ziquita

Brukar ni också fastna i tankar ibland? Såna där tankar som för er tillbaka flera år i tiden, och gör så att ni funderar på valen ni gjorde där och då?


Ikväll har jag suttit och läst igenom min blogg och fått många små flashbacks över hur mitt liv faktiskt sett ut. Jag har funderat mycket, och ett tag var jag nästan lite ledsen. Ledsen för att jag på sätt och vis inte fått växt upp som andra barn och ungdomar, men samtidigt glad eftersom att jag är en så pass stark person ändå. Jag hade ju inte varit jag om det inte varit för allt jag varit med om. Vem hade jag varit om min pappa inte var alkoholist? Kanske hade jag varit som alla andra, kanske hade jag börjat festa och haft massvis med kompisar när jag var 14 år? Eller kanske hade jag spelat nåt instrument, sjungit eller åkt skridskor. Förstår ni vart jag vill komma?

Det livet vi har levt, det är ju det som har gjort oss till den vi är idag. Skulle ni vilja ändra på den ni är idag, och gå miste om allt ni hitills varit med om i ert liv?

Jag tror inte jag vill det. Det är många gånger jag önskat att min pappa varit som alla andra pappor, men just det faktum att han inte är det har gjort mig stark på många sätt. Ibland när jag pratar med eller träffar honom så kommer jag ihåg de riktigt lyckliga stunderna vi haft tillsammans, för allt har ju inte bara varit nattsvart med honom. Jag kommer ihåg när vi tvättat bilarna nere vid garaget, när vi haft vattenkrig med vattenslangen och speciellt kommer jag ihåg den gången han tog med mig upp till Kälsjön en dag. Det var bara han och jag, och jag var så glad och lycklig den dagen så ni anar inte! Den dagen brukar jag tänka på när allt som rör honom känns becksvart. För han har ju inte alltid varit så illa däran som han är idag. Hans beroende har varit mindre och mer under kontroll, i alla fall inför mig och Olof.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, det blev ett litet sidospår bara, som så ofta när jag sitter här och skriver.

Vad jag har funderat lite nu ikväll, det är hur mitt liv har gått från Boppers till Epica & Within Temptation, tillbaka till Boppers för att slutligen landa i de sköna tonerna från Vamp och Postgirobygget? Tänk vad konstigt det är, att man kan se tillbaka på sitt liv i form av musik!

När jag ser tillbaka på mitt liv från det att jag var 14-17,5 år tänker jag på Boppers glada musik dunkandes i högtalarna på en svart Mazda mx3 om sommaren. Takluckan nere och solen som gassar.

Det halvåret innan jag fyllde 18 år är fylld med Epica och Within Temptation, tankar som snurrar och magiska, förbjudna ord över msn och i onlinespelet World of Warcraft.

18-20 år, tillbaka till Boppers och det liv jag var van, det liv jag  trodde jag ville leva. Det jag inte ville förlora, för allt i världen. Men allt förändrades, kanske till det bästa ändå.

Och nu, 20 år fram tills nu har min värld varit full av Vamp, Postgirobygget och Jonas Fjeld. Det är dom tonerna jag lever i idag, och det är dom tonerna jag hoppas ska följa mig resten av livet också. Så bra som jag har det nu, så bra har jag nog aldrig haft det förut.

Hade det inte varit för dom där Epica-tonerna som kom och lovade guld och rikedomar år 2006, då hade jag aldrig suttit här idag. Vart hade jag suttit då? Vad hade hänt då? Hade jag & Martin träffats? Hade jag bott kvar i Bispgården? Hade jag haft Celia? Hade jag & Anders varit tillsámmans fortfarande?

Epica var avgörande i mitt liv, allt det som hände under oktober 2005 till april 2006, det är det som har varit det avgörande i mitt liv. Det är det som har format allt till vad det är idag. Jag vill faktiskt inte veta vart jag hade varit idag om det inte varit för Epica och de ljuvliga tonerna från låten Feint som ödelade så mycket där och då..

 
The very brightest candle of all has been extinguished
Smothered by those who could not bear to face reality

Every beat of your heart tore the lies all apart
Made foundations quiver
Every wave in the lake caused the porcelain to break
And I shiver....

The leftover tallow just doesn't contain
All the right answers
Under a sea of dust lies a vast wealth of wisdom

As untouched snow turns red
Innocence dies

This black page in history is not colourfast,
Will stain the next
All what remains is just a feint of what was meant to be
This black page in history is not colourfast,
Will stain the next
And nothing seems in life,
In dreams like what was meant to be


Tack, R, för att du fanns i mitt liv en kort sekund. Du visade mig livet från en annan sida än den jag var van, och det behövde jag! Nu sitter jag här i Florö, jag är lycklig och mitt liv känns nästan helt perfekt, bortsett från att Celia inte bor hos mig jämt. Du ledde mig in på den här vägen, du "hittade Martin" åt mig, fast det har du ingen aning om. Men det gjorde du, och jag är mer än glad för det! Jag fortsätter leva mitt liv utan att du är en del av det, utan att jag saknar dig och det vi hade  -men med dina ord i huvudet. Du fick mig att inse och förstå så mycket under den korta, intensiva tiden vi hade tillsammans!