ziquita

Igår kväll när jag väl lyckats slitit mig från norsken och vår trevliga pratstund så gick jag som vanligt in och skulle bre på Celia täcket och så. Enda skillnaden den här gången var att när jag öppnade dörren så möts jag av en klarvaken liten tjej som ligger på mage och kikar på mig. Skyndar mig att dra igen dörren samtidigt som jag ber febrilt till någon högre makt av nåt slag att "snälla, snälla, låt hon somna om!". Mina böner besvarades inte, utan hon började gallskrika. Slutade med att vi satt i soffan alla tre -en väldigt trött mamma, en ännu tröttare pappa och en snyftande men ack så klarvaken Celia.

Vi slängde i alla fall bustrollet i säng igen runt 00:10 efter en halvtimme av halvt desperata försök att få henne att somna (välling, napp, snuttefilt, vanka runt etc.), och då skrek hon lite så där halvhjärtat ett par minuter sen tvärslocknade hon.

Vi har nog haft rätt mycket tur ändå, Anders & jag, för har vi någonsin behövt vara vaken en hel natt med henne? Nej. Har hon någonsin skrikit och skrikit i timmar i sträck? Nej. Nu somnar hon ju till och med själv i sängen helt själv både under dagarna och på kvällen. Sover hela nätterna. Vi har helt enkelt haft en otrolig tur! Det tackar jag min lyckliga stjärna för, eller hur är det man brukar säga?