Dag 09 -Min tro
I hela mitt liv har jag tänkt över vad jag tror på, om det finns nån gud eller inte, om religion är bra eller inte. Jag är i mångt och mycket en funderare. Jag funderar på allt och inget, hela tiden, och jag är öppen för allt. För min del spelar det ingen roll om en människa är kristen, muslim, jude eller helt enkelt icke-troende i religiös bemärkelse. På samma sätt bryr jag mig inte om man är hetero-, bi- eller homosexuell. Varför inte transsexuell? I mina ögon spelar det ingen roll, jag är öppen för allt. Ingenting ont som inte har något gott i sig, right?
Men, tillbaka till tron nu då. Min tro. Jag har aldrig i hela mitt liv trott på någon gud. Däremot tycker jag att religion är väldigt intressant att läsa om, och jag kan förstå att folk tror på en högre makt. Jag däremot, jag tror på ödet. Min fasta övertygelse är att allt händer av en anledning, oavsett om det handlar om små eller stora saker.
Ta t.ex. bilolyckan som jag var med om för två veckor sen. Jag kraschade i en lyktstolpe, bilen blev totalt sönderslagen -men jag klarade mig helskinnad! Fronten på bilen (på förarsidan) var helt och totalt intryckt, men det enda som rubbades på insidan var växelspaken som blev lite disformerad. Jag var hel.
Och jag vägrar att tro att det beror på att det sitter nån gud där uppe på ett moln och bestämmer vem som får leva och vem som får dö. Om jag hade kört bara liiiiite fortare, då hade jag blivit fastklämd mellan ratten och sätet. Om jag hade fått sladd åt vänster istället för höger hade jag hamnat i älven. Om blixthalkan som tog mig av vägen hade varit 150-200m längre fram så hade jag också åkt rakt ner i älven. Det var ödet som gjorde att jag inte körde fortare än jag gjorde (i samspel med min farfar som jag är säker satt med mig i bilen och rattade den till rätta). Nämnde jag att jag också tror, fullt och fast, på livet efter döden? Det är en annan historia, som vi får ta en annan gång. Men saken är den, att jag vet att min morfar bl.a. är med mig och busar runt, samtidigt som han ibland lägger en tröstande hand på min axel. Jag har fått flertalet bevis på detta, och jag tycker det är så underbart häftigt!
Tillbaka till ödet. Jag tror att olyckan var ett tecken till mig att tänka om, ta vara på mitt liv och leva det som jag vill. Det kan ta slut fortare än man tror, och olyckan var mitt varningstecken. Jag var ute på en farlig väg där jag var på väg att kasta bort alldeles för stora och betydelsefulla bitar av mitt liv åt slumpen, bara för att jag inte trodde mig orka med ännu en strid. Olyckan fick mig att tänka om, och nu har jag siktet inställt på mitt mål. Återigen med full kraft. För ödet har visat mig vilken den rätta vägen är. Det må ha kostat mig min bil, men vad är väl egentligen en bil?
Men, tillbaka till tron nu då. Min tro. Jag har aldrig i hela mitt liv trott på någon gud. Däremot tycker jag att religion är väldigt intressant att läsa om, och jag kan förstå att folk tror på en högre makt. Jag däremot, jag tror på ödet. Min fasta övertygelse är att allt händer av en anledning, oavsett om det handlar om små eller stora saker.
Ta t.ex. bilolyckan som jag var med om för två veckor sen. Jag kraschade i en lyktstolpe, bilen blev totalt sönderslagen -men jag klarade mig helskinnad! Fronten på bilen (på förarsidan) var helt och totalt intryckt, men det enda som rubbades på insidan var växelspaken som blev lite disformerad. Jag var hel.
Och jag vägrar att tro att det beror på att det sitter nån gud där uppe på ett moln och bestämmer vem som får leva och vem som får dö. Om jag hade kört bara liiiiite fortare, då hade jag blivit fastklämd mellan ratten och sätet. Om jag hade fått sladd åt vänster istället för höger hade jag hamnat i älven. Om blixthalkan som tog mig av vägen hade varit 150-200m längre fram så hade jag också åkt rakt ner i älven. Det var ödet som gjorde att jag inte körde fortare än jag gjorde (i samspel med min farfar som jag är säker satt med mig i bilen och rattade den till rätta). Nämnde jag att jag också tror, fullt och fast, på livet efter döden? Det är en annan historia, som vi får ta en annan gång. Men saken är den, att jag vet att min morfar bl.a. är med mig och busar runt, samtidigt som han ibland lägger en tröstande hand på min axel. Jag har fått flertalet bevis på detta, och jag tycker det är så underbart häftigt!
Tillbaka till ödet. Jag tror att olyckan var ett tecken till mig att tänka om, ta vara på mitt liv och leva det som jag vill. Det kan ta slut fortare än man tror, och olyckan var mitt varningstecken. Jag var ute på en farlig väg där jag var på väg att kasta bort alldeles för stora och betydelsefulla bitar av mitt liv åt slumpen, bara för att jag inte trodde mig orka med ännu en strid. Olyckan fick mig att tänka om, och nu har jag siktet inställt på mitt mål. Återigen med full kraft. För ödet har visat mig vilken den rätta vägen är. Det må ha kostat mig min bil, men vad är väl egentligen en bil?
Såhär tycker vi
Postat av: elin
Men oj, var hände det där? Vilken tur att du klarade dig oskadd!
Trackback
