ziquita

Jag satt och kikade runt lite på Youtube och hamnade på denna video. Det är en video om barnmisshandel, illustrerad med bilder och text. Jag förstår bara inte... varför gör man något så grymt?

"What if they cannot speak for themselves?" -en frågeställning som verkligen får en att tänka till. Små barn kan inte själva berätta vad som händer, och allt för många av oss blundar eller tänker "det är inte min ensak". Och även om barnet är gammalt nog att kunna prata och berätta vad som hänt -hur många vågar? Många tror ju att det är normalt, för så har det alltid varit och dom vet inte om något annat liv. När ska vi våga se detta som vår ensak?

"What if it's just yelling?" - All misshandel syns inte utanpå. Den psykiska misshandeln sätter sig däremot som otäcka sår i hjärtat och huvudet, det är svårt att få dessa sår läkta. Jag undrar om de ens aldrig kan läka? Kommer inte de nedvärderande orden alltid finnas kvar där i bakhuvudet, även om det gått 10, 15 ja kanske till och med 50 år sedan de senast kastades över offren?


De två textraderna längst upp i inlägget kommer från låten Concrete Angel med Martina McBride (samma låt som spelas i videon). "Somebody cries in the middle of the night, the neighbours hear, but they turn out the lights".

Många av er som läser här vet om att min pappa är alkoholist, det är inte direkt någon hemlighet även om det under många år var det. Även om jag aldrig blivit misshandlad fysiskt så har det satt sina spår. Min pappa är nog världens snällaste människa innerst inne, men hans handlingar under årens lopp... de har satt sina spår. Egentligen har han inte sagt så många elaka/nedvärderande saker ens när han varit full, men det är just vad han gjort och den rädsla man känt... det är det som har satt spår hos mig.

Med tanke på de två textraderna så skulle jag vilja referera till min & min familjs situation. Vi hade det väldigt jobbigt, mamma, min bror och jag. Vi bar runt på den här stora hemligheten dag efter dag, det var/är ju något utav en skam att vara en alkoholists dotter/son/sambo. Man vill helt enkelt inte att någon ska veta.

MEN, hur många visste egentligen om hur det var, utan att röra ett finger? Utan att ens fråga hur det var hemma? Ingen ville kännas vid vårt problem, trots att jag vet om rätt många personer som visste om hur det var hemma hos oss.
När jag var i 13-14-15 års åldern skrev jag mycket i min dagbok på Lunarstorm. Där var jag ärlig och skrev som det var, jag skrev att pappa drack. Jag skrev att jag var livrädd för att vara ensam med honom. Jag berättade öppet om hur han förstörde julen 2003 genom att supa sig full och komma hem mitt i natten helt sönderslagen. Jag berättade, mina vänner & andra från skolan läste... men INGEN frågade en enda gång hur jag mådde. Hur det var hemma. Inte ett ord. Och tystnaden var nog ändå det värsta, när jag visste att mina bästa kompisar från den tiden visste om hur det var, men ingen verkade bry sig. De såg mig i ögonen varje dag, de visste. Men de sa inget. Jag sa inget. Hemligheten var ute, men ingen brydde sig.

Nu var ju kanske inte våran familjesituation en av de värsta, där man blir misshandlad, sexuellt utnyttjad etc etc. Men, om någon hade ingripit där när jag var 13 år och skrev om detta första gången, om någon hade vågat prata med mig om det, berättat för en lärare eller vad som helst... då hade nog jag varit en helt annan person än den jag är idag.

Idag är jag den där tysta, grå musen som ingen egentligen vill ha något att göra med. Det beror nog mycket på att jag under högstadietiden stängde in mig något oerhört. Jag ville inte ta hem kompisar pga hur situationen var där. Jag vågade inte ta kontakt med nya personer och skaffa nya vänner, av rädsla för att hemligheten skulle bli avslöjad.
Jag var i många år övertygad om att "ifall jag dricker 1 cider så blir jag alkoholist, precis som pappa", och detta avksärmade mig nästan totalt från det sociala livet.
Men, om någon hjälpt min familj. Om någon hjälpt mig, mamma & min bror att ta steget att flytta ifrån pappa tidigare, då tror jag att jag hade klarat av den sociala biten bättre. Jag kan inte veta det säkert, men jag tror det.

Men, jag har insett att jag inte blir alkoholist av att dricka nån cider eller grogg då & då. Jag har insett att man kan ha kul utan att det går över styr.

Och jag har nästan slutat ställa mig själv frågan "varför, pappa?".

Även om jag under många år hatade pappa och allt som hade med honom att göra, så har jag insett att det inte är hans fel. Han är beroende, precis som jag är beroende av socker. Jag klarar mig inte utan socker, han klarar sig inte utan alkohol. Same deal, different drug.

Och vet ni vad? Det bästa jag vet, det är när pappa skrattar. När han skrattar, då skrattar hela han. Hans ögon glittrar. Det är såna gånger jag tänker tillbaka på allt det roliga jag faktiskt haft med honom och de fina minnen som finns från tiden innan missbruket tog överhanden helt.







I dag har jag bara 1 vän som jag verkligen känner finns där (Martina, du är en ängel!), sen har jag mest bara "ytliga vänner" så att säga. Från högstadietiden har jag egentligen ingen riktig kontakt med någon, utan mest småprat i korridorerna på Nipängen eller här via bloggen.

Det är lite tråkigt att mina tonår blev som dom blev, men jag tar igen det nu istället. Nu är jag redo för vänner, nu är jag redo att festa och resa. Det är nu mitt liv börjar.