ziquita

Nu har jag hamnat i en svacka tror jag, tröttheten är verkligen över mig. Det är så mycket som måste göras, och det känns inte som att jag hinner med överhuvudtaget. Lägenheten förfaller, det går verkligen inte att hålla ordning här. Disken står i flera dagar innan jag orkar mana mig själv till att ta hand om den, jag skjuter verkligen upp det tills det är NÖDVÄNDIGT att diska pga. brist på bestick eller kastruller, och då måste jag alltid ta en värktablett en stund innan för annars börjar ryggen att tjorva och hälften av disken blir ståendes ändå.

Jag jobbar, jobbar, jobbar och jobbar. Emellan arbetspassen är jag mamma också. Och Herbalife-distributör. Kär med en distans på 100 mil. Sovmorgnar, vad är det?

Ursäkta klagosången, men idag behövs det verkligen. Jag kände redan imorse att dagen skulle gå åt helvete. Var bara sekunder ifrån att ringa och sjukanmäla mig imorse, innan jag tog förnuftet till fånga och insåg att jag inte längre var 16 år och skoltrött. Jag är 21 år och har ansvar, så det blev jobbet som segrade. Men fy fan vilken morgon... var i den tyngsta korridoren idag, och allt kändes bara gå åt helvete. Skulle dusha en tant, och precis allt jag gjorde var fel i hennes ögon. ALLT. Sen fick hon vänta ett par minuter innan vi kunde förflytta henne från duschstolen till rullstolen, pga. att den andra personalen som arbetade i korridoren var upptagen på annat håll. Då var det också mitt fel. Och självklart bäddade jag sängen "fel" (fel= jag la inte dit överkastet i precis den ordningen hon ville, utan började uppifrån och drog det neråt), så jag var en "dum jänta som inte fattar nåt!". Där fick jag nog och gick ut därifrån och inväntade A.
Sen körde det ihop sig hos nästa vårdtagare, så hon blev "försenad" till frukosten. För hennes del spelar det ingen roll, men för den där "dusch-tanten". Hon fick ju in sin frukostbricka på rummet hela 10 minuter för sent... och då fick jag veta att jag levde (i hennes värld är det bara hon som existerar, och när hon larmar förväntar hon sig att vi ska vara där inom 1 minut). Nej fy fan säger jag bara... vilken jävla morgon. Jag skulle verkligen ha stannat hemma i sängen!

Och nu är jag trött. Så otroligt trött att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Det lutar åt att blunda och bara soooova ända till imorgon, så länge som nu Celia tillåter.