Dag 30 -Ett sista ögonblick
Jag väljer just nu mellan 2 sista ögonblick, och båda har med döden att göra. För att inte ge er rysningar (inte för att jag tycker det är otäckt, nu så här i efterhand, men det ögonblicket kan kanske verka lite stötande för vissa och av respekt för släktingar som kanske läser här så vill jag inte gå in på detaljer...) så väljer jag det fina, sista ögonblicket.
Min morfar, som ni alla vid det här laget vet att jag älskade väldigt högt, gick bort 8 dagar efter att Celia föddes. Han hann träffa henne en gång innan han åkte in på sjukhuset, det var hans sista kraftansträngning innan han släppte taget. Som jag säkert också sagt tidigare så levde han de sista månaderna enbart för att få se mitt barn en gång, han åt endast för överlevnad och tjatade på mig om att "klämma ut ongen snart".
I alla fall så hann jag aldrig in och se honom på sjukhuset innan dom skjutsade ner honom till bårhuset (vilket jag idag är glad över). Det sista ögonblicket jag tänker beskriva, det är när jag fick se honom för sista gången nere i Skogskapellet.
Jag var lite orolig över hur jag skulle klara av att se honom ligga där, död och kall. Jag hade aldrig tidigare sett någon av mina älskade efter deras bortgång. På jobbet hade jag ("såklart") sett döda människor flertalet gånger, till och med varit med och klätt på och snyggat till en dam. Men det här var annorlunda, det var ju MIN morfar, min glada, härliga, underbara, varma morfar. Som jag aldrig mer skulle få krama.
I alla fall så är det ett av de finaste ögonblicken jag varit med om, även fast det var väldigt sorgligt. Han var så fin där han låg i sin kostym och den ljuslila slipsen. Hans ansikte skiftade lite i lila/blått, han hade inga rynkor och såg verkligen fridfull ut. Han såg ut som att han sov en väldigt god sömn. Jag kommer ihåg att mamma sa att "du får röra vid honom", men jag är inte riktigt säker på om jag gjorde det eller inte.
Och ja, det var ett sista ögonblick som jag kommer att bära med mig resten av livet.
Min morfar, som ni alla vid det här laget vet att jag älskade väldigt högt, gick bort 8 dagar efter att Celia föddes. Han hann träffa henne en gång innan han åkte in på sjukhuset, det var hans sista kraftansträngning innan han släppte taget. Som jag säkert också sagt tidigare så levde han de sista månaderna enbart för att få se mitt barn en gång, han åt endast för överlevnad och tjatade på mig om att "klämma ut ongen snart".
I alla fall så hann jag aldrig in och se honom på sjukhuset innan dom skjutsade ner honom till bårhuset (vilket jag idag är glad över). Det sista ögonblicket jag tänker beskriva, det är när jag fick se honom för sista gången nere i Skogskapellet.
Jag var lite orolig över hur jag skulle klara av att se honom ligga där, död och kall. Jag hade aldrig tidigare sett någon av mina älskade efter deras bortgång. På jobbet hade jag ("såklart") sett döda människor flertalet gånger, till och med varit med och klätt på och snyggat till en dam. Men det här var annorlunda, det var ju MIN morfar, min glada, härliga, underbara, varma morfar. Som jag aldrig mer skulle få krama.
I alla fall så är det ett av de finaste ögonblicken jag varit med om, även fast det var väldigt sorgligt. Han var så fin där han låg i sin kostym och den ljuslila slipsen. Hans ansikte skiftade lite i lila/blått, han hade inga rynkor och såg verkligen fridfull ut. Han såg ut som att han sov en väldigt god sömn. Jag kommer ihåg att mamma sa att "du får röra vid honom", men jag är inte riktigt säker på om jag gjorde det eller inte.
Och ja, det var ett sista ögonblick som jag kommer att bära med mig resten av livet.
"Berg och verklighetsbarriärer
kan aldrig sudda ut spåren
du satte i allas våra hjärtan"
Såhär tycker vi
Postat av: Mamma
Älskad & saknad är han :-(
Jag tror du smekte hans hand lätt Linda, det är iaf den minnesbild jag får av de hela.
Ja, han va fin, & han höll ut som både du & jag vet enbart för att få se Celia - sen släppte han taget & först då kunde han få vila i frid & slippa all smärta.
Kram
Trackback
