Ja, det är sant
Jag ska flytta hem till Sverige och Bispgården igen. På måndag morgon åker jag tillbaka till mitt gamla liv...
Det här beslutet har inte varit lätt att ta, men nu är det taget. Jag har sökt jobb i Östersund och hoppas på att få spendera sommaren där (och fram till nyår efter det, eftersom tjänsterna jag sökt alla varit på minst 6 månader). Jag har inte hört något därifrån än, idag är det en vecka sedan sista ansökningsdag. Hoppet om ett vikariat/fast tjänst börjar svikta, och det lutar mot att sommaren kommer spenderas på Nipängen, vilket jag inte har något emot :) Men det hade varit kul att få se lite annat!
Tillbaka till flytten då. Jag har inte velat skrivit något om detta innan, eftersom att det alltid blir frågor. "Hur har du det?", "går det bra med dig?", "hur är det egentligen?", "hur är det mellan dig och Martin?" osv. Jag har inte haft någon energi till övers för att svara på de frågorna om och om igen, utan jag har velat gjort mitt bästa för att få den sista tiden här till att bli så bra som möjligt. Det inkluderar att försöka glömma flytten, vilket inte är så lätt om man hela tiden blir påmind.
Som svar på frågorna kan jag säga att det går väl så bra som det nu kan gå. Jag mår så bra som man nu kan må, och jag och Martin är absolut inte ovänner eller något i den stilen. Vi tycker fortfarande om varandra, båda två tycker att det är mer än tråkigt att det måste bli så här. Jag har gråtit många bittra tårar över hur det måste bli, jag har haft nervösa sammanbrott vid köksbordet, på soffan, ihopsjunken på golvet mot en vägg, i bilen... ja, överallt. Men det är så här det måste bli.
När allt kommer omkring så är det ju ändå så, att Martin kan jag komma över. Jag kan gå vidare i livet (så småningom) utan honom i mitt liv. Men utan Celia? Nej, det går inte. Det finns bara en Celia, och henne kan jag aldrig komma över.
Trots att jag nu har packat ihop nästan alla mina saker så känns det inte verkligt. Trots att jag har fyllt hela min bil med kartonger snart så har jag inte förstått att "mina dagar är räknade" här i underbara Florö. Jag har inte förstått att jag ska lämna Martin och hans underbara familj bakom mig. Jag har inte förstått att jag bara har 3 nätter kvar i våran säng. Lägenheten känns tom och konstig när det enda som finns kvar är gardinerna vid matbordet, blommorna i fönstret och duken på bordet... men jag har fortfarande inte förstått vad som komma skall.
Om ett par timmar kommer Martin hem ifrån Leirvik, och då börjar vår sista helg tillsammans. Jag hoppas på att det kommer bli en helt underbar, bekymmersfri helg där vi verkligen får njuta av varandra. För sista gången...
Det här beslutet har inte varit lätt att ta, men nu är det taget. Jag har sökt jobb i Östersund och hoppas på att få spendera sommaren där (och fram till nyår efter det, eftersom tjänsterna jag sökt alla varit på minst 6 månader). Jag har inte hört något därifrån än, idag är det en vecka sedan sista ansökningsdag. Hoppet om ett vikariat/fast tjänst börjar svikta, och det lutar mot att sommaren kommer spenderas på Nipängen, vilket jag inte har något emot :) Men det hade varit kul att få se lite annat!
Tillbaka till flytten då. Jag har inte velat skrivit något om detta innan, eftersom att det alltid blir frågor. "Hur har du det?", "går det bra med dig?", "hur är det egentligen?", "hur är det mellan dig och Martin?" osv. Jag har inte haft någon energi till övers för att svara på de frågorna om och om igen, utan jag har velat gjort mitt bästa för att få den sista tiden här till att bli så bra som möjligt. Det inkluderar att försöka glömma flytten, vilket inte är så lätt om man hela tiden blir påmind.
Som svar på frågorna kan jag säga att det går väl så bra som det nu kan gå. Jag mår så bra som man nu kan må, och jag och Martin är absolut inte ovänner eller något i den stilen. Vi tycker fortfarande om varandra, båda två tycker att det är mer än tråkigt att det måste bli så här. Jag har gråtit många bittra tårar över hur det måste bli, jag har haft nervösa sammanbrott vid köksbordet, på soffan, ihopsjunken på golvet mot en vägg, i bilen... ja, överallt. Men det är så här det måste bli.
När allt kommer omkring så är det ju ändå så, att Martin kan jag komma över. Jag kan gå vidare i livet (så småningom) utan honom i mitt liv. Men utan Celia? Nej, det går inte. Det finns bara en Celia, och henne kan jag aldrig komma över.
Trots att jag nu har packat ihop nästan alla mina saker så känns det inte verkligt. Trots att jag har fyllt hela min bil med kartonger snart så har jag inte förstått att "mina dagar är räknade" här i underbara Florö. Jag har inte förstått att jag ska lämna Martin och hans underbara familj bakom mig. Jag har inte förstått att jag bara har 3 nätter kvar i våran säng. Lägenheten känns tom och konstig när det enda som finns kvar är gardinerna vid matbordet, blommorna i fönstret och duken på bordet... men jag har fortfarande inte förstått vad som komma skall.
Om ett par timmar kommer Martin hem ifrån Leirvik, och då börjar vår sista helg tillsammans. Jag hoppas på att det kommer bli en helt underbar, bekymmersfri helg där vi verkligen får njuta av varandra. För sista gången...
Såhär tycker vi
Postat av: Veronica
Du är så otroligt stark som har försökt att bo i Norge utan din familj och Celia.
Det är så jävla starkt gjort och du ska vara stolt för du har verkligen försökt.
Många styrke kramar ifrån mig och Kasper!
Postat av: elin
Jag förstår att det inte varit något lätt beslut att ta, pest eller kolera liksom =) Men jag hoppas att du reser dig och kan njuta av sommaren, var du än kommer vara, och att du inte ser det som något nederlag utan är glad över att du testade att flytta.
Även om vi egentligen inte känner varandra så skickar jag några styrkekramar!
Postat av: Mamma
Du är så STARK Linda!
Valet du gjort är inte lätt, men ändå är de nog de rätta fast de måste göra förbannat ont för dig :(
Kram
Postat av: Linnéa
Precis... I längden vinner man nog på det :)
Trackback
