trädgård i Småland. Mysigt värre! :)


Dag 07 -Min bästa vän

Ärligt talat så har jag nog ingen bästa vän. Eller ja, det beror väl på hur man definierar en "bästa vän", bästis. För mig är en bästa vän någon som vet allt om en utan att döma en, någon man kan berätta allt för utan att behöva skämmas eller känna sig dålig, oavsett vad det är man har gjort eller vad det är man känner. Det har funnits två sådana personer i mitt liv, Anders och Martin. Det finns inga människor i denna världen som känner mig bättre än de två, och de har varit mina "bästa vänner" under två olika tidpunkter i mitt liv. Men det är ju ändå skillnad på "bästa vänner-pojkvänner" och en "bästa vän-vän".

Låt mig säga så här. Jag har alltid haft svårt för att öppna upp mig för andra, och jag har alltid varit väldigt tyst och sluten. Jag har absolut ingen aning om hur man tröstar en annan människa när denne är ledsen, och det har gjort att jag istället har undvikit situationer där jag kan tänkas ha behövt trösta en vän. Det är tragiskt, men sant. Det är inte vad jag har velat gjort, jag vill ju finnas där för mina vänner. Men jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga eller vad jag ska göra, och då lämnar jag hellre över till någon annan. Även detta har jag att skylla på min uppväxt.

Men, det finns en kvinna i den här världen (hör du vad vuxet det låter, kvinna? är vi verkligen så gamla att vi kallas kvinnor nu?) som jag känner att jag skulle kunna berätta precis vad som helst för, utan att hon dömer mig. Utan att hon vid senare tillfälle slänger tillbaka det i ansiktet på mig. Det är Martina, min underbara, fina Martina som numera pratar småländska. Hon är en generös, underbar, älskvärd människa som alltid tänker på andra före sig själv. Hon är en stjärna, och jag är glad att jag har henne i mitt liv.




Martina och hennes lika underbara pojkvän. Jag hoppas ni inte tycker jag är hemsk som la upp den här bilden, men ni är så fina på den här bilden så ni anar inte. Äkta kärlek definieras: Ni.


RSS 2.0