Som ett öppet sår
I lördags morse/gryning/natt kom Martin och överraskade mig. Idag åkte han tillbaka till Florö igen... jag skulle gärna uppdatera er om hur helgen varit, men det är verkligen som ett öppet sår. Jag kan knappt tänka på att han inte kommer ligga i samma säng som mig inatt utan att tårarna börjar rinna.
Och inte blev det bättre av att det blev 3 st avsked idag... Först går han ut genom dörren efter ett plågsamt hejdå. När jag ser honom försvinna bortåt så kommer tårarna. Det går kanske 1-2 minuter så kommer han tillbaka, då hade han glömt bilnycklarna. Efter ännu en hejdå-kyss och kram så går han ut genom dörren och det kändes som att hela jag skulle
ramla ihop på golvet i kramper. Det går ca 1-2 minuter igen, och så är han tillbaka innanför dörren. Denna gången hade han glömt solglasögonen. Jag verkligen hatar att säga hejdå, och idag blev jag tvungen att göra det tre gånger. Det var riktigt plågsamt...
Och med tanke på att Celia var här så kunde jag inte direkt bryta ihop, lägga mig på soffan och gråta i flera timmar som sist. Det slutade med att jag fort som attan samlade ihop lite grejer, fixade lite vattenmelon och en vattenflaska och tog med mig Celia ner på jobbet för att lämna av lite Herbalife-produkter och sedan vidare mot lekparken. Allt för att rikta tankarna åt något annat håll.
Nu ska jag snart lägga mig i sängen, ensam. JAG VILL INTE. I helgen har jag sovit bra, de få gångerna jag har vaknat av ryggvärk så har jag bara vänt mig om och där har han legat. Jag kunde sträcka ut min hand och röra vid honom, jag kunde se på honom när han sov och krypa närmare intill.. Inatt när jag vaknar kommer jag att vara ensam, och med all säkerhet kommer jag sova riktigt dåligt också.
