ziquita

Nu är det 4 dagar sen jag åkte ifrån Martin. Fyra låååånga dagar. Varje vaken minut tänker jag på honom, varje cell i min kropp saknar honom. Om nätterna vrider och vänder jag mig, sängen är alldeles för tom. Vid middagsbordet är det någon som saknas. I soffan på kvällen känns det ensamt.


Inte gör det saken bättre att jag inte har fått prata med honom "riktigt" sen jag åkte hem heller, mer än en jättekort sväng i söndags kväll. Bara sms har det blivit, och det känns så fattigt. Jag vill se honom, höra hans röst. Inte sitta 100 mil ifrån honom och läsa korta meddelanden på telefonen. Det är inte rätt, det är inte så det ska vara.

Och snart åker han till Japan också, i slutet av april nån gång skulle han dit via jobbet. Jag önskar han kunde komma hit istället.

Men vi har planer. Jag hoppas vi kan få det att funka, för det här med distansen kommer inte att fungera i all evighet. Fast planerna måste finslipas lite i kanterna, det måste pratas och fixas och donas. Jag hade tänkt ta "första steget" på söndag (eller ja, plan 1 är ju att få klar utbildningen), men innan jag kan göra det så måste jag få chansen att prata igenom allt en gång till. Se till så vi är på samma vågländ så att säga... it's a big step to take.

Jag vet inte jag. Tankarna snurrar.