ziquita

Nu ska jag snart ta och runda av kvällen med det bästa tv-programmet jag någonsin sett; Synske barn! Det är så himla intressant att få se och höra barn berätta om sina gåvor, hur dom upplever det dom ser och känner och framför allt hur man själv kan hjälpa dom att inte vara rädd för det dom upplever.


När jag var hos mediet ifjol så pratade hon om just det, och hon sa att anledningen till att jag var så intresserad av det övernaturliga och andra sidan är just för att förbereda mig själv på mitt barns gåvor (hon hade ingen aning om att jag var intresserad av det, och hon visste heller inte att jag hade barn! Men allt det hon sa stämde överrens med verkligheten, allt från morfars personlighet, glimten i ögat, gesten han alltid gjorde med handen genom håret -allt! Så varför skulle jag tvivla på att även detta är sant?).

Så, jag har en ganska stark känsla av att Celia en dag kommer börja prata om gubbar och gummor och barn som vi andra inte kan se. Jag bara väntar på det, faktiskt. Och jag tror den första hon kommer att prata om är just min morfar, för jag tror dom har ett väldigt speciellt band sig emellan. När allt kommer omkring väntade ändå morfar på Celia's födelse och att få träffa henne en gång innan han valde att ge upp helt och lämna oss. Det var Celia's ankomst han levde för den sista tiden, annars hade han nog gett upp långt tidigare. Jag frågade även mediet om detta på slutet, då hon frågade om jag hade några frågor till morfar... och ja, svaret jag fick var positivt.

"Ska du inte ta klämma ut ongen snart?" var en sån där typisk morfar-kommentar med glimten i ögat, en kommentar jag fick väldigt ofta den sista tiden. Jag var nog morfars jänta, jag... Och herregud  vad jag saknar honom, älskade underbara morfar.

Men vet ni vad? Jag tror faktiskt han är här i lägenheten hos mig ibland! Min morfar var lite utav en skåpråtta (haha, jag kan inte glömma när mormor berättade att han ätit på 1 kg mandelmassa som hon skulle baka av :P) och nu hör jag ibland hur det låter som att kylskåpet öppnas och stängs. Ibland blir det så intensivt, oftast är det på kvällen när jag ska sova, och då brukar jag säga till morfar att sluta, för att jag måste sova. Och ja, gissa vad? Det blir tyst då! Så nog tusan är morfar här och tittar till mig (och mat/godisförrådet!) hehe.

Nej, det var väl bara det jag ville säga. Nu börjar Synske barn, så jag ska bädda ner mig i soffan och få mig lite nya lärdomar när det gäller barn och hur man tacklar det hela som förälder!