Ett minne
Nu när jag sitter här, alldeles ensam i mörkret med tända ljus runt om i hela lägenheten, och halkade in på en blogg som en självskadande tjej skriver så minns jag plötsligt en natt för lite mer än ett år sedan. Ett starkt minne, som på många sätt har påverkat mig.
Hemma hos en vän som jag ganska nyss lärt känna, vi satt där i vardagsrummet med en massa värmeljus runt om i hela rummet. Winnerbäcks ljuva toner som kom ur högtalarna, rökpauser ute på balkongen med jämna mellanrum (nej, jag rökte inte, du kan vara lugn mamma ;) ). Min vän mådde inte bra, hade inte gjort det på väldigt länge.
Vi lägger oss i hans säng för att prata, bara prata om allt och inget. Glömma världen för en stund. Vi ligger där, på rygg i hans säng och ser upp i taket, samtidigt som vi bara är. Vi bara existerar. Jag gör små cirkelrörelser längs hans arm och handled, känner det där ångestfyllda ärret från en förfluten tid. Han somnar.
Efter ett tag lirkar jag mig försiktigt lös och ska gå hem till mig i nattens sena timme, eftersom jag skulle upp tidigt morgonen efter. Jag kommer inte ens ihåg vad jag skulle göra dagen efter?
Han vaknar (såklart) när jag är på väg ut genom dörren, och ber mig stanna. Jag säger att jag måste gå, eftersom jag ska upp tidigt och måste duscha och det ena med det tredje. Det slutar med en kram och sedan vandrar jag hem i nattmörkret. Dagen efter får jag veta att det var första gången på flera månader som han somnat utan hjälp av mediciner, och att han inte kunnat somna om efter att jag gått.
Det är ett minne som kom tillbaka till mig väldigt starkt nu, när jag sitter här ensam, långt ifrån min familj och mina vänner. Inte minst Celia. Den tryggheten vi hade hos varandra den kvällen och natten.. det går inte att förklara. Känslan av att verkligen betyda något för någon, att få göra en skillnad i någons liv om så bara för en kort sekund, det är en känsla vi måste ta vara på.
Ibland känner jag den samma typen av trygghet här i Florö, hos Martin. När jag ligger i hans armar, och det enda jag vill göra är att gråta, då får han mig att känna mig trygg. Han får mig att somna tryggt till slut, och jag inbillar mig att det är samma typ av trygghet som min vän kände den natten. Om Martin skulle kliva upp och gå därifrån, lämna mig ensam kvar, då skulle jag också tappa känslan av trygghet.
Jag saknar den tryggheten nu...
Hemma hos en vän som jag ganska nyss lärt känna, vi satt där i vardagsrummet med en massa värmeljus runt om i hela rummet. Winnerbäcks ljuva toner som kom ur högtalarna, rökpauser ute på balkongen med jämna mellanrum (nej, jag rökte inte, du kan vara lugn mamma ;) ). Min vän mådde inte bra, hade inte gjort det på väldigt länge.
Vi lägger oss i hans säng för att prata, bara prata om allt och inget. Glömma världen för en stund. Vi ligger där, på rygg i hans säng och ser upp i taket, samtidigt som vi bara är. Vi bara existerar. Jag gör små cirkelrörelser längs hans arm och handled, känner det där ångestfyllda ärret från en förfluten tid. Han somnar.
Efter ett tag lirkar jag mig försiktigt lös och ska gå hem till mig i nattens sena timme, eftersom jag skulle upp tidigt morgonen efter. Jag kommer inte ens ihåg vad jag skulle göra dagen efter?
Han vaknar (såklart) när jag är på väg ut genom dörren, och ber mig stanna. Jag säger att jag måste gå, eftersom jag ska upp tidigt och måste duscha och det ena med det tredje. Det slutar med en kram och sedan vandrar jag hem i nattmörkret. Dagen efter får jag veta att det var första gången på flera månader som han somnat utan hjälp av mediciner, och att han inte kunnat somna om efter att jag gått.
Det är ett minne som kom tillbaka till mig väldigt starkt nu, när jag sitter här ensam, långt ifrån min familj och mina vänner. Inte minst Celia. Den tryggheten vi hade hos varandra den kvällen och natten.. det går inte att förklara. Känslan av att verkligen betyda något för någon, att få göra en skillnad i någons liv om så bara för en kort sekund, det är en känsla vi måste ta vara på.
Ibland känner jag den samma typen av trygghet här i Florö, hos Martin. När jag ligger i hans armar, och det enda jag vill göra är att gråta, då får han mig att känna mig trygg. Han får mig att somna tryggt till slut, och jag inbillar mig att det är samma typ av trygghet som min vän kände den natten. Om Martin skulle kliva upp och gå därifrån, lämna mig ensam kvar, då skulle jag också tappa känslan av trygghet.
Jag saknar den tryggheten nu...
Såhär tycker vi
Postat av: Sandra
Håller med. Inte bara vid jul, även andra högtider och i övrigt med för den delen. Man blir väldigt otrygg om man som barn måste se sin eller sina föräldrar bli på fyllan när man är liten/ung.
Det är något man kan bespara dom.
Ja de har hon gjort! Phu :) Har bara ätit en gång inatt. Och sen på morgonen då. så de var skönt :) duktig tjej!
Kram
Trackback
