ziquita

Hittade igen en skiva med bilder i förrgår kväll, och jag kan inte förstå att hon varit så här liten. Det känns så himla overkligt, jag kommer verkligen inte ihåg att hon varit så liten och hjälplös. Nu är hon ju en väldigt självständig liten brud som busar och går för fullt. Tänk om man kunde få spola tillbaka tiden lite?

Men det lustiga är ju att jag kommer ihåg själva förlossningen och allting precis som att det var igår. Lyckan när jag vaknade på morgonen den 30e juli och hade fått en blödning plus att vattnet börjat sippra. Den konstiga känslan av de första värkarna när vi var på väg in till BB vid 13:00 på dagen. Den underbara händelsen att jag träffade Nette ute på sjukhusparkeringen just när jag och Anders är på väg in till BB och hon är på väg hem från en undersökning (hur stora var oddsen för det, liksom? :P).
De tilltagande värkarna, de fåniga leenden som jag och Anders utbytte titt som tätt. Den underbara undersköterskan som tog hand om mig under den första kvällen som hjälpte mig vid badet och satt och småpratade under tiden som Anders var ute och tog lite luft och hämtade våra grejer från bilen.
Den utmattning jag kände vid 01:00 när värkarna hållt på i 12 timmar och det i princip inte hänt någonting. Lättnaden när det bestämdes att jag skulle få en morfinspruta så jag kunde sova några timmar och få tillbaka lite energi och ork. Sticket och den konstiga känslan som spred sig i benet när jag fick morfinet, och hur skönt jag somnade sedan vid 03-04:00 nångång.
Det obehagliga droppet jag fick för att starta upp värkarna riktigt (jag hatar att bli stucken, och att ha den där kanylen sittandes mitt uppe på handen för beskådning var ingen höjdare!), och den underbara lustgasen som hjälpte mig igenom de första timmarna. Den lite obehagliga känslan när dom satte epiduralen, man kände ju verkligen hur den där katetern "grävde runt" i ryggen.. och sen den otroligt sköna känslan när all smärta helt plötsligt försvann! Jag kommer ihåg hur jag somnade mellan värkarna i slutet, eftersom jag var så himla trött, och jag kommer ihåg när jag vaknade upp mittemellan några värkar och sluddrade "epidural, det är min bästa vän" och sen tvärslocknade igen.
Jag kommer ihåg hur lycklig jag var när dom sa att jag öppnat mig 8 cm, och jag kommer ihåg de ännu mer underbara orden "nu är det dags att börja krysta". Jag kommer också ihåg dom riktigt hemska orden "nu kommer det att bränna och svida lite, men du får inte krysta förrän nästa värk kommer" -det var en plåga.
Jag kommer också ihåg att jag frågade Anders och barnmorskan om "den" hade mycket hår. Värken kom och jag kunde krysta ut axlarna. Sedan var det bara 1 värk kvar.. och där var hon! Men jag trodde inte på Anders när han sa att det var en liten flicka, eftersom jag varit övertygad om att det varit en Zacharias ända sedan dag ett. Och det lustiga av allt var att omvärlden försvann på en gång jag fick henne på mitt bröst. Jag hörde ingenting, såg ingenting, kände ingenting. Det var bara vi två som existerade. Min dotter och jag.

Allt som allt så pågick min förlossning från ca 09:00 den 30e juli, till klockan 17:27 den 31a juli. Värkarna pågick regelbundet från ca 13:00 den 30e juli, vilket alltså innebar strax över 28 timmars värkar.

Om jag skulle göra om det? Ja, tusen gånger om.