ziquita

Nu är det 2 år och 1 dag sedan sorgebeskedet nådde mina öron... när jag såg "In memorian" annonsen på morfar nu (den var i tidningen igår) så kom tårarna. Älskade, älskade morfar. 2 år sen? Det känns som en evighet sen jag kramade om dig sist, samtidigt som det känns som att det var senast igår.

Jag minns så väl den dagen för 2 år sedan.. Celia var 8 dagar gammal, vi låg i sängen alla 3 där på morgonkvisten. Jag hade precis ammat Celia och låg och kikade på henne där hon sov. Vi hör att det knackar på dörren, och in kommer Katarina (Anders mamma). Jag ser direkt på henne att något är fel, och hon kommer direkt fram till mig i sängen och säger "jag har nåt tråkigt att berätta... jag önskar att jag inte behövde göra det... men din morfar har gått bort..." och sen började hon också att gråta (även Anders familj har haft mycket kontakt med min mormor och morfar). Då brast hela min värld. Jag visste att han var på sjukhus (det var han lite då och då), men när han åkte in den här gången var han piggare än de andra gångerna han åkt in, så att något så fruktansvärt skulle inträffa just då -det kom som en blixt från klar himmel!

Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag låg i sängen och grät. Försökte förstå det ofattbara, pratade med mamma i telefon. Grät ännu mera. Anders frågade mig om jag ville åka in till Östersund och kolla på honom, och säga hejdå. Efter ett par timmar bestämde jag mig att jag var tvungen att göra det. Ringer till mamma och dom andra (dom skulle in och hälsa på morfar på sjukhuset den morgonen, men fick sorgebeskedet i bilen.. han dog fridfullt vid 8-tiden på morgonen, bara somnade in), och sen packade vi ihop oss och åkte. Jag, Anders och en väldigt liten Celia. När vi kommer fram och har letat oss fram till rätt avdelning går jag till receptionen och frågar om jag kan få se morfar. Men då hade han precis åkt ner till patologen. Det var ett ännu värre besked, för då kunde jag inte säga hejdå i alla fall. Kommer ihåg i nån suddig dimma att sjuksköterkserna beklagade sorgen, men samtidigt gratulerade till lyckan och tyckte att Celia var söt. Sen kommer jag också ihåg att jag sitter och ammar Celia längst ner i en korridor på HIA (vid mava-rummen... ironiskt nog samma ställer jag hade min praktik på i höstas...).

Ett tag innan begravningen ägde rum fick jag i alla fall se morfar och säga hejdå nere i Skogskapellet. Han var så fin, min morfar. Han låg där så fridfullt med knäppta händer. En jättefin ljuslila skjorta. Inte en rynka i ansiktet. Han såg så ung ut, samtidigt som man så väl såg att han var en ganska gammal man. Det finns inte ord för att beskriva lugnet jag kände när jag fick se honom. En våg av kärlek. Jag såg att han hade det bra, att han fått "komma hem" till nån liten bostuga uppe i skogen med alla sina älskade hundar, att han tar långa skogspromenader, plockar svamp och leta sällsynta växter. För det var sån han var, min morfar. En riktig naturmänniska.

Det är 2 år sedan nu. 2 år och 1 dag. Och jag saknar honom, varje dag. Varenda dag tänker jag på honom, undrar om han är med oss. Om han är stolt över mig och Celia.  Och när jag såg den här in memorian annonsen blev allt plötsligt så verkligt igen. Morfar finns inte längre....