ziquita

De senaste 35 minuterna har jag legat här på soffan och lyssnat på det inspelade samtalet mellan mig och mediumet jag besökte i januari. Det har runnit många tårar blandat med små skratt emellanåt. Bilder av min underbara morfar och den där glimten i ögat han hade när han sa något dråpligt för att lätta på stämningen :)

Det är så svårt att beskriva den här saknaden, den är så stark samtidigt som den ändå är ganska "sval" nu för tiden. För 6-7-8 månader sedan var saknaden otroligt stor, då tänkte jag på honom och grät i princip varje dag. Nu tänker jag på honom så gott som varje dag, ser på bilden jag har på kylskåpet och tänker att jag har världens finaste morfar. Men det är inte längre den där bottenlösa saknaden som jag kände i höstas/vintras.

I alla fall, jag lyssnade som sagt på samtalet mellan mig och mediet (eller ska man säga mellan mediet och morfar?) och nu så här 6 månader senare så börjar lite mer saker att klarna. Vissa bitar av det hon sa faller på plats, som när hon pratade om en vän jag hade som jag på något sätt växt ifrån... det har jag insett nu, att det handlade inte om en vän i den meningen. Det handlade om Anders, som på sätt och vis var min bästa vän under många år.

En sak som också är lite konstig, det är att morfar redan då (i början på januari) pratade om flytten. Vid den tidpunkten hade jag inte ägnat en tanke åt att flytta, det fanns inte med på min världskarta överhuvudtaget. Men morfar visste nog redan då, och han pratade om det. Jag förstod inte det då, men nu förstår jag. Jag förstår vad han menar med mer folk och att våga ta chanser. Jag förstår också vad han menar med att inte tänka flera år framåt i tiden, utan leva här och nu. För 6 månader sedan hade jag väldigt svårt att förstå det, för jag har alltid tänkt 5 steg framåt och övervägt möjliga utgångar och konsekvenser innan jag gjort något. Nu gör jag inte det på samma sätt längre, fast jag är heller inte 100% spontan. Men en bit på vägen är jag.

Mycket av det morfar pratade om är saker jag faktiskt gjort något åt nu. Han pratade om ett skal, svek och om att jag bar många bördor inombords som jag borde släppa. På sätt och vis har jag gjort det, jag har kommit ut ur mitt skyddande lilla skal och vågar leva efter mina egna regler nu. Jag är långtifrån lika blyg/inåtvänd som jag varit förut. Som det var för 6-7-8 månader sedan hade jag ALDRIG vågat gå ut på Nipängen för att jobba. Aldrig. Och nu trivs jag som bara den, kan prata med alla och känner mig helt plötsligt som en social varelse, vilket jag aldrig gjort förut.

Några av bördorna har jag lyckats släppa, även om dom finns kvar inombords. Men jag har bearbetat dom, den enda börden jag fortfarande kan känna av ibland är väl pappa och sveket från hans sida, när jag insåg att han valde alkoholen framför sin familj.  Skillnaden på nu och för några månader/år sedan är väl att jag äntligen accepterat det, att jag inte tycker synd om mig själv längre för att jag fick en pappa som drack. Det har bara gjort mig starkare. Idag kan jag prata om det med vem som helst, jag kan svara på frågor som vänner, arbetskamrater och andra bekanta ställer. Jag skäms inte, utan jag accepterar. Kanske kan det hjälpa någon annan som är i samma sits?

På tal om Nipängen och att jag aldrig skulle ha vågat/klarat av att gå in där och jobba redan i höstas/vintras, det pratade han också om. Han pratade om (symboliskt) att jag inte gillade vintern, men om jag tog på mig skridskorna och provade så kanske till och med vintern skulle kännas rolig. Och jag provade skridskorna (blå grupp) och insåg att vintern (Nipängen) är helt underbar! 

Jag har verkligen förändrats mycket under det här senaste halvåret, och mycket tror jag faktiskt att det beror på vad jag fick höra av morfar, vad han hade att säga till mig. Det var viktiga ord som jag så väl behövde höra. Det var väl spenderade pengar hos mediet, för det gav mig ett helt nytt liv. Jag hoppas på att snart få göra om det, och se vad morfar säger nu. Jag är rätt säker på att han är stolt över vem jag är/har blivit och vart jag är påväg, hur långt jag har kommit.

Inatt hoppas jag att han kommer till mig i drömmarna, jag saknar honom så...