Dag 21 -Ett annat ögonblick
Dag 20 -Den här månaden
Sen har vi ju då bilolyckan som inträffade på vägen hem från Norge, när jag for in i lyktstolpen ni vet. Efter olyckan hade jag ont över bröstkorgen ett tag, men det har gått över nu.
Jag har börjat gått hos sjukgymnasten för min rygg, och fått höra att min skolios har blivit mycket värre än tidigare. Att jobba kvar på Nipängen (eller inom vården överhuvudtaget) är inte ett alternativ.
Jag har jobbat en massa, busat en massa och adventsstädat hemma. Pepparkaksbak har det blivit, men inte mer än så.
Organisationsmötet med min Herbalife-sponsor Sandra har ägt rum, och nu har vi lite planer inför det kommande året. Det kommer att bli en spännande vinter och vår, det här! Mycket som händer, så ni får hålla utkik på bloggen, anslagstavlor runt om på byn och flyers i brevlådan.
Och ja, det är väl ungefär vad som hänt den här senaste månaden. Nu siktar jag på att låta resten av december månad bli så underbar som möjligt :)
Dag 19 -Det här ångrar jag
MEN, nu ska jag för en gångs skull skriva nåt positivt om mitt liv ;) (nåja, jag klagar nog inte allt för mycket, jag är bara realistisk och försöker ge er en rättvis bild över mig, mitt liv och varför jag är som jag är).
När jag för första gången hade träffat Martin och det blev mer och mer allvar mellan oss, då hände det något med mig. Jag började våga saker. Jag vågade helt plötsligt le bland folk, till och med prata utan att jag först blivit tilltalad! Jag började ta för mig mer av livet helt enkelt, och det gör jag fortfarande. Jag är inte längre samma grå, tysta mus som jag var under i princip hela min uppväxt (även fast jag fortfarande är ganska tyst av mig innan jag lärt känna någon, eller i större grupper). Men det är alltså en sak jag inte ångrar. Att jag träffade Martin och lärde känna honom, att jag gav oss en chans. För, sanningen att säga så är faktiskt Martin den person som tagit fram mig ur mitt skal och fått mig att inse att "de saker man inte gjorde är de saker som man ångrar". Jag vill inte ångra något mer nu, så därför lever jag istället. Tack, handsome! :)
Dag 18 -Min bästa födelsedag
Det enda jag kommer ihåg, det är hur glad jag blev när farmor och farfar kom för att gratulera mig, och jag kommer ihåg hur hårt jag kramade om farmor där i hallen. Det var sista gången farmor var med och firade min födelsedag. Några månader senare gick hon plötsligt och helt oväntat bort, till allas vår stora sorg och förvåning. Jag saknar henne än idag, men kommer exakt ihåg hur hennes röst lät och hur hon alltid svarade "fura fura trä" i telefonen när det ringde. Alltså, 443. De sista siffrorna i deras telefonnummer.
Så ja, jag vet inte om det var min bästa födelsedag, men det är i alla fall det enda jag egentligen kommer ihåg från mina födelsedagar.
Dag 17 -Mitt favoritminne
Idag är jag glad att jag följde med. Den dagen uppe vid sjön som vi spenderade mestadels i båten... det är det bästa minnet jag har av min pappa. Vi rodde runt på sjön, stannade lite här och där för att meta. Badade. Han visade mig det där stället mitt i sjön där man kan kliva rakt ut ur båten och vattnet bara når en till midjan. Det är en dag värd att minnas. En av de få dagar jag fått ensam med pappa (som jag kommer ihåg, alltså) där jag faktiskt känt att vi är pappa och dotter.
Inte långt efter den där dagen tog alkoholen överhanden helt, så det är den där dagen jag lever för. Som jag har sagt förut... när min pappa ler, på riktigt alltså, då glittrar hans ögon. Då ser jag en skymt av den person han en gång var, den personen jag önskar att han fortfarande var. Men vid det här laget finns inte längre min pappa kvar, och den där dagen är mitt finaste minne av honom. Antagligen kommer jag inte få några fler minnen värda att minnas med honom, så jag tar extra mycket vara på det här.
Dag 16 -Min första kyss
Dag 15 - Mina drömmar
Min högsta dröm just nu är att kattfan ska ramla ihop i en hög och dö. Ursäkta mig, men jag önskar det innerligt just nu. Han är som helveteskatten som kommit upp på jorden för att förpesta livet för en stackars mamma och dotter! Det finns numera inget rum som fortfarande har hela tapeter. Han klöser på allt han kommer åt -inkl. oss. Bitas är också ett stort intresse, likaså att se till så att man inte får sova på nätterna. Han "attackerar" både mig och Celia, ofta mot ansiktet om man sitter ner. Om inte kattfan lugnar ner sig snart, då tror jag att min käre morbror får ta en bössa och ta ner han nästa gång han är hemma. Det är helt sjukt att en katt kan vara så irriterande intensiv att han driver oss till vansinne! Så, ja, det är min högsta dröm just nu. Att katten ska lugna ner sig och börja bete sig normalt så jag slipper ta det beslutet att ta bort honom.
Annars så drömmer jag om ett liv i Norge med ett jobb som jag verkligen trivs med. Jag drömmer om ett fint liv för både mig och Celia. Jag drömmer om att en dag få träffa morfar igen. Jag har många små drömmar, och att rabbla upp alla dom skulle trötta ut er alla.
Dag 14 -Vad hade jag på mig idag?
Dag 13 -Den här veckan
Åter till resten av veckan då. Jobb imorgon och på fredag. Efter jobbet på fredag verkar det som att jag, Sandra & Marie (+ barnen förstås) äntligen ska ta oss i kragen och träffas för en playdate. Ni vet, barnen leker och vi pratar skit. Det kommer nog bli en kanonhärlig eftermiddag :)
Lördag kommer att bestå av pepparkakhusbygge som det verkar, men vi får väl se hur det blir. Och söndag då är det julbak hemma hos min mormor som står på schemat. Det är en tradition som har varat i bra många år nu, att min bror och kusin är där och julbakar med henne. I år hakar även jag & Celia på, eftersom Celia verkligen avgudar sin mormor Astrid =)
Och jaa. Det var väl den här veckan det. Lite grejer händer det i alla fall =)
Dag 12 - I min handväska
Dag 11 -Mina syskon
Hur som helst, min bror är en av de få personer i denna värld som jag verkligen skulle vara beredd att ge mitt liv för. Han är en underbar bror och morbror, en underbar människa helt enkelt.
Dag 10 -Det här hade jag på mig idag
Idag har jag struttat runt i ett par svarta leggings, en svart långärmad tröja samt en kopparröd, stickad tunika. Varma och mysiga kläder som passar perfekt när man känner för en mysdag :)
Dag 09 -Min tro
Men, tillbaka till tron nu då. Min tro. Jag har aldrig i hela mitt liv trott på någon gud. Däremot tycker jag att religion är väldigt intressant att läsa om, och jag kan förstå att folk tror på en högre makt. Jag däremot, jag tror på ödet. Min fasta övertygelse är att allt händer av en anledning, oavsett om det handlar om små eller stora saker.
Ta t.ex. bilolyckan som jag var med om för två veckor sen. Jag kraschade i en lyktstolpe, bilen blev totalt sönderslagen -men jag klarade mig helskinnad! Fronten på bilen (på förarsidan) var helt och totalt intryckt, men det enda som rubbades på insidan var växelspaken som blev lite disformerad. Jag var hel.
Och jag vägrar att tro att det beror på att det sitter nån gud där uppe på ett moln och bestämmer vem som får leva och vem som får dö. Om jag hade kört bara liiiiite fortare, då hade jag blivit fastklämd mellan ratten och sätet. Om jag hade fått sladd åt vänster istället för höger hade jag hamnat i älven. Om blixthalkan som tog mig av vägen hade varit 150-200m längre fram så hade jag också åkt rakt ner i älven. Det var ödet som gjorde att jag inte körde fortare än jag gjorde (i samspel med min farfar som jag är säker satt med mig i bilen och rattade den till rätta). Nämnde jag att jag också tror, fullt och fast, på livet efter döden? Det är en annan historia, som vi får ta en annan gång. Men saken är den, att jag vet att min morfar bl.a. är med mig och busar runt, samtidigt som han ibland lägger en tröstande hand på min axel. Jag har fått flertalet bevis på detta, och jag tycker det är så underbart häftigt!
Tillbaka till ödet. Jag tror att olyckan var ett tecken till mig att tänka om, ta vara på mitt liv och leva det som jag vill. Det kan ta slut fortare än man tror, och olyckan var mitt varningstecken. Jag var ute på en farlig väg där jag var på väg att kasta bort alldeles för stora och betydelsefulla bitar av mitt liv åt slumpen, bara för att jag inte trodde mig orka med ännu en strid. Olyckan fick mig att tänka om, och nu har jag siktet inställt på mitt mål. Återigen med full kraft. För ödet har visat mig vilken den rätta vägen är. Det må ha kostat mig min bil, men vad är väl egentligen en bil?
Dag 08 -Ett ögonblick
Natten mot den 13e september 2008. En något lullig jag efter en kväll med alkohol och Wii-spel går hemåt vid två, halv tre tiden på natten efter att under kvällens gång har hunnit mottaga diverse konstiga, kryptiska sms. Jag närmar mig min lägenhet och Ica-parkeringen då jag hör en motorcykel komma körandes. Jag trodde jag skulle smälla av, jag trodde inte det var sant. Men det var det.
Där och då träffade jag Martin, min norsk, för första gången. Han drog av sig hjälmen och kom fram för att skaka hand och presentera sig. Jag, lite smålullig sådär, kan inte sluta stamma fram att han var galen som kört hela vägen. "Du är verkligen galen". Jag tar inte ens hans hand för att hälsa, utan jag kräver en kram istället.
Så gick det alltså till, när jag för första gången såg in i de där underbart blå ögonen.
Jag är en fin liten fågel
i en trädgård i Småland. Mysigt värre! :)
Dag 07 -Min bästa vän
Låt mig säga så här. Jag har alltid haft svårt för att öppna upp mig för andra, och jag har alltid varit väldigt tyst och sluten. Jag har absolut ingen aning om hur man tröstar en annan människa när denne är ledsen, och det har gjort att jag istället har undvikit situationer där jag kan tänkas ha behövt trösta en vän. Det är tragiskt, men sant. Det är inte vad jag har velat gjort, jag vill ju finnas där för mina vänner. Men jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga eller vad jag ska göra, och då lämnar jag hellre över till någon annan. Även detta har jag att skylla på min uppväxt.
Men, det finns en kvinna i den här världen (hör du vad vuxet det låter, kvinna? är vi verkligen så gamla att vi kallas kvinnor nu?) som jag känner att jag skulle kunna berätta precis vad som helst för, utan att hon dömer mig. Utan att hon vid senare tillfälle slänger tillbaka det i ansiktet på mig. Det är Martina, min underbara, fina Martina som numera pratar småländska. Hon är en generös, underbar, älskvärd människa som alltid tänker på andra före sig själv. Hon är en stjärna, och jag är glad att jag har henne i mitt liv.
Martina och hennes lika underbara pojkvän. Jag hoppas ni inte tycker jag är hemsk som la upp den här bilden, men ni är så fina på den här bilden så ni anar inte. Äkta kärlek definieras: Ni.
Dag 06 -Min dag
Idag kommer jag att fortsätta på samma spår som igår; ta det lugnt och vila kroppen. Den enda nackdelen med hela den här vila-grejen, det är att jag inte har någon ro i kroppen. Jag var stilla hela dagen igår, lyfte knappt ett finger. Ryggläge i soffan, rundvandring i lägenheten, sittläge framför datorn. Jag har tänkt att jag ska köra på samma refräng idag, men som sagt, jag har ingen ro till att vara stilla och sysslolös.
Om det här vore en helt vanlig dag, en dag innan olyckan och innan värken, då skulle jag mest troligt ha jobbat hela dagen för att sedan komma hem, laga mat, städa, pyssla och dona. Det är det jag gör bäst.
De sysslorna som jag kan tänka mig att jag trots allt kommer att göra idag, det är att bråka med kattfan som är "helt opp i stock" idag. Möjligtvis plocka ihop Celias leksaker som ligger utspridd över golvet i hennes rum. Diska om bröstkorgen känns tillåta det, samt laga mat. Ladda över bilder från kameran till datorn, framkalla julklappskortet på Celia som ska ramas in till morföräldrar samt gammelföräldrar. Se på en hel hög med Grey's Anatomy avsnitt hinner jag nog med också, samt ett X antal Pyramide Solitaire på Facebook.
Det här kommer bli en låååång dag. Usch, jag hatar att vara hemma!
Dag 05 -Vad är kärlek?
Kärlek är känslan av total trygghet som man får när man står tätt intill sin älskade och känner hans armar runt sig. I alla fall för mig.
Sen finns det ju olika sorters kärlek, för man älskar ju olika personer på olika sätt. Man älskar sitt barn på ett sätt, sin partner på ett annat. Man kan älska sin mamma, pappa, syster och bror, likaså en vän. Men all kärlek ter sig olika, och det är även olika från person till person. Vad jag anser vara kärlek och vad du anser vara kärlek kan vara två helt olika saker. Det är det som gör varje människa unik och intressant, våra olikheter och egenheter.
Kärlek i sig är heller inte bara en känsla -det är vad du gör, hur du gör och när du gör det. Kärlek är fint, men också ett lätt sätt för folk att utnyttja de som är känslomässigt svaga och sårbara. Det gäller att se upp, annars står man där ensam kvar, gång på gång, med ett knust hjärta samtidigt som man tror sig älska personen som sårar.
Det gäller att se upp, men samtidigt tillåta sig själv att älska och framförallt; att bli älskad! Jag vet att jag varit dålig på det sistnämnda, men jag lär mig allt eftersom att även jag är värd kärlek, värme och omtanke. Det går framåt med mig!
Dag 03 -Mina föräldrar
Jag tänker inte gå in på några direkta detaljer för det är jobbigt att tänka tillbaka på allt och skriva ner det flera gånger. Men kort och gott, min pappa är alkoholist och har så varit ända sedan jag föddes. När jag var liten märkte jag inte av detta. Kanske för att han drack mindre då, kanske för att jag trodde att det var så där en pappa skulle vara? Sedan den dagen då sanningen gick upp för mig har livet varit en berg-och-dalbana, speciellt när det kommer till om jag ska älska eller hata honom. Sanningen är den att jag innerst inne älskar honom, han är ju min pappa med ögonen som glittrar när han ler! Men, jag ringer inte till honom frivilligt. Jag går absolut inte in i hans hus (huset där jag växte upp, huset som jag älskade, gården med gräset som alltid var lite lätt övervuxet men som ändå var VÅRT tillhåll). Samtidigt som jag säger att jag inte vill ha något med honom att göra mer så vill jag ändå veta att han har det bra. Det händer ibland när jag är ute och kör att jag tar en vända förbi hans hus på Skogen, bara för att se så att allt verkar okej. Men jaa... det är en komplicerad relation vi har. Jag älskar min pappa, men jag hatar det han är.
Min mamma är min stjärna, och hon har alltid gjort allt hon har kunnat för att jag och min bror ska ha det bra. Det har varit svårt för både henne och oss, men vi har överlevt.
Om jag fick välja att växa upp i en annan familj, med en annan pappa, så skulle jag inte vilja göra det. Jag skulle inte vara samma person utan de erfarenheter jag fått från tidig ålder, hur tufft och svårt det än har varit emellanåt! För er som vill läsa lite mer så kan ni läsa det här, det är ett tänkvärt inlägg! Kanske känner du något barn eller någon tonåring som har problem/som du misstänker har problem hemma? Ta tag i det, låt det inte bara passera framför dina ögon!
Dag 02 -Min första kärlek
I alla fall, min första kärlek (tillika pappan till min dotter) träffade jag för första gången redan som lill-liten, eftersom vi bott grannar i princip hela mitt liv. När jag var i slutet av mitt trettonde levnadsår började vi smyga ut på nätterna för att träffa varandra. Klockslaget var 01:00 och platsen var vid min familjs garage. Nätterna spenderades med lååååånga promenader och kubbspel i becksvarta mörkret. Till slut blev det alltså vi, några dagar efter min 14 års dag, och vi höll ihop i inte mindre än 6 år och 2 månader (!). Inte illa pinkat.
Men, som jag läste att en annan skrivit... det var då, det. Mestadels underbara tider, men tiderna förändras och så gjorde även vi. Vad mer kan man säga?
