ziquita

"Att förlåta är att sluta önska att det förflutna vore annorlunda"
-Oprah Winfrey


Idag slog jag utan egentlig anledning igång tvn, och där var det Oprah som föll mig i smaken. Dagens program handlade om två tvillingsystrar som blivit våldtagna av sin pappa och sina två äldre bröder varje dag i 8 års tid. Vidriga, vidriga människor! Men det är inte det jag tänkt skriva om nu, utan det är ett tänkvärt citat från Oprah.

Hon frågade flickorna om de förlåtit sin pappa och sina bröder för det dom gjort. Svaret var såklart nej. Då sa Oprah några väl valda ord, hon berättade om sin syn på förlåtelse. Att för att kunna gå vidare i livet behöver man förlåta ibland. Hon sa, som ovan redan skrivet; "Att förlåta är att sluta önska att det förflutna vore annorlunda".

När hon sa det så tänkte jag på pappa, och att jag alltid sagt till mig själv att jag aldrig kommer att förlåta honom för att han valde spriten framför oss -sin egen familj! Jag kan acceptera hans livsval, men aldrig förlåta.

Men sanningen är den, att jo, jag har nog ändå förlåtit honom. Just därför att jag har accepterat vem han är, valet han gjorde och jag har  gått vidare i mitt liv. Jag säger inte att jag är utan ärr eller att jag är lycklig över att jag har just min "suparpappa". Men, vem vore jag om inte mitt förflutna vore just som det var?

Hade jag varit där jag är nu? Hade jag varit lika stark inombords som jag faktiskt är? Hade jag varit lika självständig som jag faktiskt är, och hade jag varit det från en så tidig ålder?

Om jag inte haft min suparpappa, om jag haft en normal pappa, då hade jag antagligen varit "som alla andra". Jag skulle ha haft en hel hög med vänner i tonåren som jag hängde med, festade med och bråkade med. Jag skulle ha festat mig genom gymnasiet och verkligen njutit av den tiden. Jag skulle ha tagit studenten och varit som alla andra.

Istället var jag (är jag) en alkoholists dotter, blyg och tillbakadragen, men rak i ryggen och med en otrolig stolthet. Jag är tjejen som blev gravid som 18-åring, därför att jag trodde att ett eget barn skulle lösa alla problem. Såklart blev det inte så, inga problem löstes men livet blev aningen mer meningsfullt.

Hade jag inte fått Celia som 19åring hade jag definitivt inte varit där jag är nu. Jag vet inte vart jag hade varit. Men jag vet att allt jag upplevt hitills i mitt liv har format den jag är, jag är kanske inte helt och hållet nöjd med mitt liv och hur allting blev -men jag kan fortfarande förändra det och styra in mig själv på den bana jag vill.

Kort sagt är jag glad över att jag finns till, att jag klarat av de prövningar jag utsatts för och att jag är den unga, starka kvinna jag faktiskt är. Pappa må vara som han är, men han är trots allt min pappa med ögon som glittrar när han skrattar. Jag önskar inte att mitt förflutna vore annorlunda, men jag drömmer om en annorlunda framtid. För mig, och för min dotter.