Ja, det är sant
Det här beslutet har inte varit lätt att ta, men nu är det taget. Jag har sökt jobb i Östersund och hoppas på att få spendera sommaren där (och fram till nyår efter det, eftersom tjänsterna jag sökt alla varit på minst 6 månader). Jag har inte hört något därifrån än, idag är det en vecka sedan sista ansökningsdag. Hoppet om ett vikariat/fast tjänst börjar svikta, och det lutar mot att sommaren kommer spenderas på Nipängen, vilket jag inte har något emot :) Men det hade varit kul att få se lite annat!
Tillbaka till flytten då. Jag har inte velat skrivit något om detta innan, eftersom att det alltid blir frågor. "Hur har du det?", "går det bra med dig?", "hur är det egentligen?", "hur är det mellan dig och Martin?" osv. Jag har inte haft någon energi till övers för att svara på de frågorna om och om igen, utan jag har velat gjort mitt bästa för att få den sista tiden här till att bli så bra som möjligt. Det inkluderar att försöka glömma flytten, vilket inte är så lätt om man hela tiden blir påmind.
Som svar på frågorna kan jag säga att det går väl så bra som det nu kan gå. Jag mår så bra som man nu kan må, och jag och Martin är absolut inte ovänner eller något i den stilen. Vi tycker fortfarande om varandra, båda två tycker att det är mer än tråkigt att det måste bli så här. Jag har gråtit många bittra tårar över hur det måste bli, jag har haft nervösa sammanbrott vid köksbordet, på soffan, ihopsjunken på golvet mot en vägg, i bilen... ja, överallt. Men det är så här det måste bli.
När allt kommer omkring så är det ju ändå så, att Martin kan jag komma över. Jag kan gå vidare i livet (så småningom) utan honom i mitt liv. Men utan Celia? Nej, det går inte. Det finns bara en Celia, och henne kan jag aldrig komma över.
Trots att jag nu har packat ihop nästan alla mina saker så känns det inte verkligt. Trots att jag har fyllt hela min bil med kartonger snart så har jag inte förstått att "mina dagar är räknade" här i underbara Florö. Jag har inte förstått att jag ska lämna Martin och hans underbara familj bakom mig. Jag har inte förstått att jag bara har 3 nätter kvar i våran säng. Lägenheten känns tom och konstig när det enda som finns kvar är gardinerna vid matbordet, blommorna i fönstret och duken på bordet... men jag har fortfarande inte förstått vad som komma skall.
Om ett par timmar kommer Martin hem ifrån Leirvik, och då börjar vår sista helg tillsammans. Jag hoppas på att det kommer bli en helt underbar, bekymmersfri helg där vi verkligen får njuta av varandra. För sista gången...
Ibland är det svårt att leva
Som sagt, livet är inte lätt alla gånger. Man tvingas göra val som man inte vill göra, val där man måste välja mellan två goda ting. Man tvingas rannsaka sig själv från topp till tå, inifrån och ut, och hur ont det än gör så vet man vad man måste göra. Vad som är det rätta, både för en själv och för andra. Men det spelar ingen roll att jag vet att jag gör det rätta, för det gör förbaskat ont.
I owe you one
Imorgon drar sista veckan på engelska kursen igång. Det känns bra, för jag kommer nog få minst VG i slutbetyg. Fast, det beror väl på om man flippar ur totalt när det är dags för slutprovet, men det tvivlar jag på. Engelska är lite utav min grej, faktiskt!
Nästa måndag drar alltså Svenska B igång, får se hur den kursen är. Antagligen är den mer intensiv än vad engelska kursen har varit, men så länge den inte är lika hemsk som historian så är jag glad. Det var verkligen en j o b b i g kurs!
Vi har haft några riktigt fina dagar den här veckan, för omväxlings skull ;) Idag är det dock mulet igen, men inget regn än så länge. Det tackar vi för.
Och ja, det väl allt jag hade att säga. Tänkte mest bara visa att jag lever och andas.
Ännu en solig dag
Det verkar som att det ska bli lika fint väder idag, så jag har tänkt ta mig en långtur idag också. Men, innan dess så har man ju vissa plikter att fullföra. Så som t.ex. skolarbete. På fredag ska jag ha min muntliga redovisning, då ska vi prata om Martin Luther King's tal "I have a dream", samt att jag ska berätta om mina drömmar och mål här i livet. Själva pratandet blir antagligen inga problem, men att prata om mina drömmar och mål blir en annan sak. Ibland känns det som att jag inte har varken drömmar eller mål... men det har jag nog, nånstans långt inom mig. Tur att jag har två dagar till på mig att fundera över detta.
Jag ska städa lite här också, och tvätta en maskin. Man måste ju passa på när man kan hänga ut kläderna på tork. Det luktar ju så gott av dom sen, när dom torkat ute i friska luften :)
Martin kommer hem från Leirvik ikväll också, det ska bli skönt. Men nu är det dags att sätta igång, innan latheten tar över. Tvättstugan, here I come!
En trevlig överraskning i brevlådan!
Idag när jag hämtade posten fiskade jag upp det absolut bästa jag någonsin kunnat få i brevlådan... ett vykort, men inte från vem som helst, och inte med vilket motiv som helst. Jag blev så glad! Tack älskade, älskade dotter (och farmor & pappa som jag misstänker för att ha haft ett finger med i spelet ;))
Helgen lider mot sitt slut
Då har vi gått in i maj månad, herregud vad tiden går fort egentligen! Jag tycker verkligen inte det är länge sen det var jul och nyår, med all sorg nyåret förde med sig så tycker jag inte att tiden borde ha gått så fort. Men sanningen är väl den, att hur vi än gör kan vi inte pausa livet.
Imorgon drar en ny pluggvecka igång. Då ska jag ha första (enda?) muntliga uppgiften i engelskan, men det lär nog inte bli några problem. Nästa vecka har jag slutprov i engelskan, men jag är inte ett dugg nervös inför det. Är det något som jag faktiskt kan säga att jag behärskar, ja, då är det engelska.
Helgen har varit helt okej, det har hänt ganska mycket som har ändrat om tillvaron rejält, men ändock har den varit överlag bra. Det är konstigt egentligen, att allt kan ändras så fort men ändå kännas precis som vanligt? Fast jag vet ju att det är långtifrån som vanligt i mitt liv nu, och det gör mig ledsen när jag tänker på det... men, det ska nog gå det här också, även om det kommer bli jävligt svårt.
Har en fiskgratäng i ugnen just nu, så nu är det bara att vänta på att den ska bli klar så jag får mig lite middag. Martin åkte till Leirvik för ett par timmar sen, så nu är jag solo fram till onsdag. Lite små trist.
