ziquita

Time passes by way to fast...


Det är nu en månad och en dag sedan jag kom tillbaka till Bispgården med hela mitt liv inpackat i bilen. Ja, nästan hela mitt liv i alla fall. Köksbordet och en del småsaker fick jag lämna efter mig, och likaså en bit av mitt hjärta. Jag skulle ljuga om jag sa att det har varit lätt, och likaså om jag sa att det varit hjärtskärande svårt.

Sanningen är den att det varit väldigt upp och ner. De första två veckorna hade jag så fullt upp med att fixa lägenhet, adressändring, försäkringskassan, jobb, dagis, köpa möbler, komma in i lägenheten, gå intro på röd grupp, arbetsintervju och inte minst Celia. Under de veckorna hann jag aldrig tänka eller känna någonting då det var full fart från morgon till kväll när jag stupade i säng.

De sista två veckorna däremot har varit svåra. Jag har knappt jobbat en enda dag, och allt med lägenheten var fixat och klart. Ingenting annat att fästa tankarna på än Martin, de senaste 10 månaderna, vad som varit, vad som inte längre är och vad som väntar i framtiden. Emellanåt känner jag mig som att mitt hjärta slitits rakt ut ur kroppen, medans jag nästa dag känner mig lycklig. Lycklig över att vara tillbaka på hemmaplan hos Celia, familj och vänner. Ett jobb jag tycker om att gå till (för det mesta) och arbetskamrater som förgyller arbetstimmarna. Men när man kommer hem igen efter ett långt arbetspass, har tagit en dusch och sjunker ner i soffan.. då kommer tankarna igen. Även om jag har saker och ting på gång här så tar det tid innan huvudet, och framförallt hjärtat, kan släppa taget och gå vidare. Hur mycket jag än har att göra så hinner alltid tankarna och känslorna ikapp mig.

Förutom hjärta-och-smärta-problem så har jag alltså gått introduktion på röd grupp, där jag också kommer att spendera mestadelen av sommaren. Jag jobbar så fort tillfälle ges, och på måndag drar mitt schema igång. Skolan är avslutad, sista betygssamtalet skall hållas någon gång under veckan.

På fredag, alltså på självaste midsommarafton, ska jag och Celia hem till mamma & co där vi ska grilla och dricka lite gott i goda vänners sällskap (men för Celia's del är det endast Fanta som gäller). Jag ser framemot en trevlig kväll, för brukar vi ha annat än kul? :)

Igår var vi till läkaren med Celia angående hennes mage, hon har ju haft problem i över ett år nu. ÄNTLIGEN fick vi träffa en läkare som lyssnar på oss, efter flertalet besök hos distriktssköterskan samt hos BVC-läkaren. Det har känts som att ingen bryr sig ett skit om vår dotter, vår inte ens tre år gamla dotter, som slitit med förstoppning, magont, laxerande medel och jag vet inte allt utan att någon ens lyft ett finger för att ta reda på ORSAKEN! Mitt stora tack till den underbara läkaren, H.L, på Björkhammar som tog oss på allvar och direkt beställde blodprov för laktos- och gluten, samt sa att om proverna inte visar något så remitterar han oss till barnavdelningen på sjukhuset för vidare utredning. Underbara människa!

Om lite drygt 1-2 veckor eller så, ja då ska vi hämta en kattunge. Det är Celias 3-års present från mig i år, och HAN ska heta Ronja ;) Celia är överlycklig och vi ska åka till Sollefteå och köpa kattlåda osv. nu i veckan. Vi ska också köpa massvis av nya bollar "till min nya kattkille", som Celia säger.

Nu har jag inte tid att skriva något mer, för nu ska jag hämta Celia på dagis och vi ska skjutsa morbror Olle till hammarn för hans sista körlektion. Imorgon har han uppkörning -LYCKA TILL BRORSAN! :)

Avslutar inlägget med en låt, Lissie - In sleep. Jag tycker inte om hennes röst eller sättet hon sjunger på... men texten betyder just nu väldigt mycket för mig. Det behövs inte mycket för att påminna mig om vad som varit, känslorna som funnits och hur det är nu. Tack för låten.