ziquita

Nu är det då "officiellt" -jag och Anders ska gå skilda vägar. Efter sex underbara år tillsammans, och världens bästa dotter, är det dags för oss att gå vidare med våra liv var för sig. Det känns konstigt, men ändå bra. Det har varit på gång rätt länge det här, men man har blundat för det och låtsats som att allt varit på topp, men det funkar inte i längden.

Vi är i alla fall väldigt bra vänner, och jag kan inte tänka på nåt som skulle kunna göra oss ovänner överhuvudtaget. Vi har varit med om för mycket för det, tror jag. Känslor ändras med tiden, så är det bara. Men visst önskar jag att det inte vore så, speciellt för Celias skull. Men å andra sidan, hellre två glada och lyckliga föräldrar på var sitt håll, än två föräldrar under samma tak som kanske ägnar sitt liv åt att fundera vad som kanske fanns runt ett annat hörn.. Eller hur?

Vem vet, en dag kanske vi hittar tillbaka till varandra?

Så just nu är jag i full färd med att leta lägenhet, möbler och allt annat som man behöver fixa innan en flytt. Ska kolla på lite lägenheter nu på onsdag, har hittat de möbler jag ska köpa och skrivit alla papper som ska skrivas om vårdnad, barnbidrag, bostadsbidrag etc. etc. Behövs bara en adress att skriva dit nu så, sen är väl allt klart tror jag. Eller just det, ska ju göra en adressändring på mig och Celia också, men då gäller det ju att ha lägenhet först.
Mycket på en gång nu, men jag är övertygad om att allt kommer bli bra så småningom. Bara man får lite tid att vänja sig.. Jag menar, från att ha bott tillsammans med pojkvän och dotter 24/7, till att flytta och vara den enda "vuxna" med ett barn varannan vecka bara.. Vad konstigt det kommer kännas! Och vad tyst och lugn den veckan utan barn kommer att vara.

Nä, man kommer nog behöva tid att ställa om sig från heltids- till deltidsförälder.