ziquita

Ikväll på jobbet så slungades jag tillbaka till den 16e juli. En kvinna var orolig och jag gick in till henne på kvällen för att utföra de vanliga sysslorna. Jag satt där och pratade med henne, höll hennes hand där hon låg i sängen. Hon såg på mig och sa, efter många minuters lugnande prat och kindsmekningar, "det var tur att du var här idag".

Precis samma mening som min älskade farfar sa till mig den där dagen i somras, den 16e juli, när han blev dålig. Efter att ha varit en ynka minut (sekunder?) ifrån döden med ryckts tillbaka till livet. Vi satt där inne i hans rum, bara jag och han. Alla sköterskor och all annan personal hade gått ut. Ingen från familjen hade ännu hunnit dit. Jag satt där med tårar i ögonen, höll hans hand och försökte visa mig stark för honom. Han låg där i sin säng med tårar i ögonen och försökte visa sig stark för min skull, ville inte visa hur besviken han var över att han inte fått gå över till andra sidan och sin älskade Ester där och då. Han såg mig rakt in i ögonen och sa "det var tur att du var här idag".

Det behövs inte mycket för att minnas. Ikväll mindes jag ett väldigt fint, men jobbigt, ögonblick. Älskade farfar, jag hoppas verkligen att du har det bra nu. Att de där sista 10 dagarna i ditt liv, trots många plågor, ändå var värt det. Att du är glad för att du "rycktes tillbaka", trots att det inte var det du ville. Du fick trots allt ha hela familjen samlade hos dig dag efter dag. Du blev överröst med kramar, och vi i familjen kom varandra lite närmre. Det var väl bra, älskade farfar?

Du såg i alla fall väldigt fridfull ut när det hela var över. Jag är säker på att det där lilla leendet jag kunde skymta berodde på att du mötte farmor i det där sista ögonblicket. Det är vad jag vill tro. Fina, fina farfar.