ziquita

Jag har funderat idag, på livet och kärleken, och det är en sak jag inte förstår. Hur kan man älska en viss person idag, göra slut i morgon och om två veckor älska en helt ny person?

Är inte kärleken mer än så, är det bara tre ord som ingen egentligen vet betydelsen av längre? I mitt liv har jag bara sagt jag älskar dig till två personer; Celia och Anders. För mig är det något STORT. Man kan tycka om någon -väldigt, väldigt mycket, men det är två helt olika saker att älska och tycka om.

Så, hur kommer det sig att vissa slänger ur sig det här till höger och vänster hela tiden? Är det bara jag som är knäpp som inte gör det? Är det kanske så man ska göra, att så fort man börjar tycka om någon så ska man av plikt säga de magiska orden (som enligt mig tappar all sin betydelse om man inte säger det med riktig känsla bakom)?



Och nej, jag har inte sagt till Martin att jag älskar honom. Jag tycker om honom, nästan alldeles för mycket. Men steget från att tycka om till att älska är stort. Kanske är det dags för mig att säga det till honom, vi har ju trots allt träffats i 6 månader nu. Eller vad säger ni? Ska man säga det av press, för att det är "så det ska vara", eller ska man säga det för att man faktiskt vill göra det, och för att man faktiskt älskar denne någon?

Såg en dokumentär på 3an som handlade om Size Zero. För mig är det helt obegripligt varför tjejer/kvinnor väljar att plåga sig själv på det sättet. Storlek 32 "size zero" är verkligen inte nåt att sträva efter! Vissa är så liten till naturen -fine, end of story liksom. Men när man är en sund storlek 34-36-38 t.ex. varför, och jag betonar varför, väljer man att göra det här mot sig själv?!

Jag har själv varit en s.k. size zero. Även om jag är naturligt smal så har jag aldrig tyckt om det. Jag har rent ut sagt hatat det. Varför vill man vara så liten? Varför vill man ha revben som syns och "sticker ut", bröst som knappt syns och en mage som buktar inåt? Kinder som ser helt livlösa och insjukna ut, är det verkligen fint? Nä, jag förstår inte varför man eftersträvar detta!

Att vara en sund 36a eller 38a (eller varför inte storlek 42?) är fint. Kvinnor ska ha former. Det ska finnas lite rumpa, bröst och höft. Eller har jag fel?

På lördag är det som bekant Alla hjärtans dag, och jag ser inte fram emot det.Geléhjärtan i all ära... men nej. Alla hjärtans är ingen höjdare. Jag har aldrig tyckt det. Vad är det att fira, egentligen? Varför drivs alla till vansinne och köper fåniga små nallar och hjärtan till varandra? Jag har aldrig förstått det.

Om man älskar någon behöver man väl ändå inte haka upp sig på en dag och att den dagen ska vara så himla perfekt? Varför inte visa kärlek & uppskattning någon av de andra 364 dagarna på året? Som sagt, jag förstår inte den där hysterin. Jag tycker ändå bara man får höra en massa gnäll efteråt. Kvällen blev inte sådär sötsliskigt perfekt som alla hade hoppats på, och då gräver dom ner sig av sorg och besvikelse ett år framöver.

Nej. Tummen upp för årets övriga 364 dagar! (och nej, jag är inte bitter för att Martin befinner sig nästan 100 mil härifrån.. inte alls!)

Jag vill ha sommar nu. Det spelar ingen roll hur fint det är ute idag med den vita snön, klarblå himlen och den strålande solen. JAG VILL HA VÄRME! Ibland tror jag seriöst att jag är född på fel sida jordklotet, eller ja, i alla fall i fel ände av Europa.

Jag kommer ihåg för några år sen. Jag grubblade dag & natt på varför vi fanns i varsin ände av Europa, jag kunde verkligen inte se någon logik i det. Sverige vs. Portugal, liksom. Och jag är glad att jag inte åkte till Paris. Herregud, en naiv 17-18 åring var precis vad jag var... Men nog tusan hade jag trivts bättre i Portugal bland stränder & sol! No doubt about it.

Jag undrar just vad han gör nu för tiden. Ordnade sig allt för honom? Är han gift? Jag önskar jag visste. Nog för att jag var naiv under en lång tid, men vi insåg det omöjliga i det vi höll på med, och på vägen fann vi istället en riktigt bra vän hos varandra. Men, things happen and time changes, och pga. situationen som då rådde blev vi tvugna att bryta kontakten. Och jag kan inte låta bli att undra... vad gör du idag?

Jag satt och kikade runt lite på Youtube och hamnade på denna video. Det är en video om barnmisshandel, illustrerad med bilder och text. Jag förstår bara inte... varför gör man något så grymt?

"What if they cannot speak for themselves?" -en frågeställning som verkligen får en att tänka till. Små barn kan inte själva berätta vad som händer, och allt för många av oss blundar eller tänker "det är inte min ensak". Och även om barnet är gammalt nog att kunna prata och berätta vad som hänt -hur många vågar? Många tror ju att det är normalt, för så har det alltid varit och dom vet inte om något annat liv. När ska vi våga se detta som vår ensak?

"What if it's just yelling?" - All misshandel syns inte utanpå. Den psykiska misshandeln sätter sig däremot som otäcka sår i hjärtat och huvudet, det är svårt att få dessa sår läkta. Jag undrar om de ens aldrig kan läka? Kommer inte de nedvärderande orden alltid finnas kvar där i bakhuvudet, även om det gått 10, 15 ja kanske till och med 50 år sedan de senast kastades över offren?


De två textraderna längst upp i inlägget kommer från låten Concrete Angel med Martina McBride (samma låt som spelas i videon). "Somebody cries in the middle of the night, the neighbours hear, but they turn out the lights".

Många av er som läser här vet om att min pappa är alkoholist, det är inte direkt någon hemlighet även om det under många år var det. Även om jag aldrig blivit misshandlad fysiskt så har det satt sina spår. Min pappa är nog världens snällaste människa innerst inne, men hans handlingar under årens lopp... de har satt sina spår. Egentligen har han inte sagt så många elaka/nedvärderande saker ens när han varit full, men det är just vad han gjort och den rädsla man känt... det är det som har satt spår hos mig.

Med tanke på de två textraderna så skulle jag vilja referera till min & min familjs situation. Vi hade det väldigt jobbigt, mamma, min bror och jag. Vi bar runt på den här stora hemligheten dag efter dag, det var/är ju något utav en skam att vara en alkoholists dotter/son/sambo. Man vill helt enkelt inte att någon ska veta.

MEN, hur många visste egentligen om hur det var, utan att röra ett finger? Utan att ens fråga hur det var hemma? Ingen ville kännas vid vårt problem, trots att jag vet om rätt många personer som visste om hur det var hemma hos oss.
När jag var i 13-14-15 års åldern skrev jag mycket i min dagbok på Lunarstorm. Där var jag ärlig och skrev som det var, jag skrev att pappa drack. Jag skrev att jag var livrädd för att vara ensam med honom. Jag berättade öppet om hur han förstörde julen 2003 genom att supa sig full och komma hem mitt i natten helt sönderslagen. Jag berättade, mina vänner & andra från skolan läste... men INGEN frågade en enda gång hur jag mådde. Hur det var hemma. Inte ett ord. Och tystnaden var nog ändå det värsta, när jag visste att mina bästa kompisar från den tiden visste om hur det var, men ingen verkade bry sig. De såg mig i ögonen varje dag, de visste. Men de sa inget. Jag sa inget. Hemligheten var ute, men ingen brydde sig.

Nu var ju kanske inte våran familjesituation en av de värsta, där man blir misshandlad, sexuellt utnyttjad etc etc. Men, om någon hade ingripit där när jag var 13 år och skrev om detta första gången, om någon hade vågat prata med mig om det, berättat för en lärare eller vad som helst... då hade nog jag varit en helt annan person än den jag är idag.

Idag är jag den där tysta, grå musen som ingen egentligen vill ha något att göra med. Det beror nog mycket på att jag under högstadietiden stängde in mig något oerhört. Jag ville inte ta hem kompisar pga hur situationen var där. Jag vågade inte ta kontakt med nya personer och skaffa nya vänner, av rädsla för att hemligheten skulle bli avslöjad.
Jag var i många år övertygad om att "ifall jag dricker 1 cider så blir jag alkoholist, precis som pappa", och detta avksärmade mig nästan totalt från det sociala livet.
Men, om någon hjälpt min familj. Om någon hjälpt mig, mamma & min bror att ta steget att flytta ifrån pappa tidigare, då tror jag att jag hade klarat av den sociala biten bättre. Jag kan inte veta det säkert, men jag tror det.

Men, jag har insett att jag inte blir alkoholist av att dricka nån cider eller grogg då & då. Jag har insett att man kan ha kul utan att det går över styr.

Och jag har nästan slutat ställa mig själv frågan "varför, pappa?".

Även om jag under många år hatade pappa och allt som hade med honom att göra, så har jag insett att det inte är hans fel. Han är beroende, precis som jag är beroende av socker. Jag klarar mig inte utan socker, han klarar sig inte utan alkohol. Same deal, different drug.

Och vet ni vad? Det bästa jag vet, det är när pappa skrattar. När han skrattar, då skrattar hela han. Hans ögon glittrar. Det är såna gånger jag tänker tillbaka på allt det roliga jag faktiskt haft med honom och de fina minnen som finns från tiden innan missbruket tog överhanden helt.







I dag har jag bara 1 vän som jag verkligen känner finns där (Martina, du är en ängel!), sen har jag mest bara "ytliga vänner" så att säga. Från högstadietiden har jag egentligen ingen riktig kontakt med någon, utan mest småprat i korridorerna på Nipängen eller här via bloggen.

Det är lite tråkigt att mina tonår blev som dom blev, men jag tar igen det nu istället. Nu är jag redo för vänner, nu är jag redo att festa och resa. Det är nu mitt liv börjar.

Så sant som det är sagt... Julen består inte bara av mys, tända ljus, glögg, pepparkakor, julgran, god mat och julmust. I vissa fall inkluderar det allt för många öl och mat-snapsar, och många barn fasar inför den här högtiden. Barnens högtid? Nej, ett giltigt skäl för alkoholister (och även andra vuxna) att "festa till det" lite extra.

Satt och kikade runt lite på ÖP och LT då jag hittade den här debattartikeln i LT: När kommer lagen om tunga lyft i omsorgen? Läsvärt! För tänk efter, vare sig man arbetar inom kommun eller landsting, vilka är det som utsätts för det tyngsta jobbet egentligen? Inte är det då läkarna, för dom behöver inte slita ut sina ryggar, axlar, armar osv på att försöka hjälpa överviktiga/gamla/handikappade personer upp från sängen eller en stol. Det är inte allt för ofta det är SSK's arbetsuppgift heller -många ropar faktiskt på oss uskor och vårdbiträden. För det är ju vårt jobb.

Men, borde det inte finnas en gräns? Jag som är liten och nätt och otränad -ska jag behöva slita ut mig redan i 20års åldern pga. att vissa patienter inte är beviljade en lyft t.ex.? Visst, man ska arbeta utifrån ergonomiska arbetssätt -men det är inte alltid detta är möjligt, så är det bara.

Ta t.ex. mitt jobb. För en bra arbetsställning ska det finnas höj- och sänkbara sängar. På Brunkullan är det bara en av våra boende som har en sådan säng. Som tur var är det "rätt" person som har en sådan, eftersom det är den personen som behöver hjälp i och ur sängen på morgonen. Borde inte detta vara ett krav, att alla har en sådan säng?

Och nu kommer jag att tänka på när jag var ute på praktik också. En av de sista dagarna jag var där så kom det in en kvinnlig patient. Denna kvinna var riktigt överviktig -jag kommer inte ihåg den exakt vikten, men den låg någonstans runt 160-190 kg. Hon fick knappt plats i sängen, och hon orkade/ville inte röra sina armar ens en gång. Hon var en sådan som larmade var 5e minut, för det var nåt som var fel hela tiden. Mestadels var det att hon låg obekvämt, vilket kanske inte var så konstigt... men hur hjälper man henne? Hon själv orkar inte ens försöka hjälpa till, utan vill att vi ska lyfta runt henne. Det fanns taklyft i rummet, men vi kund inte placera ett lyftskynke under henne, för vi kunde inte hjälpa henne att vända sig från sida till sida i sängen (då skulle hon ha farit i golvet eftersom sängen var för smal) och vi kunde inte få henne att ens halvsitta i sängen, eftersom hon själv inte ville hjälpa till. "Det är ju vårt jobb att hjälpa henne!" som hon så fint uttryckte det.



Nej, dags att göra vårt arbete lite lättare kanske? Fler utbildningar i lyftteknik, kurser om ergonomiskt arbetssätt, hjälpmedel som underlättar vårt arbete och framförallt -in med mer personal så vi kan utföra vårt jobb ordentligt!

Som förväntat så var faktiskt den här dokumentären lite av en flopp, faktiskt. Dom går ut så stort med att det är en gravid man, och då tänker man ju att det faktiskt är en "riktig" man det handlar om, eftersom det gjorts så stort i media (för det har ju tydligen varit en riktig världsnyhet, bara det att jag totalt missat det förut ;P).

Hur som helst, Thomas som det handlar om var från början Tracy -precis som pessimistiska jag misstänkte redan från början innan jag tänkte om "nej men vad tusan, dom kan ju inte göra en så stor sak av det om han var kvinna tidigare". Men jo, det kan dom.

Är det bara jag som inte tycker detta är så speciellt, egentligen? När Thomas levde som kvinna och bestämde sig för att bli man så valde han att inte operera bort sin livmoder, eftersom han visste att han ville ha barn i framtiden. Hans fru skulle inte kunna bli gravid igen, så det var enligt min mening ett smart drag av honom att inte operera bort livmodern. Vidare har han inte heller opererat om sig så han har en penis, dvs. han har fortfarande en vagina också. Vad är det då som gör detta så konstigt? Nej, jag fattar verkligen inte.

Mirakel? Nej.

Jag, som så många andra, har fått frågan tiotalsgånger. "Vad önskar du dig i julklapp?". I år vet jag verkligen inte vad jag ska svara. Oftast brukar jag inte önska mig något speciellt, och det brukar jag också säga. Men i år... i år önskar jag mig faktiskt någonting. Jag önskar mig en viss norsk, men jag antar att det inte är någon som kan köpa han åt mig och knyta en stor, röd rosett runt honom?

Jag har precis läst igenom de 3 inläggen som jag har i min andra blogg. den "hemliga bloggen" så att säga. Inläggen är skrivna 29/4-08, 5/6-08 och 8/9-08, och är totalt konfidentiella för alla er ;P Jag har faktiskt inte lämnat ut den adressen till någon annan, utan det var mitt ställe att ventilera mig på i våras -om än att det bara vart 2 inlägg, men de inläggen säger mycket om mig och vad som varit under de senaste åren. Inlägget som är skrivet i september... ja, det tyder på att allt vände -endast 4 dagar senare.

Nåväl. Det är konstigt det där med livet, känslor, val och saker man ångrar. Ibland vill jag bara vrida tillbaka klockan några år, till jan-feb-mars-april 2006. Då hände det väldigt mycket, och jag ställdes inför ett val. Ett val som jag ibland ångrar, och ett val som jag ibland är överlycklig över att jag gjorde. Hade jag valt det andra alternativet, då hade jag inte haft Celia nu. Men, om jag valt det där andra alternativet, då hade jag haft chansen att vara ung och göra dumma saker. Inte för att jag inte älskar Celia, det gör jag -mer än allt annat! Men, det är svårt att låta bli att fundera på hur livet sett ut idag om jag valt tvärtom. Hade jag åkt till Paris? Vad hade hänt om jag gjorde det? Hur hade mitt liv sett ut idag?

Det valet jag gjorde då, våren/försommaren 2006, gjorde att jag förlorade en av de mest meningsfulla personerna i mitt liv. Om än inte på en gång, eftersom jag inte var stark nog. Det i sin tur ledde till att jag sårade en annan älskad person gång på gång på gång -förlåt. Jag vet att det inte räcker i det långa loppet, men jag menar det verkligen.
Till slut lyckades jag bryta kontakten helt med denna person, men jag tänker på denne någon ofta. Inte varje dag (jag har äntligen kommit över det stadiet...), men i alla fall ett par gånger i veckan. Jag önskar jag kunde få visa upp Celia för honom, visa vilken underbar liten tös jag fått. Jag vill veta hur allt artat sig för honom, ordnade det sig med allt som var på tok sist vi pratade? Är han gift nu? Gick allt vägen med studier, jobb, forskning? Har han barn? Det är nu bra precis ett år sedan vi pratade sist, och då var det bara en flyktig konversation i spelet World of Warcraft. Inget blev egentligen sagt, det var för mycket press på oss båda.

Att ha känt en så stark samhörighet med någon, och sen behöva bryta upp allt, det är svårt. Han var trots allt den jag kunde berätta allt för, den som stod mig riktigt nära. Trots att det skiljde 8 år mellan oss så vi förstod vi varandra så väl. Våra liv var så olika, men ändå så lika. Det är konstigt det där, allting är konstigt.

Jag försökte skicka ett mejl till honom, strax efter att det tog slut mellan mig och Anders. Jag fick tillbaka "delievery status notification: failure". E-mail adressen existerar inte längre. Kontot på hi5 är borta. Jag vill inget mer än att ta upp kontakten med honom igen, få höra hur han har det och gå igenom allt som hänt under de senaste 1,5-2 åren då vi sakta men säkert trappade ner på vår kontakt.

Jag vet att det är omöjligt att vrida tillbaka tiden, och faktiskt så just nu så vill jag nog inte göra det. Det valet jag gjorde ledde till att jag fick Celia. Min ögonsten, hon betyder allt. Det har också lett till något annat, jag har fått en annan vän, nämligen Anders. Par-grejen funkade inte för oss, men att vara vänner funkar desto bättre. Jag har aldrig känt mig så "hemma" med honom som jag gör nu, utan all press vi levde under förut.

Och, det bästa av allt. Detta har ju i sin tur lett till att jag träffat en helt underbar person som lyser upp varje dag. Att vakna på morgonen och se ett godmorgon-sms gör att jag kliver upp ur sängen med ett leende. Att se hans leende på bild eller i web-cam gör att jag känner mig så otroligt lycklig. Jag får en otrolig energikick, och det är helt och hållet underbart.

Så. På sätt och vis är jag glad för valet jag gjorde, även om jag ibland undrar hur mitt liv skulle sett ut om jag gjort precis tvärtom år 2006. Var hade jag varit då? Hade jag varit lycklig? Som det känns just nu skulle jag inte kunna vara lyckligare än såhär, faktiskt. You light up my day, handsome.

Om jag ska vara ärlig så är det här faktiskt bästa stunden på hela dagen. När jag precis lagt ner Celia, städat undan leksakerna och satt mig ner och pustat ut, då kan det inte bli så mycket bättre. Nog för att Celia är väldigt lättsam, inget snack om saken, men ändå... att få slappna av och njuta av tystnaden när hon somnat. Det är så ljuvligt.

Nu vill jag ha era åsikter och synpunkter! Vad tycker ni om dödshjälp? Är det totalt fel, eller helt och hållet rätt? Kanske någonting mitt emellan? Är något av det jag skrivit nedan helt absurt i era tankebanor? Spit it out then! Jag vill veta vad NI tycker, tänker och känner inför att hjälpa någon att avsluta livet.

Här kommer ett kort urdrag ur min inledning på arbetet;

Och här kommer de argument jag hitills kommit fram till genom egna åsikter, tidningsartiklar, reportage etc. etc:

Då är klockan 10:11 och jag har precis lämnat Celia på dagis. Idag kommer dagen att bestå av plugg, plugg och mera plugg. Hoppas på att i alla fall få till en början på mitt etik-arbete om aktiv dödshjälp, och huruvida det är etiskt rätt eller fel. Satt och spånade lite igår och fick fram några för- och emot-argument att diskutera:

FÖR:

* Avslutar lidande
* Djur vs. människor -har vi inte samma värde och rättigheter?

EMOT:

*En form utav mord
* Sjukvården ska rädda, ej ta, liv
* Palliativ vård, "ej ont"

FRÅGESTÄLLNINGAR:

* Hur avgör man vem som bör få aktiv dödshjälp? Var ska gränsen gå?


Vad har ni för åsikter om aktiv dödshjälp? Min åsikt är att aktiv dödshjälp bör vara tillåtet, inom vissa gränser förstås. Man ska inte bara kunna vandra in på ett sjukhus och säga "jag vill inte leva längre", och sen få en injektion samma dag.
Jag drar ganska mycket paralleller till djuren, och om dom är skadade eller sjuka så tar vi ju ner dom för att dom ska slippa lida. Har inte vi samma rättigheter? Vad är det som gör det rätt att "mörda" en hund som lider, och inte en människa?

Jag själv skulle i alla fall inte vilja leva, plågas och lida i veckor, månader eller år om jag är riktigt dålig och det inte finns någon chans till förbättring. Skulle du?