Då var det dags; Bomben släpps!
Som ni vet så har jag träffat en kille från Norge, Martin. Han bor 100 mil härifrån, och vi har för ett par månader sedan nått till en punkt där distansen höll på att ta kål på oss. Alltså ställdes vi inför ett val; att göra slut på det hela eller ta nästa steg. Eftersom ingen av oss ville att det skulle ta slut så har vi nu valt att flytta ihop. I september flyttar jag till Florö, Norge.
Det som gjort det hela så svårt när det gällde det här beslutet, det är Celia och hur det kommer att bli för henne. Celia kommer nämligen inte att flytta med mig, även fast det är det jag allra helst vill. Antagligen så är det här det svåraste beslutet jag någonsin kommer att fatta i hela mitt liv, men nu är det gjort. Mitt hjärta blöder när jag tänker på att jag inte kommer få träffa henne så ofta som jag är van vid, och jag vet inte ens om jag kommer att klara mer än några veckor eller ett par månader där borta utan henne. Men någonstans inom mig så känner jag att det här är rätt beslut... sen får vi se hur det fungerar. Kanske fungerar det bra för både Celia och mig, eller så kanske det inte gör det. Det kan ingen veta i förväg, och därför tänker jag ge kärleken en chans.
Jag älskar min dotter, även om det för många av er kanske verkar som att jag inte gör det. Men det gör jag. Hon är min fisrumpa, mitt hjärta. Ni kanske tänker att jag är naiv och lever i en drömvärld där man kan flytta vind för våg så fort man blir kär, bara lämna det befintliga vardagliga livet för lite skoj och äventyr. Det gör jag inte. Inte alls.
Jag är medveten om att jag kommer få många negativa kommentarer, konstiga blickar och en stämpel i pannan som "hon som inte älskar sin dotter nog mycket för att stanna". Men försök förstå innan ni dömer mig... Jag har haft en hemlig blogg nu den senaste tiden, där jag skrivit av mig lite ibland. Innan ni dömer mig, snälla läs den. Det är inte många inlägg, men ack så betydelsefulla. Kanske kan ni få en liten förståelse för hur jag tänkt och resonerat när jag tagit det här beslutet. Bloggen hittar ni här.
Ni får självklart säga vad ni tycker och tänker om det hela, och ställa frågor om ni har några, men läs gärna den andra bloggen först innan ni dömer mig allt för hårt.
Nu har jag läst din andra blogg och detta inlägg.
Man måste få tänka på sig själv också. Man måste kunna leva. Du överger inte din dotter. Jag är helt säker på att du kommer göra allt du kan för att ni ska ses så ofta ni kan..
Jag tycker att du är både stark och modig som tagit beslutet och önskar dig all lycka!
Det finns ju pappor som flyttar långt bort. Så varför inte du? Du älskar ju henne ändå..
Jag hoppas att allt kommer att gå bra, för alla inblandade!
Jag personligen hade aldrig klarat det. Men så är jag heller inte van att vara ifrån min lille kille. Överhuvudtaget.. ^^
Stor kram till dig. Och lycka till tjejen!! :)
En liten fråga bara: Varför kan inte norsken flytta till dig? Eller till Östersund/Sundsvall/Sollefteå om ni inte gillar Bispgården.
Kommer att sakna dej här...men du ska absolut följa ditt hjärta. Celia finns ju kvar och hon kan säkert komma till dej i norge.
Mej får du ingen stämpel i pannan av...du är en av dom finaste ungdomar jag känner =) kramar om
Man måste chansa ibland, även fast det känns fel.
Du är så lycklig med honom och du lämnar absolut inte Celia, hon kommer finnas där och du kommer finnas där för henne. Ni kommer att ses så ofta du kan!
Och du har helt rätt i att du kan inte bara ta med henne och flytta till Norge, ifrån allt det hon har här och det hon är van vid. Kanske sen, när hon blir äldre och ditt och Martins läge är stabilt i Norge, kanske kan hon flytta till dig. Du är ett steg närmare ett underbart liv! Jag förstår att det måste kännas väldigt jobbigt och tungt, men du klarar det och Celia finns alltid där!
Var lycklig nu, du förtjänar det!
Enligt mig så gör du helt och håller RÄTT! Man måste våga chansa för att vinna, absolut. Jag förstår dig till 100%, har samma tankar jag med ibland.. Får se hur allt slutar, kanske blir du norsk och jag turk ;)
Hej.
Jag har följt din blogg ett tag, fastnade eftersom våra barn går på samma dagis och jag just flyttat till hålan du nu ska flytta från. Kan inte säga att jag skulle klara av att göra detsamma som du nu ska göra men jag tycker absolut att du gör rätt som åtminstone vågat satsa. Det är klart att ingen kan veta om det kommer att fungera men du ger det ju iaf en chans istället för att alltid undra hur det skulle ha gått (jag har resonerat likadant om att flytta hit, till ett ställe där jag inte känner nästan någon eller vet vad jag ska jobba med).
Kom i håg att barn har förmågan att leva i nuet, en evighet för oss är inte detsamma för dem!
Lycka till!
Kan inte riktigt hålla med de andra som skrivit kommentarer..
Nu har jag inga egna barn men av vad jag vet så är det så att i samma sekund som man får ett barn så börjar man sätta sina egna behov i andra hand, och det tycker jag inte riktigt att du gör.
Självklart ska du vara lycklig och följa ditt hjärta men jag tycker det är tragiskt att det ska måste bli så att följden blir att Celia inte får ha sin mamma hos sig.
Du skriver att hon kommer ha sin pappa, mor och far-föräldrar...men det är väll inte riktigt samma sak? En mamma är ju alltid en mamma, och om jag går till mig själv när jag var liten och i tonåren så gick jag ju inte till farmor eller mormor och pratade om inte mamma fanns i närheten (vissa saker vill man ju inte prata med pappa om).
Jag tror inte att Celia kommer klandra dig när hon blir äldre, tror istället att du kommer klandra dig själv som flyttade ifrån henne och inte finns med när alla hennes framsteg och problem dyker upp.
Oj, blev en lång kommentar det här! Är inte meningen att klaga eller nånting, men du ville ju att man skulle skriva vad man tyckte.
Hoppas du får det jätte-bra i Norge och att allting löser sig till det bästa för dig!
Jag står helt & hållet på DIN sida Linda! Det vet du!
Det enda jag är rädd för är att jag av orsaker du vet om inte kommer att få träffa Celia...
Men jag älskar dig & Celia & din bror över allt annat i världen & önskar er all lycka i världen.
Jag är & förblir Celias "moooommmmmaaaaa"...& jag tror hon tycker lika mycket om mig vad som än händer..
Kram
Jag tror inte att det spelar så stor roll att Celia kommer bo långt ifrån dej och Martin. Celia får väl åka till Norge på "semester" lite då och då. Också förmodar jag att du och norsken kommer komma till Bispgården på "semester" nån gång och då får du ha Celia under hela tiden du är hemma på byn. :P
Lycka till och ta hand om dig. Det är långt, men det är verkligen viktigt att du tar hand om dig själv. Stanna kvar i 5 år och bli deprimerad och inte klara av att finnas där för ditt barn alls är betydligt värre än att bo någon 100mil bort. Hoppas det går bra för dig.
// Ronny (Kroons galna polare om du minns mig ;P )
