ziquita

Jag höll nyss på att få en hjärtattack. Ja, jag är allvarlig. Jag fick nåt ryck och bestämde mig för att byta gardiner i sovrummet och vardagsrumet. Sovrummet gick utan problem och äntligen har jag tagit ner julgardinerna (!). Går så vidare till vardagsrummet, tar ner de befintliga gardinera och sneglar ut genom fönstret där jag möts av följande;





Där ligger den och sprattlar med benen och kippar efter luft, redo att återfå livet och attackera mig med sin mordiska näbb. Jag blir livrädd och vågar inte kolla ut genom fönstret igen, på fall att den faktiskt får för sig att genomföra ovan nämnda attack mot mig.
Jag ringer till mamma och säger att hon MÅSTE komma hit imorgon eller så, för annars får inte stackars Celia gå ut på balkongen nåt mer. Jag kommer inte våga gå ut där ens när den är död. Fåglar är min stora fobi, liksom fjärilar. Och jag lovar er, kommer ingen hit och tar bort den kommer balkongdörren att vara stängd resten av sommaren och persinnerna nerdragna -allt för att skydda mig från att den ev. återupplivas och tänker äta upp mig. Jag är livrädd, jag nästan skakar när jag kollar ut genom fönstret. För jag vet att den är ute efter att döda mig med sina otäcka vingar och mördar-näbb. Så är det bara.

Men, jag tycker faktiskt lite synd om den som ligger där ute och rycker i hela kroppen. Om jag varit modig hade jag gått ut och gjort lidandet kort för den stackaren som ser allt annat än kry ut... men jag låter den plågas till döds och hoppas på att någon vänlig själ kommer och tar bort den från mitt fina bord. Jag känner mig hemsk. Och livrädd. Den kommer med all säkerhet att flaxa med vingarna så jag får en hjärtattack på riktigt om jag går ut dit...