ziquita

Som sagt i tidigare inlägg fick jag en släng av någon typ av svår förkylning / influensa i torsdag, och den håller fortfarande i sig. Nu är det dock mest bara nästäppa, men emellanåt får jag ont i halsen och jag känner mig lite småfebrig. Jag har haft roligare om man säger så...

I alla fall. Trots sjukdom så hade jag en helt underbar helg! Allt började i torsdags kväll då jag fick ett sms av Martin och i slutet skrev han att han "höll på med det viktigaste", på skämt svarade jag nåt i stil med "vadå, håller du på att köra hit?" men jag fick aldrig nåt riktigt svar, mest lite små kryptiska meddelanden. Kan meddela att i det ena som skickades 01:19 stod det "Roxette - Sleeping in my car". Jag är såklart nyfiken som tusan på vad han håller på med, men han vägrar säga något.
Natten passerar och smsandet börjar igen på morgonen. Jag tyckte det var lite konstigt att han skickade sms från sin privata telefon och inte jobbtelefonen, eftersom när han är i Leirvik och jobbar så är det oftast bara den han använder och han brukar inte ha tid att skicka så mycket sms då... Timmarna går, och till slut säger jag åt han att han måste ta en bild och skicka till mig, för jag tänkte att då blir han ju avslöjad på vart han befinner sig. Telefonen piper till, och jag får ett mms... föreställande hans GPS! Så han var på väg hit :D Ungefär 2 timmar senare ringer det på ytterdörren, och där står han... Det var total lycka för mig i mitt i allt kaos!

Så som sagt har jag haft en helt underbar helg här med Martin och Celia. Jag var ju dessvärre inte på topp pga flunsan (eller vad det nu är), men ändå, bara att han var här hos mig. Jag hade någon att prata med på kvällarna när Celia somnat. Vuxet sällskap vid middagen, en varm kropp bredvid mig i sängen. Ett par helt underbart blå ögon att drunkna i... Ni anar inte hur gärna jag hade velat följa med honom till Norge när han åkte i måndags morse. Jag hade kunnat gjort vad som helst för att få sätta mig i bilen, slippa säga hejdå på obestämd tid ännu en gång... men, skolan drar ju igång imorgon. Jag skulle ha haft arbetsintervju igår (vilket inte blev av pga flunsan), jag hade telefonutbildning igår kväll och på lördag ska jag ev. på ett STS. Så, jag var tvungen att ta förnuftet till fånga och inte låta mig själv svepas med av alla känslor.
Fast, det gjorde jag ändå. Jävligt mycket. På morgonen när han gjorde sig i ordning för att fara kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka. När vi var ute på parkeringen och han sopade av bilen så kunde jag knappt kolla på honom för tårarna bara vällde upp. Den där sista kramen.... jag ville inte släppa honom... men vad hade jag för val? Till slut rullade i alla fall bilen iväg, och med den en bit av mitt hjärta. Jag spenderade hela förmiddagen gråtandes, utkämpade en inre kamp för att inte be honom vända om och komma och hämta mig. Jag saknar honom så jäkla mycket!

Och hur det än är... nästa gång vi träffas, jag tror inte jag kommer klara av att säga hejdå en gång till. Jag vill inte göra det en endaste gång till, det gör alldeles för ont. Jag hör hemma hos honom, och att ha det här avståndet mellan oss gör mig trött... Trött, less och frustrerad över att inte kunna överraska honom i dörröppningen med en flaska vin en fredags kväll, att inte kunna ta med honom & Celia ut i pulkabacken och framförallt, att inte ha möjligheten att krama honom varje dag. Att känna de där underbara armarna runt min kropp, det är vad jag vill allra mest.