ziquita

Det finns mycket jag ångrar med mitt liv. Alla chanser jag inte tagit, alla gånger jag har fegat ur. Det finns mycket jag inte vågat gjort, även fast jag verkligen velat. Det ångrar jag väldigt mycket.

MEN, nu ska jag för en gångs skull skriva nåt positivt om mitt liv ;) (nåja, jag klagar nog inte allt för mycket, jag är bara realistisk och försöker ge er en rättvis bild över mig, mitt liv och varför jag är som jag är).

När jag för första gången hade träffat Martin och det blev mer och mer allvar mellan oss, då hände det något med mig. Jag började våga saker. Jag vågade helt plötsligt le bland folk, till och med prata utan att jag först blivit tilltalad! Jag började ta för mig mer av livet helt enkelt, och det gör jag fortfarande. Jag är inte längre samma grå, tysta mus som jag var under i princip hela min uppväxt (även fast jag fortfarande är ganska tyst av mig innan jag lärt känna någon, eller i större grupper). Men det är alltså en sak jag inte ångrar. Att jag träffade Martin och lärde känna honom,  att jag gav oss en chans. För, sanningen att säga så är faktiskt Martin den person som tagit fram mig ur mitt skal och fått mig att inse att "de saker man inte gjorde är de saker som man ångrar". Jag vill inte ångra något mer nu, så därför lever jag istället. Tack, handsome! :)