Dag 03 -Mina föräldrar
Jag har en mamma och en pappa, precis som de flesta andra. Min mamma jobbar, liksom jag, som undersköterska på byns äldreboende. Min pappa jobbar på Z-lyften som svetsare. Den här arbetsfördelningen är nog ganska lika för de flesta på den här byn; kvinnorna på nipis och karlarna på z (alternativt någon av de andra intilliggande industrierna). Mamma flyttade ifrån pappa när jag var 17 år fyllda, och det är nog bland det bästa som har hänt vår familj.
Jag tänker inte gå in på några direkta detaljer för det är jobbigt att tänka tillbaka på allt och skriva ner det flera gånger. Men kort och gott, min pappa är alkoholist och har så varit ända sedan jag föddes. När jag var liten märkte jag inte av detta. Kanske för att han drack mindre då, kanske för att jag trodde att det var så där en pappa skulle vara? Sedan den dagen då sanningen gick upp för mig har livet varit en berg-och-dalbana, speciellt när det kommer till om jag ska älska eller hata honom. Sanningen är den att jag innerst inne älskar honom, han är ju min pappa med ögonen som glittrar när han ler! Men, jag ringer inte till honom frivilligt. Jag går absolut inte in i hans hus (huset där jag växte upp, huset som jag älskade, gården med gräset som alltid var lite lätt övervuxet men som ändå var VÅRT tillhåll). Samtidigt som jag säger att jag inte vill ha något med honom att göra mer så vill jag ändå veta att han har det bra. Det händer ibland när jag är ute och kör att jag tar en vända förbi hans hus på Skogen, bara för att se så att allt verkar okej. Men jaa... det är en komplicerad relation vi har. Jag älskar min pappa, men jag hatar det han är.
Min mamma är min stjärna, och hon har alltid gjort allt hon har kunnat för att jag och min bror ska ha det bra. Det har varit svårt för både henne och oss, men vi har överlevt.
Om jag fick välja att växa upp i en annan familj, med en annan pappa, så skulle jag inte vilja göra det. Jag skulle inte vara samma person utan de erfarenheter jag fått från tidig ålder, hur tufft och svårt det än har varit emellanåt! För er som vill läsa lite mer så kan ni läsa det här, det är ett tänkvärt inlägg! Kanske känner du något barn eller någon tonåring som har problem/som du misstänker har problem hemma? Ta tag i det, låt det inte bara passera framför dina ögon!
Jag tänker inte gå in på några direkta detaljer för det är jobbigt att tänka tillbaka på allt och skriva ner det flera gånger. Men kort och gott, min pappa är alkoholist och har så varit ända sedan jag föddes. När jag var liten märkte jag inte av detta. Kanske för att han drack mindre då, kanske för att jag trodde att det var så där en pappa skulle vara? Sedan den dagen då sanningen gick upp för mig har livet varit en berg-och-dalbana, speciellt när det kommer till om jag ska älska eller hata honom. Sanningen är den att jag innerst inne älskar honom, han är ju min pappa med ögonen som glittrar när han ler! Men, jag ringer inte till honom frivilligt. Jag går absolut inte in i hans hus (huset där jag växte upp, huset som jag älskade, gården med gräset som alltid var lite lätt övervuxet men som ändå var VÅRT tillhåll). Samtidigt som jag säger att jag inte vill ha något med honom att göra mer så vill jag ändå veta att han har det bra. Det händer ibland när jag är ute och kör att jag tar en vända förbi hans hus på Skogen, bara för att se så att allt verkar okej. Men jaa... det är en komplicerad relation vi har. Jag älskar min pappa, men jag hatar det han är.
Min mamma är min stjärna, och hon har alltid gjort allt hon har kunnat för att jag och min bror ska ha det bra. Det har varit svårt för både henne och oss, men vi har överlevt.
Om jag fick välja att växa upp i en annan familj, med en annan pappa, så skulle jag inte vilja göra det. Jag skulle inte vara samma person utan de erfarenheter jag fått från tidig ålder, hur tufft och svårt det än har varit emellanåt! För er som vill läsa lite mer så kan ni läsa det här, det är ett tänkvärt inlägg! Kanske känner du något barn eller någon tonåring som har problem/som du misstänker har problem hemma? Ta tag i det, låt det inte bara passera framför dina ögon!
Såhär tycker vi
Postat av: Jennie
SV: Tack, det har inte vart det lättaste men jag har klarat det :) Nej precis, jag har många minnen med honom som är bra men när jag känner att jag saknar honom så tänker jag på hur han har fått mig och mått den senaste månaden och då känner jag verkligen att jag klarar mig utan honom. och det finns så många killar ute i världen och jag är så pass ung så jag tänker leva livet fullt ut :)Kram
Trackback
