ziquita

Börjar med att besvara Anonyms kommentar, eftersom denne någon inte verkar kunna vänta på en update utan känner sig tvingad att gå in och lägga ytterligare en kommentar.. kanske bara för att få en reaktion från mig? Haha, vad vet jag, men jag tycker det här är ganska underhållande! :)

Tydligtvis har "Anonym" bott i Bispgården tidigare, och sjävklart bor denne någon i Norge nu och arbetar inom facket. Det tragiska är att "Anonym" inte verkar mer vuxen och mogen än en 14-åring, med tanke på hur hon/han skriver och uttrycker sig? Jag har väldigt svårt att tro att man arbetar inom facket, om man sitter vid internet hela dagarna och fördriver tiden med att läsa samma blogg om och om igen, och hitta småsaker att irritera sig på.

Men i alla fall, som svar på dina kommentarer anonym. Det är inte alls ovanligt att temperaturen i Bispgården sjunker så lågt som till -25 och -30, -35 grader. Oftast är det bara 1 eller 2 dagar i följd det gäller, men det är liks förbaskat så kallt X antal dagar om året. Däremot är det nog inte så mycket snöstormar i Bispgården, nej, men det har jag heller aldrig påstått.

"annars är det längre upp i landet där det normalt brukar vara -40 och uppåt med snöstorm" -Ja, men det är ju bra att det aldrig blir kallare än så, då! För du vet väl att det korrekta uttrycket borde ha varit "-40 och neråt"? ;)

Sen skiter jag ärligt talat i vad det är för väder "längre upp i landet", likaväl som jag skiter i vad det är för väder "längre ner i landet". Jag vill ha en riktig vinter, en sån som det (oftast) brukar vara i Bispgården (för du vet väl att vi faktiskt haft en grön jul också, när det i princip inte var någon snö på backen?). Jag vill ha snö och lite kyla, dock klarar jag mig bra utan -35 grader. Runt -10, -15 är bra.

Så, svar på tal Anonym. Nu ska jag ägna mig åt lite annan uppdatering, så får vi se om du hittar nåt nytt att kommentera ;)

---------------------

Snart har det gått en vecka sedan vi åkte till Bispgården och hämtade Celia. Tiden går fort, och det är inte alls länge kvar tills vi ska åka tillbaka med henne igen. Det känns trist, riktigt jäkla trist. Jag vill ju ha min lilla fisrumpa här med mig, hela tiden helst!

Vi bakade i alla fall en kaka idag, kladdkaka blev det. Den provsmakade vi nu ikväll efter middagen, och den blev godkänd av både mig och Celia. Sen har jag bytt gardiner i stua också, så nu blev det lite mer höstmysigt där, de vitmönstrade gardinerna jag haft förut har varit lite för ljusa och somriga för att riktigt passa in nu i det här rusket. Nu är det dock supermysigt! Hittade en stor duk att lägga på bordet också, synd bara att den var blå och inte riktigt passade in, men det blev bättre än att ha ett helt kalt bord i alla fall. Får se om jag hittar nån snygg svart duk och några bordstabletter att använda istället, kanske ska kika in på -nille imorgon. Dom har det mesta, mycket heminredning och sånt till bra priser :)

Annars har jag det väldigt bra just nu, faktiskt. Blir liiiite rastlös av att bara gå hemma och inte kunna jobba, men å andra sidan vet jag att om jag jobbar nu då går jag miste om alldeles för mycket tid med Celia! Hon ska ju snart tillbaka till Bispgården igen, och jag ska återigen vara här, 100 mil ifrån henne... så, jag njuter! Men i bakhuvudet gnager tanken om alla arbetstimmar jag går miste om, arbetstimmar som jag så desperat behöver!  Jag hatar att "leva på andras pengar", och det känns lite som att det är så det blir, nu när jag bara kommer att kunna jobba 2 av 4 arbetsveckor under den här arbetsmånaden. Det blir mycket pengar jag "förlorar" på det.. och jag hatar att pengar ska styra allt!

Jag kommer ihåg hur jag hade det i december -08, och början på -09.. när varje dag var "en kamp för överlevnad" när det kom till ekonomin. När jag vissa dagar inte åt någonting, för jag prioriterade självklart att hålla Celia mätt och belåten framför mig själv. När jag låg vaken till 03-04:00 på nätterna och grät pga att jag inte visste hur jag skulle kunna få ihop pengar till mat och räkningar, blöjor, en liter mjölk till morgongröten.. Grät över att jag inte vågade berätta för någon hur det egentligen låg till, för jag vill inte visa mig som en dålig mamma som inte kunde försörja sitt barn.
Visst, det fanns ett fåtal personer som visste om hur jag hade det, men inte hur dåligt det egentligen var. Det fanns de som vill hjälpa mig, men inte själva kunde pga att de satt i samma sits själv. Det fanns en helt underbar person, Martin, som erbjöd mig hjälp, men jag nekade den för jag ville inte stå i skuld till någon -allra minst honom. Och litegrann så handlade det om stolthet också, den är svår att svälja. Det är svårt att visa sig svag, att visa sig otillräcklig.

Oj, det här blev långt! Undrar just om någon av er har orkat läst så här långt? Ska nog ta och sätta punkt här tror jag, så jag inte tråkar ut er alldeles ;) Godnatt och sov gott, allihop!