Alltså, det är helt galet

Tro det eller ej, men den här dagen på jobbet har varit kaotisk. Återigen har vi gått kort. Återigen har vi stressat, stressat, stressat. Morgonbestyren som brukar vara klara vid 9:30 ca, var knappt klara till lunchen (!), klockan 11:45 fick jag och M springa iväg på 15 minuters snabb rast, där vi fick slänga i oss maten och sen springa tillbaka till matsalen. Det var helt galet mycket att göra. En riktig skitdag var det (även bokstavligt talat)!

Har kommit hem och rasat ihop i soffan, känner mig alldeles för lat för att göra nånting. Men, det kommer jag inte undan med, för jag måste dammsuga och skura ikväll, samt diska. Imorrn ska jag ju hämta fisrumpan hos Anders <3 Gäller att verkligen ta vara på den här sista tiden med henne nu, för det är bara den här veckan som kommer och en till kvar, sen flytter jag. 2 veckor med Celia, 1 med massa jobb och förhoppningsvis en festarhelg med Martina & co (Martina, vad sägs om helgen 21-23e??). Tiden har gått så otroligt långsamt, samtidigt som den bara har rusat iväg.

Det känns som att det var igår Martin kom hit på MC'n för första gången, mitt i natten. Helt oväntat kom han, och tog mig med storm. Men vet ni vad? Det är snart ett helt år sen! Den 12e september var det. Och jag minns så väl hur nervös jag var när jag fått det sista sms:et av (jag som trodde han drev med mig!!!!) där det stod "bare 20 km igjenn". Hjärtklappning till tusen. Spelade klart Mario-spelet på Wii:et, där jag fick storstryk av Erik. Bortförklarade mig med att det började bli sent eller nåt liknande, och smet sen hem ifrån Anders där vi haft en trevlig kväll och natt med Erik & Johanna, alkohol, god mat och en massa Wii + kortspel.
Gick hemöver, när jag är nästan vid kiosken hör jag en motorcykel, "faan, han kommer verkligen!!!". PANIK! Går tveksamt bort mot parkeringen, och där var han. Martin. Går fram till honom, och han sträcker fram handen för att hälsa. Jag, småfull som jag är, säger att "jag ska banne mig ha en kram!!" sen påpekar jag, gång på gång, vilken galning han är som kört MC 100 mil för att träffa mig. "Du är ju inte riktigt klok!!"

Och sen, ja sen har det bara flytit på. Vi har träffats så fort vi har kunnat, träffat varandras familjer och lärt känna varandra ganska bra. Ställts inför ett ultimatum -göra slut eller flytta ihop. 100 mils distans orkar man inte med hur länge som helst. Beslutet blev alltså att flytta ihop, och nu är det bara 3 veckor kvar tills detta sker.


Om 3 veckor flyttar jag till Norge!!!


Kan ni förstå det? Jag tycker inte det är längesen vi tog det här beslutet, och det är inte längesen jag skickade ett sms mitt i natten till Martin, där jag började nedräkningen från dag 78! Och nu, nu är det bara 23-24 dagar kvar ca. Helt otroligt.

Tiden har som sagt gått långsamt, men ändå så jäkla fort. Och om 3 veckor flyttar jag!! <3

 

Gissa vad? Gissa vad?!

Den 1a september siktar vi på nu! Den 1a september ska flyttlasset rulla iväg, om nu allt går enligt planerna! :D Me so happy!

Plötsligt har jag så mycket att göra, tur att jag tog tag i allt det praktiska idag med Försäkringskassan, adressändring, betyg & Notarius Publicus osv. I princip är det bara packningen kvar, och det känns skönt =) Ända jag har kvar att göra, tror jag, är att ringa till kommunen och fixa så att Anders får dagis 4 veckor/månad istället för 2 som vi haft nu.

Shajse! Nu börjar det bli verklighet!


Och igen, en uppmaning till er på jobbet, bli mina referenser!! Pretty please with sugar on top ;) Ni behöver inte vara rädd för norskar som pratar norska, säg bara att jag gör ett jävligt bra jobb och att ni inte vill bli av med mig så löser sig allting ;)


det ni skådar på bilden är min framtida hemstad, så vacker

Furuhaugane -min framtida arbetsplats?

Nu ska jag stilla er nyfikenhet, kära läsare.

För några dagar sen var det tänkt att jag skulle ringa och prata med någon på Furuhaugane (äldreboende i Florö), men jag fick inte tag på människan där då. Skickade istället iväg ett mail till den som är personalansvarig där, och imorse när jag kollade mailen hade jag fått svar.

Dom har för tillfället inga fasta tjänster lediga, men dom är i behov av fler vikarier och hon ville gärna träffa mig! Hon verkade väldigt positiv i mailet, så det känns skönt :) Hon var dock på semester nu t.o.m. måndag, men sen ska jag ringa till veckan så ska vi prata lite mer och se vad vi kan få till. Verkar som att det kanske blir nödvändigt med en Florö-resa i augusti i alla fall ;) Bara jag lyckas klämma in det innan den 11e så, eftersom Martin ska till Hamburg på utbildning den 11-20e augusti.

Så, det är så landet ligger för tillfället. Känner mig positiv och peppad till max :)

Ny blogg

Jag har nu lösenordsskyddat min "norge-blogg" där jag skrev av mig lite under våren angående Norge-flytten och tankarna runt omkring den. Nu har jag börjat skriva där igen, men lite mer privata tankar och funderingar som jag inte vill dela med mig av  till hela världen.

För er som har lust att följa den bloggen så får ni höra av er till mig på min mail: lindabackman1@hotmail.com. Jag kanske inte kommer ge ut lösenord till alla som vill, så ni får inte ta illa upp om jag inte ger ut det...


Så var min kväll räddad! :)

Det är inte ofta jag använder smileys i mina rubriker, faktiskt tror jag aldrig att jag gjort det förut? Men nu behövdes det verkligen, för jag är glaaaad! :D

Min telefon ringde, och det var världens underbaraste Martin som ringde. Han ringde för att kolla när det passar bäst att han kommer, jag hade 3 veckor att välja på.. så sista veckan i juli kommer han hit! :D Om bra precis 4 veckor alltså, och plötsligt känns det inte så långt borta. Snart får jag träffa honom igen, som längst är det 4 veckors längtan och väntan, och det är ju ingenting egentligen. Eller hur? =)

Så då får han vara med på Celia's kalas också, hon fyller ju år den veckan. Mån tro om resten av släkten min blir nöjd då, när även dom får träffa Martin? ;) Och undrar just om Celia hinner tina upp riktigt under den veckan, så Martin får se vilken underbar tös hon verkligen är! De gånger han har varit här har det ju alltid varit snabb-visiter över en helg, och då har Celia mest varit brydd och skeptisk till vad det är för konstig pys som varit här :P

Aja, kort & gott så är jag GLAD just nu. Det här blev en perfekt avslutning på min kväll =)

Just nu

har jag en sån jäkla lust att lägga upp en bild på Martin. Bara för att han är så underbart jävla fin. För att jag saknar honom, för att jag tänker på honom. För att jag saknar hans fina mormor och underbara familj.  Därför att jag behöver övertyga mig själv om att han verkligen finns, att han är min och att han väntar på mig 100 mil härifrån.

Jag vill verkligen lägga upp en bild på honom så ni får se hans underbara ögon och hur hela han utstrålar värme och trygghet. Så ni kan se hur snäll han är och hur mycket han betyder för mig. Det vill jag göra just nu.


Förvånad, men glad

Ni har förvånat mig allihopa! När jag publicerade inlägget om att flytta till Norge så trodde jag verkligen att jag skulle bli påhoppad från höger och vänster, speciellt av er andra mammor. Men ni har verkligen överaskat mig på ett positivt sätt, och det gör mig så glad! Tack för alla fina kommentarer, det känns bra att veta att jag inte blir sedd som världens dåligaste mamma (fast jag kan inte direkt påstå att jag är världens bästa mamma som flyttar heller).

Idag ska jag fortsätta att ringa runt och säga upp lägenhet, bredband, el osv. Jag har det jag gör om jag säger så. Och är det någon som vet hur jag går tillväga för att göra en adressändring till Norge? Det måste jag forska vidare i.

Det känns ganska pirrigt allt det här, när jag tänker på det. Att flytta 100 mil bort, till ett ställe där jag i princip bara känner en person... det känns nervöst! Men samtidigt väldigt spännande, jag har chansen att starta om på ny kula nästan helt och hållet. Nu har även tankar kring hans familj och vänner börjat dyka upp... vad kommer dom att säga om att jag flyttat ifrån Celia? Vad tycker dom om det? Kommer jag att bli accepterad för det? Mycket tankar som snurrar i mitt lilla huvud just nu...

Allt som allt känns det i alla fall bra, och det är ju huvudsaken. Sen hur det kommer att kännas när flyttlasset rullar iväg och jag har sagt hejdå till Celia... usch, det vill jag inte tänka på. Men jag hoppas att det kommer att gå bra, det gör jag verkligen. Fast egentligen är ju allt det här väldigt osäkert, dels vet jag inte om jag ens klarar mer än några veckor utan Celia, dels vet jag inte hur Celia kommer reagera (ser jag att hon mår riktigt dåligt så flyttar jag tillbaka direkt!) och dels så vet jag inte riktigt hur det kommer att fungera mellan mig och Martin.
Jag menar, vi har aldrig träffats och varit tillsammans mer än 5-6 dagar i sträck. Vi har som aldrig haft möjligheten till det, beroende på hans jobb och att jag haft Celia varannan vecka. Allt har ju känts mer än bra dom gångerna vi har träffats, men man har ju aldrig riktigt hunnit in i vardagen och sett varandras dåliga sidor.. eller vad man ska säga. Vi har ju alltid varit i vår lilla nyförälskade bubbla, och jag antar att det kommer att vara så dom första veckorna också. Men sen då? När vardagen knackar på och jag blir trött och grinig, har pms eller ryggvärk? När Martin kommer hem efter en 12-timmars dag på jobbet och bara vill sova, är trött, grinig och hungrig.. hur kommer det bli då? Det är så himla svårt att veta.

Jag vet i alla fall en sak, och det är att jag är modigare än jag någonsin varit förut. Att flytta så långt bort, det hade jag aldrig vågat för 2 år sen. Jag har gjort framsteg, blivit mer framåt och utåtriktad. Det känns så jävla bra! Jag börjar komma ut ur min lilla isolerade glasbubbla :P

Nu ska jag ta och fixa i ordning lite frukost innan jag börjar ringa runt till diverse olika instanser. Jag ska även plugga idag... bara 2 uppgifter kvar i vårdpedagogiken nu! :)

Svar till Anonym

Det är lite svårt att förklara varför inte något av alternativen du nämnet är möjliga, för om det varit möjligt så hade vi självklart valt det alternativet istället. Både jag och Martin vill Celias bästa, vi vill båda ha en bra relation till henne och hon kommer att vara en av de största "bitarna" i vårt liv. 

Angående att flytta till Östersund/Sollefteå/Sundsvall så är det inte möjligt på grund av Martins jobb. Han har ett bra jobb i familjeföretaget där hemma i Florö, och ett anställningsavtal han inte kan "bryta". Och om jag varit Martin hade inte jag velat flytta med tanke på hur hans jobbsituation ser ut idag, och hur den kan komma att se ut om några år. Att flytta hit till någon av ovannämnda städer kan inte på långa vägar ge honom samma chanser som han har där hemma. Jag vill inte gå in närmare på det, men i korta drag så är det så det ser ut.


Tack Eva & Sandra för de värmande kommentarerna... skönt att veta att någon i alla fall vill förstå och stötta en, även om hela idén med en Norge-flytt säkert låter helt absurd (det gör den även för mig ibland) :)


Då var det dags; Bomben släpps!

Nu mina kära vänner och trogna läsare så ska jag avslöja min lilla hemlighet.

Som ni vet så har jag träffat en kille från Norge, Martin. Han bor 100 mil härifrån, och vi har för ett par månader sedan nått till en punkt där distansen höll på att ta kål på oss. Alltså ställdes vi inför ett val; att göra slut på det hela eller ta nästa steg. Eftersom ingen av oss ville att det skulle ta slut så har vi nu valt att flytta ihop. I september flyttar jag till Florö, Norge.

Det som gjort det hela så svårt när det gällde det här beslutet, det är Celia och hur det kommer att bli för henne. Celia kommer nämligen inte att flytta med mig, även fast det är det jag allra helst vill. Antagligen så är det här det svåraste beslutet jag någonsin kommer att fatta i hela mitt liv, men nu är det gjort. Mitt hjärta blöder när jag tänker på att jag inte kommer få träffa henne så ofta som jag är van vid, och jag vet inte ens om jag kommer att klara mer än några veckor eller ett par månader där borta utan henne. Men någonstans inom mig så känner jag att det här är rätt beslut... sen får vi se hur det fungerar. Kanske fungerar det bra för både Celia och mig, eller så kanske det inte gör det. Det kan ingen veta i förväg, och därför tänker jag ge kärleken en chans.

Jag älskar min dotter, även om det för många av er kanske verkar som att jag inte gör det. Men det gör jag. Hon är min fisrumpa, mitt hjärta. Ni kanske tänker att jag är naiv och lever i en drömvärld där man kan flytta vind för våg så fort man blir kär, bara lämna det befintliga vardagliga livet för lite skoj och äventyr. Det gör jag inte. Inte alls.

Jag är medveten om att jag kommer få många negativa kommentarer, konstiga blickar och en stämpel i pannan som "hon som inte älskar sin dotter nog mycket för att stanna". Men försök förstå innan ni dömer mig... Jag har haft en hemlig blogg nu den senaste tiden, där jag skrivit av mig lite ibland. Innan ni dömer mig, snälla läs den. Det är inte många inlägg, men ack så betydelsefulla. Kanske kan ni få en liten förståelse för hur jag tänkt och resonerat när jag tagit det här beslutet. Bloggen hittar ni här.

Ni får självklart säga vad ni tycker och tänker om det hela, och ställa frågor om ni har några, men läs gärna den andra bloggen först innan ni dömer mig allt för hårt.

Snart är det dags

att avslöja vad det är som har varit så hemligt.


Planernar går framåt. Nu är allt klart, nästan. Så, snart släpps bomben! Många tror att dom vet vad det hela handlar om, och till viss del har dom rätt. Men det finns ju en hake på det hela, och det är den haken jag tror att många kommer att hänga upp sig på. Men, kanske blir jag överraskad. Kanske kan folk tänka lite utanför ramarna och inte döma mig allt för hårt på en gång. Fast det är nog mest önsketänkande, och jag är beredd på att få en dålig stämpel i pannan.



Längtan, planer och tankar

Nu är det 4 dagar sen jag åkte ifrån Martin. Fyra låååånga dagar. Varje vaken minut tänker jag på honom, varje cell i min kropp saknar honom. Om nätterna vrider och vänder jag mig, sängen är alldeles för tom. Vid middagsbordet är det någon som saknas. I soffan på kvällen känns det ensamt.

Hur länge orkar man ha det så här?

Inte gör det saken bättre att jag inte har fått prata med honom "riktigt" sen jag åkte hem heller, mer än en jättekort sväng i söndags kväll. Bara sms har det blivit, och det känns så fattigt. Jag vill se honom, höra hans röst. Inte sitta 100 mil ifrån honom och läsa korta meddelanden på telefonen. Det är inte rätt, det är inte så det ska vara.

Och snart åker han till Japan också, i slutet av april nån gång skulle han dit via jobbet. Jag önskar han kunde komma hit istället.

Men vi har planer. Jag hoppas vi kan få det att funka, för det här med distansen kommer inte att fungera i all evighet. Fast planerna måste finslipas lite i kanterna, det måste pratas och fixas och donas. Jag hade tänkt ta "första steget" på söndag (eller ja, plan 1 är ju att få klar utbildningen), men innan jag kan göra det så måste jag få chansen att prata igenom allt en gång till. Se till så vi är på samma vågländ så att säga... it's a big step to take.

Jag vet inte jag. Tankarna snurrar.

I've got a secret


Ett lyckorus for genom min kropp imorse när jag stod och kokade min & Celia's morgongröt. Vad lyckoruset handlade om kan jag inte säga, that's my secret, men jag tror faktiskt att det kan bli så. Att det kommer att hända. Och vet ni vad? Det gör mig så jävla glad!!




you've got the key to my heart...


Martin, Norge, Lillehammer...


JAG VILL TILLBAKS!


Ingen här har väl missat att jag varit i Norge den senaste veckan? För er som missat det; Jag har varit i Norge hos min Martin. Ja, jag vågar faktiskt kalla honom för Min nu. För det är han. Han är min, bara min. Det är med andra ord "se men inte röra" som gäller för er andra.

Jag har träffat hela hans familj nu, och herregud vad nervös jag var innan jag kom fram till Lillehammer. Martin lyckades lura i mig att hans morbror skulle komma och hämta mig och inte han... men, när jag klev av tåget så stod han där. Världens finaste Martin.

Nervositeten släppte i alla fall på en gång som jag klev innanför dörren hemma hos "besta" och "beste" (hans mormor och morfar). Dom var hur gulliga som helst båda två, och jag kände mig hemma där på en gång.

Under veckan gjorde vi egentligen inte så mycket. Vi umgicks med varandra och hans familj (mormor, morfar, mamma, pappa, syster, svåger, morbror + fru och kusiner). Var ner på stan och shoppade lite. Jag följde med hans familj upp på Hafjell och åkte utför (vilket verkligen var skitroligt!!) och på lördagen var vi ut och åt på en italiensk restaurang -och det var verkligen en historia för sig. Världens mest förvirrade kypare, turkiska rätter på den italienska menyn och småpengar i maten... Ja jag säger då det. En historia för sig!

Och vet ni vad det bästa av allt var? Jag fick sova hela nätterna. Jag låg inte och vred och vände mig, sträckte mig efter mobilen eller grät mig till sömns av saknad. Jag låg där i Martins armar och bara... mådde bra. Sov. Vaknade på morgonkvisten, vände mig om och såg på en lugnt sovande Martin.

Så vill jag alltid ha det. Och jag vill tillbaka. Nu!

Ursäkta mitt dåliga uppdaterande

Som sagt i tidigare inlägg fick jag en släng av någon typ av svår förkylning / influensa i torsdag, och den håller fortfarande i sig. Nu är det dock mest bara nästäppa, men emellanåt får jag ont i halsen och jag känner mig lite småfebrig. Jag har haft roligare om man säger så...


I alla fall. Trots sjukdom så hade jag en helt underbar helg! Allt började i torsdags kväll då jag fick ett sms av Martin och i slutet skrev han att han "höll på med det viktigaste", på skämt svarade jag nåt i stil med "vadå, håller du på att köra hit?" men jag fick aldrig nåt riktigt svar, mest lite små kryptiska meddelanden. Kan meddela att i det ena som skickades 01:19 stod det "Roxette - Sleeping in my car". Jag är såklart nyfiken som tusan på vad han håller på med, men han vägrar säga något.
Natten passerar och smsandet börjar igen på morgonen. Jag tyckte det var lite konstigt att han skickade sms från sin privata telefon och inte jobbtelefonen, eftersom när han är i Leirvik och jobbar så är det oftast bara den han använder och han brukar inte ha tid att skicka så mycket sms då... Timmarna går, och till slut säger jag åt han att han måste ta en bild och skicka till mig, för jag tänkte att då blir han ju avslöjad på vart han befinner sig. Telefonen piper till, och jag får ett mms... föreställande hans GPS! Så han var på väg hit :D Ungefär 2 timmar senare ringer det på ytterdörren, och där står han... Det var total lycka för mig i mitt i allt kaos!

Så som sagt har jag haft en helt underbar helg här med Martin och Celia. Jag var ju dessvärre inte på topp pga flunsan (eller vad det nu är), men ändå, bara att han var här hos mig. Jag hade någon att prata med på kvällarna när Celia somnat. Vuxet sällskap vid middagen, en varm kropp bredvid mig i sängen. Ett par helt underbart blå ögon att drunkna i... Ni anar inte hur gärna jag hade velat följa med honom till Norge när han åkte i måndags morse. Jag hade kunnat gjort vad som helst för att få sätta mig i bilen, slippa säga hejdå på obestämd tid ännu en gång... men, skolan drar ju igång imorgon. Jag skulle ha haft arbetsintervju igår (vilket inte blev av pga flunsan), jag hade telefonutbildning igår kväll och på lördag ska jag ev. på ett STS. Så, jag var tvungen att ta förnuftet till fånga och inte låta mig själv svepas med av alla känslor.
Fast, det gjorde jag ändå. Jävligt mycket. På morgonen när han gjorde sig i ordning för att fara kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka. När vi var ute på parkeringen och han sopade av bilen så kunde jag knappt kolla på honom för tårarna bara vällde upp. Den där sista kramen.... jag ville inte släppa honom... men vad hade jag för val? Till slut rullade i alla fall bilen iväg, och med den en bit av mitt hjärta. Jag spenderade hela förmiddagen gråtandes, utkämpade en inre kamp för att inte be honom vända om och komma och hämta mig. Jag saknar honom så jäkla mycket!

Och hur det än är... nästa gång vi träffas, jag tror inte jag kommer klara av att säga hejdå en gång till. Jag vill inte göra det en endaste gång till, det gör alldeles för ont. Jag hör hemma hos honom, och att ha det här avståndet mellan oss gör mig trött... Trött, less och frustrerad över att inte kunna överraska honom i dörröppningen med en flaska vin en fredags kväll, att inte kunna ta med honom & Celia ut i pulkabacken och framförallt, att inte ha möjligheten att krama honom varje dag. Att känna de där underbara armarna runt min kropp, det är vad jag vill allra mest.

Ett fyrfaldigt leve

Idag fyller Martin år, riktigt gammal blir han. Fast, man ska visst inte tala om mäns ålder har jag hört. Speciellt inte efter de att dom passerat 20-strecket ;) Men ska man vara riktigt petnoga så blir han ju bara 7,25 år, dvs 7 år och 3 månader. Är man född på skottdagen så är man! Han är nog rätt speciell när man tänker efter, både på det ena och det andra sättet ;) 

    
       

Hur som helst, grattis på födelsedagen handsome!



Enough said


Take me back to the paradise city







...och till Mayvon: haha, vad bra! Nu känner jag mig lugn igen! ;)

Instead of being in his arms


Om det inte vore för soc och allt jag har vilandes på mina axlar just nu, ja då skulle jag faktiskt ha varit hos Martin nu. Jag skulle ha landat i Bergen för 1 timme sedan, och just nu skulle vi antagligen ha suttit i bilen på väg mot Leirvik. Men var är jag? Jo jag sitter här i lägenheten och växlar mellan datorn och tvn i brist på annat att göra. Det är ganska sorgligt...

Min högsta önskan just nu är att det ska knacka på dörren, och när jag öppnar så står en leende Martin där.


Förstår ni att jag vill tillbaka?





Hit vill jag, just precis nu




Tidigare inlägg
RSS 2.0