ziquita

Idag har Celia vaccinerats mot mässling, röda hund och påssjuka (om jag nu kommer ihåg rätt.. :p). Hon hade inte grinat eller nånting, läkarn & sköterskan hade sagt till farmor Katarina att Celia varit dagens duktigaste barn! Sånt gör mamma stolt ;)

De tog också längd & vikt, och min lilla donna är nu hela 85 cm lång och väger strax över 12 kg. Stora tjejen!

sitter Celia i sin gamla pensionerade badbalja och ser på bolibompa med Nalle Puh. De snygga kläderna hon har på sig har hon fått av sin momma. Visst blev hon en snygg partybrud? ;)

Nu börjar mammas stora tjej verkligen att bli en stor tjej! Hon har flera ord i sitt ordförråd nu, och hon pratar för fullt! För tillfället är det dessa ord jag hör hela dagarna:

Ma-ma = Mamma
Pa-pa = Pappa
Moo-maa = Momma / mormor
Bompa = Bolibompa
Ka-cka = Macka

Igår kom Per (Moppe) och Linda förbi en sväng på kvällen. Per hade varit i Sundsvall och köpt lite grejer åt Celia, närmare bestämt ett bord + stolar och en liten tv-fåtölj. Gissa om Celia vart lycklig? :)

.
..att Celia går nu? Det gör hon i alla fall, för fulla muggar! Det är väldigt sällan hon kryper, mest när hon är ledsen eller arg för nåt, annars kutar hon på som bara den. Tiden går alldeles för fort!

Som bekant så var inte mitt lilla bustroll så himla piggelin igår, så här får ni se att hon faktiskt inte alltid är en sån gladskit som de flesta verkar tro ;) Hon kan faktiskt vara sur, arg och allmänt irriterad hon också -speciellt när inte mamma vill äta upp hennes "klicka"!

Måste bara lägga upp den här bilden på världens underbaraste tjej. Anders tog bilden imorse när dom åt frukost. Hennes leende gör livet värt att leva!

Finns det någon underbarare än min dotter? Nu när vi kom hem från hammarn så var hon rätt trött så jag tänkte att hon skulle få ta på sig ny blöja och pyjamas på en gång. Sagt och gjort, jag tar av henne kläderna och blöjan -varpå hon blir jättebusig och kryper omkring och asgarvar. Efter ett par varv av naken-krypning runt lägenheten ställer hon sig upp vid vardagsrumsbordet och pinkar. Jippie! Jag som inte har nån skurmopp här :P Hon var i alla fall hur nöjd som helst efter det, skrattade och var överlycklig ;) Pinka i det fria är inte helt fel! Tur att hennes pink inte luktar så hemskt som typ kattpiss gör, för då hade jag inte stått ut ikväll... Det var ju inte lite heller!

Tänkte förövrigt bjussa på en riktigt charmig bild på bustrollet mitt innan jag ska fortsätta pluggandet..

Hittade igen en skiva med bilder i förrgår kväll, och jag kan inte förstå att hon varit så här liten. Det känns så himla overkligt, jag kommer verkligen inte ihåg att hon varit så liten och hjälplös. Nu är hon ju en väldigt självständig liten brud som busar och går för fullt. Tänk om man kunde få spola tillbaka tiden lite?

Men det lustiga är ju att jag kommer ihåg själva förlossningen och allting precis som att det var igår. Lyckan när jag vaknade på morgonen den 30e juli och hade fått en blödning plus att vattnet börjat sippra. Den konstiga känslan av de första värkarna när vi var på väg in till BB vid 13:00 på dagen. Den underbara händelsen att jag träffade Nette ute på sjukhusparkeringen just när jag och Anders är på väg in till BB och hon är på väg hem från en undersökning (hur stora var oddsen för det, liksom? :P).
De tilltagande värkarna, de fåniga leenden som jag och Anders utbytte titt som tätt. Den underbara undersköterskan som tog hand om mig under den första kvällen som hjälpte mig vid badet och satt och småpratade under tiden som Anders var ute och tog lite luft och hämtade våra grejer från bilen.
Den utmattning jag kände vid 01:00 när värkarna hållt på i 12 timmar och det i princip inte hänt någonting. Lättnaden när det bestämdes att jag skulle få en morfinspruta så jag kunde sova några timmar och få tillbaka lite energi och ork. Sticket och den konstiga känslan som spred sig i benet när jag fick morfinet, och hur skönt jag somnade sedan vid 03-04:00 nångång.
Det obehagliga droppet jag fick för att starta upp värkarna riktigt (jag hatar att bli stucken, och att ha den där kanylen sittandes mitt uppe på handen för beskådning var ingen höjdare!), och den underbara lustgasen som hjälpte mig igenom de första timmarna. Den lite obehagliga känslan när dom satte epiduralen, man kände ju verkligen hur den där katetern "grävde runt" i ryggen.. och sen den otroligt sköna känslan när all smärta helt plötsligt försvann! Jag kommer ihåg hur jag somnade mellan värkarna i slutet, eftersom jag var så himla trött, och jag kommer ihåg när jag vaknade upp mittemellan några värkar och sluddrade "epidural, det är min bästa vän" och sen tvärslocknade igen.
Jag kommer ihåg hur lycklig jag var när dom sa att jag öppnat mig 8 cm, och jag kommer ihåg de ännu mer underbara orden "nu är det dags att börja krysta". Jag kommer också ihåg dom riktigt hemska orden "nu kommer det att bränna och svida lite, men du får inte krysta förrän nästa värk kommer" -det var en plåga.
Jag kommer också ihåg att jag frågade Anders och barnmorskan om "den" hade mycket hår. Värken kom och jag kunde krysta ut axlarna. Sedan var det bara 1 värk kvar.. och där var hon! Men jag trodde inte på Anders när han sa att det var en liten flicka, eftersom jag varit övertygad om att det varit en Zacharias ända sedan dag ett. Och det lustiga av allt var att omvärlden försvann på en gång jag fick henne på mitt bröst. Jag hörde ingenting, såg ingenting, kände ingenting. Det var bara vi två som existerade. Min dotter och jag.

Allt som allt så pågick min förlossning från ca 09:00 den 30e juli, till klockan 17:27 den 31a juli. Värkarna pågick regelbundet från ca 13:00 den 30e juli, vilket alltså innebar strax över 28 timmars värkar.

Om jag skulle göra om det? Ja, tusen gånger om.

...och nu ställer sig Celia upp utan problem, hela dagarna. Hon vågar dock inte riktigt sig på att gå ännu, men några steg då och då lyckas vi lura fram. Tänk om man kunde få bromsa tiden lite?

Nu är min lilla tjej verkligen en stor tjej.. Nu på morgonen fick jag och Anders se henne gå för första gången. Första 7 stegen tog hon precis när jag gått in på toaletten (typiskt mig att missa allt!). Sen när jag kom ut så tog hon, som tur var, 9 steg till.. och sen 7 till!! Jag är så stolt över min lillstora  tjej!