Att sakna sin dotter
är inte lätt, det ska gudarna veta. Speciellt när man vet att man "får skylla sig själv" som försatt sig i den situationen. Men jag vet inte hur annars jag skulle löst det.
Imorse var det meningen att jag skulle prata med Celia över msn & skype, men såklart fungerade inte Anders webcamera. Det är ju just typiskt. Det är nu 1,5 vecka sen jag kramade om henne sist och sa "hejdå fisrumpa", men det känns nästan som en evighet.
När jag pratade med Anders idag så hörde jag Celia i bakgrunden. Hon ville visst se på Madicken på tv, och så gjorde Elsa (Celia's farmors hund) något tokigt, så jag hörde Celia skälla ut henne i bakgrunden "nej elda nej!". Alldeles innan vi la på skype-telefonen så utbrast Celia i bakgrunden "addar, å dojis å andra katten" (Assar och Doris och andra katten), vilket alltså är 3 av djuren som huserar hemma hos min mamma, där vi bor när jag är hemma i Bispgården.
Anders sa också att hon börjat prata om mig, och att hon "vill åka hem till mamma imorgon". När Anders försöker förklara för henne att jag inte är där nu, att jag är hos Martin, så förstår hon såklart inte vad det innebär. Hon svarar "jaa, imorron jag åka till mamma". Hon är ju bara 2,5 år, och det är inte så lätt att förklara för henne hur långt bort jag befinner mig. Hur länge det kommer ta innan vi träffas nästa gång. För henne är det ju Nu som gäller. Igår, idag och imorgon är ju ungefär så långt hennes tänkande räcker.
Jag satt och planerade att åka hem till Bispgården nu i helgen/början på nästa vecka, men så insåg jag att det går inte. På grund av matte kursen. Jag måste verkligen lägga ner all min vakna tid på att klara av den, och nu fick jag precis se mitt provresultatet på första delprovet - 5/29 rätt. Inte godkänd. Jag får inte göra om provet, men kan ta igen det på slutprovet som är ännu nästa fredag. Jag ska alltså räkna om förra veckans ca 70 sidor, plus den här veckans dryga 70 sidor och så resten av boken under nästa vecka. Det känns hemskt, men jag har inte tid att åka till henne. Till min egen dotter.
Jag försöker tänka som så att det här med skolan gör jag ju ändå på sätt och vis för hennes skull. För att kunna få en bättre utbildning, kunna ta mig (oss) vidare i livet och inte leva på den minimilön man får som uska. Jag vill det här för både min och Celia's skull. Men det är svårt ändå, när jag vet att jag hade kunnat valt annorlunda. Jag hade kunnat valt att stanna i byn jag hatar mer än allt annat, där jag mår riktigt dåligt, och vara med min dotter varannan vecka.
Eller så kunde jag göra valet jag gjorde. Att flytta till mannen jag älskar, 100 mil bort, och försöka bygga upp ett liv tillsammans med honom. Ett liv där Celia alltid kommer att komma i första hand, även om det inte alltid verkar så för omvärlden.
Ni vet ju alla vilket val jag gjorde, och ni som har tillgång till min hemliga blogg vet också alla motgångar jag stött på under de här månaderna. Det har inte varit lätt, men på sätt och vis mår jag ändå 100 gånger bättre här i Florö än vad jag någonsin gjort/kommer göra i Bispgården. Det gäller bara att hitta den där balansgången, den som får allting att fungera med Celia, kärlek, skola, jobb och avståndet till alla dem som jag älskar där hemma i Sverige. Men gränsen mellan glädje och sorg är hårfin, och ofta balanserar jag på tåspetsarna för att inte falla över till sorg-sidan.
Men jag unnar mig att vara olyklig ibland. Att gråta bort en hel dag eller kväll, bara för att få det ur mig. Jag unnar mig själv att skita i disk och städning ett par dagar, bara för att slippa tänka. Jag spelar musik på hög volym och låter dörren till Celia's rum stå öppen, bara för att veta att hon snart kommer att vara här igen. Sova i sin fina säng som Martin snickrat ihop och jag målat. Hoppa i soffan med ett stort leende när jag säger åt henne att inte göra så, att hon kan ramla och göra illa sig. Stå i fönstret och spana efter Martin när han kommer hem från jobbet, och bli totalt överlycklig när hon ser honom i fönstret. Gömma sig i tältet för femtielfte gången och säga "mamma jag är borta!" när jag är mer än dödligt less på att leta henne på samma ställe för femtieelfte gången ;)
Kort sagt; jag älskar min dotter till tusen, och jag saknar henne så det gör ont i hjärtat just nu. Men på något konstigt sätt vet jag ändå att det här var mitt enda alternativ, för som sagt, jag mår så mycket bättre här (trots den jobbiga saknaden) än vad jag någonsin gjort/kommer göra i Bispgården. Och är det inte så, att barnen faktiskt mår bättre av att ha lyckliga föräldrar? Jag försöker intala mig det.
Fast jag vet ju ändå att det kommer bli jobbigt för Celia också. Det dröjer nog inte så länge till innan hon inser att "när mamma säger hejdå, då är det för en lång tid framöver". Det kommer bli tårfyllda, ledsna avsked när hon förstår att mamma ska åka långt bort igen, att hon inte kan träffa mamma när hon vill. Och det gör ont i mig att tänka på det... kanske är jag självisk ändå? Varför skulle jag annars utsätta henne för det här?
Imorse var det meningen att jag skulle prata med Celia över msn & skype, men såklart fungerade inte Anders webcamera. Det är ju just typiskt. Det är nu 1,5 vecka sen jag kramade om henne sist och sa "hejdå fisrumpa", men det känns nästan som en evighet.
När jag pratade med Anders idag så hörde jag Celia i bakgrunden. Hon ville visst se på Madicken på tv, och så gjorde Elsa (Celia's farmors hund) något tokigt, så jag hörde Celia skälla ut henne i bakgrunden "nej elda nej!". Alldeles innan vi la på skype-telefonen så utbrast Celia i bakgrunden "addar, å dojis å andra katten" (Assar och Doris och andra katten), vilket alltså är 3 av djuren som huserar hemma hos min mamma, där vi bor när jag är hemma i Bispgården.
Anders sa också att hon börjat prata om mig, och att hon "vill åka hem till mamma imorgon". När Anders försöker förklara för henne att jag inte är där nu, att jag är hos Martin, så förstår hon såklart inte vad det innebär. Hon svarar "jaa, imorron jag åka till mamma". Hon är ju bara 2,5 år, och det är inte så lätt att förklara för henne hur långt bort jag befinner mig. Hur länge det kommer ta innan vi träffas nästa gång. För henne är det ju Nu som gäller. Igår, idag och imorgon är ju ungefär så långt hennes tänkande räcker.
Jag satt och planerade att åka hem till Bispgården nu i helgen/början på nästa vecka, men så insåg jag att det går inte. På grund av matte kursen. Jag måste verkligen lägga ner all min vakna tid på att klara av den, och nu fick jag precis se mitt provresultatet på första delprovet - 5/29 rätt. Inte godkänd. Jag får inte göra om provet, men kan ta igen det på slutprovet som är ännu nästa fredag. Jag ska alltså räkna om förra veckans ca 70 sidor, plus den här veckans dryga 70 sidor och så resten av boken under nästa vecka. Det känns hemskt, men jag har inte tid att åka till henne. Till min egen dotter.
Jag försöker tänka som så att det här med skolan gör jag ju ändå på sätt och vis för hennes skull. För att kunna få en bättre utbildning, kunna ta mig (oss) vidare i livet och inte leva på den minimilön man får som uska. Jag vill det här för både min och Celia's skull. Men det är svårt ändå, när jag vet att jag hade kunnat valt annorlunda. Jag hade kunnat valt att stanna i byn jag hatar mer än allt annat, där jag mår riktigt dåligt, och vara med min dotter varannan vecka.
Eller så kunde jag göra valet jag gjorde. Att flytta till mannen jag älskar, 100 mil bort, och försöka bygga upp ett liv tillsammans med honom. Ett liv där Celia alltid kommer att komma i första hand, även om det inte alltid verkar så för omvärlden.
Ni vet ju alla vilket val jag gjorde, och ni som har tillgång till min hemliga blogg vet också alla motgångar jag stött på under de här månaderna. Det har inte varit lätt, men på sätt och vis mår jag ändå 100 gånger bättre här i Florö än vad jag någonsin gjort/kommer göra i Bispgården. Det gäller bara att hitta den där balansgången, den som får allting att fungera med Celia, kärlek, skola, jobb och avståndet till alla dem som jag älskar där hemma i Sverige. Men gränsen mellan glädje och sorg är hårfin, och ofta balanserar jag på tåspetsarna för att inte falla över till sorg-sidan.
Men jag unnar mig att vara olyklig ibland. Att gråta bort en hel dag eller kväll, bara för att få det ur mig. Jag unnar mig själv att skita i disk och städning ett par dagar, bara för att slippa tänka. Jag spelar musik på hög volym och låter dörren till Celia's rum stå öppen, bara för att veta att hon snart kommer att vara här igen. Sova i sin fina säng som Martin snickrat ihop och jag målat. Hoppa i soffan med ett stort leende när jag säger åt henne att inte göra så, att hon kan ramla och göra illa sig. Stå i fönstret och spana efter Martin när han kommer hem från jobbet, och bli totalt överlycklig när hon ser honom i fönstret. Gömma sig i tältet för femtielfte gången och säga "mamma jag är borta!" när jag är mer än dödligt less på att leta henne på samma ställe för femtieelfte gången ;)
Kort sagt; jag älskar min dotter till tusen, och jag saknar henne så det gör ont i hjärtat just nu. Men på något konstigt sätt vet jag ändå att det här var mitt enda alternativ, för som sagt, jag mår så mycket bättre här (trots den jobbiga saknaden) än vad jag någonsin gjort/kommer göra i Bispgården. Och är det inte så, att barnen faktiskt mår bättre av att ha lyckliga föräldrar? Jag försöker intala mig det.
Fast jag vet ju ändå att det kommer bli jobbigt för Celia också. Det dröjer nog inte så länge till innan hon inser att "när mamma säger hejdå, då är det för en lång tid framöver". Det kommer bli tårfyllda, ledsna avsked när hon förstår att mamma ska åka långt bort igen, att hon inte kan träffa mamma när hon vill. Och det gör ont i mig att tänka på det... kanske är jag självisk ändå? Varför skulle jag annars utsätta henne för det här?
Såhär tycker vi
Postat av: Anonym
du har inte tänkt på att att han hade kunnat flytta till dig eller att du hade kunnat ta med din dotter till norge? du har ju ändå gjort ett val av fri vilja.
Postat av: elin
Nog tror jag väl att en glad förälder som har tid för en nån vecka ibland är bättre än en deppad och ledsen förälder vars ork går till att vara bitter och undra hur livet hade kunnat se ut om man inte chansat. Jag menar att det nog är du som lider värst, inte Celia, men att du precis som du säger nog hade lidit mer om du hade stannat kvar.
Barn har ju den fantastiska förmågan att kunna leva i nuet!
Postat av: Sandra
styrkekram inte lätt att sakna sitt hjärta. du gör det så otroligt bra, att balansera allting. kan bara tänka mig hur svårt det är.
och jag tycker det är bra att du unnar dig att gråta ut. Så du inte håller allt inom dig.
Postat av: martina
Jag önskar att du fick ha celia för dig själv så hon fick vara hos dig hela tiden :)Och den som skrev det anonyma borde inte ens uttala sig som inte har någon aning om hur det verkligen ligger till.
Trackback
