ziquita

Inatt drömde jag nåt så otroligt underbart. Det har nu gått bra precis 1,5 år sen morfar dog (på söndag för att vara exakt) och jag saknar honom fortfarande lika mycket nu som då. Jag kan inte sluta tänka på honom. Dessutom är han här hos mig ofta och stökar på fick jag veta när jag träffade ett medium i början på januari (just ja, det måste jag berätta om i nåt inlägg här också!). Men, jag har inte drömt något om honom, inte som jag kan komma ihåg i alla fall.

Men inatt. Inatt hände det. Och gud vad otroligt skönt det var! Jag drömde att vi var uppe hos mormor, jag tror att det var jag, mamma, Olof och mormor som var där i köket. Helt plötsligt ser jag morfar komma gåendes in genom dörren till köket, och jag flyger rakt upp och försöker slänga mig fram till honom, men någon hindrar mig och säger att han inte är där, och helt plötsligt försvinner han. Liksom så där "poff, nu går jag upp i rök" ungefär. Men, han kommer tillbaka och tar oss alla i handen, och jag säger triumferande "ser ni, jag hade rätt! Morfar är här!", och då är helt plötsligt pappa där också. Och just det där med triumfen i min röst, och övertygelsen om att JAG HADE RÄTT.. det vet jag var mofars sätt att säga att jag ska kämpa på mot miitt mål som är att få överbevisa pappa om att jag visst kan klara av en viss sak som han inte tror att jag gör... 

I alla fall. Jag kommer inte ihåg riktigt vad som hände sen, men jag vet att jag fick en kram av morfar. Och det kan jag säga er, var precis vad jag behövde. Det kom i rätt ögonblick. Herregud, vad jag saknar morfar. Det är inte klokt.

Morfar på sin 75års dag. Texten på blden är en dikt jag skrivit.

"Berg och verklighetsbarriärer
kan aldrig sudda ut spåren
du satte i allas våra hjärtan"