Här kommer den
...den utlovade uppdateringen.
Idag är det måndag, och nu har jag befunnit mig här i grannlandet i bra precis två veckor. De här två veckorna har gått extremt fort, samtidigt som dom har gått långsamt som tusan. Det känns som att det är tusen år sedan jag fick krama om Celia sist, samtidigt som att det känns som att det var igår jag & Martin bar in alla flyttkartongerna. Det är verkligen konstigt det här med tid...
I alla fall. Jag har som sagt börjat jobba på omsorgen här i Florö, Docen som det heter. Jag började introduktionen i onsdags, och det har gått jättebra. Har jobbat själv hela helgen, och det har flytit på bra. Inga större problem varken med vården eller den sociala biten. Jag har faktiskt blivit en hejare på norska, och har märkt att jag bryter lite på norska ibland när jag pratar med patienterna! Ord som "dyne, spise, skive, kveldsmat och ha de gott/snakkast!" slinker in i meningarna med jämna mellanrum. Samma sak vid rapportskrivningen på kvällen så la jag märke till att jag skrev ömsom på svenska, ömsom på norska. Såg lite lustigt ut måste jag säga... :)
Nu har jag alltså jobbat 5 dagar i rad, och idag har jag senvakten igen (dvs 14:30-22:00). Ev. har jag en tidligvakt imorgon. Sen ska jag nog vara ledig ett par dagar i alla fall.
Det är i alla fall lättare att jobba här på Docen än på Nipängen, då det är lite lindrigare för min rygg. Vi städar inte lägenheterna eller något sådant, och i de flesta lägenheterna finns det diskmaskin. Och eftersom det inte är ett "sjukhem" så att säga, så klarar de flesta nästan allting själv. Vi har i princip bara två patienter som är "tunga" och behöver mycket hjälp, sen är det mest bara tillsyner och medicin/insulin + hjälp med mat.
Egentligen är nog den tyngsta biten av jobbet att springa i dom där trapporna hela tiden! Det är ett trevåningshus, och man springer banne mig upp och ner i trapporna var 5e minut. Visst finns det en hiss, men den är ju så långsam! Lika bra att ta trapporna och trimma låren och rumpan lite ;)
Innan jag börjar jobba idag ska jag ner på banken och fixa ett lönekonto, för idag ska min arbetsledare hjälpa mig att fylla i timrapporten och då ska jag även lämna kontonummer (för inte tusan jobbar jag gratis inte :P). Jag satt och kollade på timrapporter igår kväll, men dom såg väldigt invecklade ut om man jämför med våra T3or i Ragunda.
Solen lyser idag också, härligt. Precis som igår, så jag är nästan i chocktillstånd. När jag gick hem från jobbet vid 22-tiden igår kväll så var det så härligt ute, så frisk luft! Det är nog det bästa med att vara här, havsluften.
Och ja, om vi ska ta det sämsta med att vara här också, ja då är det definitivt saknaden. Jag saknar Celia, mamma & Olof nåt så gudförbannat mycket! Har pratat med Celia via skype/msn några gånger nu, och det känns lika jobbigt varje gång. Att bara få se henne, att inte få krama om henne och jaga henne runt i lägenheten medans hon skrattar så hon nästan kiknar... jag saknar det. Jag saknar att vara mamma.
Jag känner helt enkelt att jag inte kan vara den mamma jag vill vara, and it's tearing me apart. Vi får väl se hur det går nu framöver... som det verkar ska vi nog åka till Bispgården den 2a oktober och hämta henne. Men just nu känns det inte som att jag står ut till dess. Det får nog bli som Martina sagt. Hon är klok, min Martina.
Har inte så mycket mer att förmedla just nu. Ska ta och börja fixa lite med lunchen, så jag hinner äta innan jag måste gå ner på stan.
Har ni det bra där hemma?
Idag är det måndag, och nu har jag befunnit mig här i grannlandet i bra precis två veckor. De här två veckorna har gått extremt fort, samtidigt som dom har gått långsamt som tusan. Det känns som att det är tusen år sedan jag fick krama om Celia sist, samtidigt som att det känns som att det var igår jag & Martin bar in alla flyttkartongerna. Det är verkligen konstigt det här med tid...
I alla fall. Jag har som sagt börjat jobba på omsorgen här i Florö, Docen som det heter. Jag började introduktionen i onsdags, och det har gått jättebra. Har jobbat själv hela helgen, och det har flytit på bra. Inga större problem varken med vården eller den sociala biten. Jag har faktiskt blivit en hejare på norska, och har märkt att jag bryter lite på norska ibland när jag pratar med patienterna! Ord som "dyne, spise, skive, kveldsmat och ha de gott/snakkast!" slinker in i meningarna med jämna mellanrum. Samma sak vid rapportskrivningen på kvällen så la jag märke till att jag skrev ömsom på svenska, ömsom på norska. Såg lite lustigt ut måste jag säga... :)
Nu har jag alltså jobbat 5 dagar i rad, och idag har jag senvakten igen (dvs 14:30-22:00). Ev. har jag en tidligvakt imorgon. Sen ska jag nog vara ledig ett par dagar i alla fall.
Det är i alla fall lättare att jobba här på Docen än på Nipängen, då det är lite lindrigare för min rygg. Vi städar inte lägenheterna eller något sådant, och i de flesta lägenheterna finns det diskmaskin. Och eftersom det inte är ett "sjukhem" så att säga, så klarar de flesta nästan allting själv. Vi har i princip bara två patienter som är "tunga" och behöver mycket hjälp, sen är det mest bara tillsyner och medicin/insulin + hjälp med mat.
Egentligen är nog den tyngsta biten av jobbet att springa i dom där trapporna hela tiden! Det är ett trevåningshus, och man springer banne mig upp och ner i trapporna var 5e minut. Visst finns det en hiss, men den är ju så långsam! Lika bra att ta trapporna och trimma låren och rumpan lite ;)
Innan jag börjar jobba idag ska jag ner på banken och fixa ett lönekonto, för idag ska min arbetsledare hjälpa mig att fylla i timrapporten och då ska jag även lämna kontonummer (för inte tusan jobbar jag gratis inte :P). Jag satt och kollade på timrapporter igår kväll, men dom såg väldigt invecklade ut om man jämför med våra T3or i Ragunda.
Solen lyser idag också, härligt. Precis som igår, så jag är nästan i chocktillstånd. När jag gick hem från jobbet vid 22-tiden igår kväll så var det så härligt ute, så frisk luft! Det är nog det bästa med att vara här, havsluften.
Och ja, om vi ska ta det sämsta med att vara här också, ja då är det definitivt saknaden. Jag saknar Celia, mamma & Olof nåt så gudförbannat mycket! Har pratat med Celia via skype/msn några gånger nu, och det känns lika jobbigt varje gång. Att bara få se henne, att inte få krama om henne och jaga henne runt i lägenheten medans hon skrattar så hon nästan kiknar... jag saknar det. Jag saknar att vara mamma.
Jag känner helt enkelt att jag inte kan vara den mamma jag vill vara, and it's tearing me apart. Vi får väl se hur det går nu framöver... som det verkar ska vi nog åka till Bispgården den 2a oktober och hämta henne. Men just nu känns det inte som att jag står ut till dess. Det får nog bli som Martina sagt. Hon är klok, min Martina.
Har inte så mycket mer att förmedla just nu. Ska ta och börja fixa lite med lunchen, så jag hinner äta innan jag måste gå ner på stan.
Har ni det bra där hemma?
Såhär tycker vi
Postat av: Martina
det värmer att höra att jag är klok!!! ;) vad kul att det gått bra på jobbet. Impad på norskan där! :)
Postat av: mamma
Du ska vata att vi saknar dig med min goa dotter, vi saknar dig väldigt mycke!!!
Kram
Trackback
