Förvånad, men glad
Idag ska jag fortsätta att ringa runt och säga upp lägenhet, bredband, el osv. Jag har det jag gör om jag säger så. Och är det någon som vet hur jag går tillväga för att göra en adressändring till Norge? Det måste jag forska vidare i.
Det känns ganska pirrigt allt det här, när jag tänker på det. Att flytta 100 mil bort, till ett ställe där jag i princip bara känner en person... det känns nervöst! Men samtidigt väldigt spännande, jag har chansen att starta om på ny kula nästan helt och hållet. Nu har även tankar kring hans familj och vänner börjat dyka upp... vad kommer dom att säga om att jag flyttat ifrån Celia? Vad tycker dom om det? Kommer jag att bli accepterad för det? Mycket tankar som snurrar i mitt lilla huvud just nu...
Allt som allt känns det i alla fall bra, och det är ju huvudsaken. Sen hur det kommer att kännas när flyttlasset rullar iväg och jag har sagt hejdå till Celia... usch, det vill jag inte tänka på. Men jag hoppas att det kommer att gå bra, det gör jag verkligen. Fast egentligen är ju allt det här väldigt osäkert, dels vet jag inte om jag ens klarar mer än några veckor utan Celia, dels vet jag inte hur Celia kommer reagera (ser jag att hon mår riktigt dåligt så flyttar jag tillbaka direkt!) och dels så vet jag inte riktigt hur det kommer att fungera mellan mig och Martin.
Jag menar, vi har aldrig träffats och varit tillsammans mer än 5-6 dagar i sträck. Vi har som aldrig haft möjligheten till det, beroende på hans jobb och att jag haft Celia varannan vecka. Allt har ju känts mer än bra dom gångerna vi har träffats, men man har ju aldrig riktigt hunnit in i vardagen och sett varandras dåliga sidor.. eller vad man ska säga. Vi har ju alltid varit i vår lilla nyförälskade bubbla, och jag antar att det kommer att vara så dom första veckorna också. Men sen då? När vardagen knackar på och jag blir trött och grinig, har pms eller ryggvärk? När Martin kommer hem efter en 12-timmars dag på jobbet och bara vill sova, är trött, grinig och hungrig.. hur kommer det bli då? Det är så himla svårt att veta.
Jag vet i alla fall en sak, och det är att jag är modigare än jag någonsin varit förut. Att flytta så långt bort, det hade jag aldrig vågat för 2 år sen. Jag har gjort framsteg, blivit mer framåt och utåtriktad. Det känns så jävla bra! Jag börjar komma ut ur min lilla isolerade glasbubbla :P
Nu ska jag ta och fixa i ordning lite frukost innan jag börjar ringa runt till diverse olika instanser. Jag ska även plugga idag... bara 2 uppgifter kvar i vårdpedagogiken nu! :)
vill säga att jag är glad för din skull, men eftersom jag själv växt upp utan mamma sedan jag var två och vet vad det kan innebära så kan jag tyvärr inte det =/ men jag hoppas det går bra och att du gör det rätta.. kram
Hej hjärtat!
Jag har skrivit en kommentar i 2 dagar nu, men jag lyckas hela tiden trycka på nån knapp så texten blev alldeles veird och sen lyckades jag redera allting. Suck. Men nu så ska jag köra pekfngervalsen så det går bra. :)
Jag tycker du är MODIG som tar ett sådant vågat steg. Som du säger ingen vet hur det kommer bli. Men för att få reda på det måste man våga satsa, precis som du nu gör. Det var någon i en kommentar som skrev att du var egoistisk. Det tycker inte jag.
Om du vore egoistisk skulle du bortse från Celias behov av rutiner och trygghet. Om du vore egoistisk så skulle du ta med dig henne till Norge och separera henne från resten av släkten.
Men det gör du inte, du sätter hennes behov FÖRE dina som du gör nu. Annars skulle du ta med henne, för det är ju det DU vill.
Du är en jättebra mamma och jag förstår att det är inte lätt att ta det här beslutet. Att bo så långt bort ifrån din skatt.
Jag skulle personligen inte kunna göra det du gör, men samtidigt så ser din situation annorlunda ut än min. Jag har ju "mitt livs kärlek" är, under samma tak.
Jag står fast vid det jag sagt tidigare, att jag stöttar dig och jag tror du fattat rätt beslut med tanke på Din situation.
Hoppas du kommer fortsätta blogga från grannlandet så vi får följa ditt äventyr!
Kramar Marie
