ziquita

Nu idag när jag stod och stekte pannkaka som bäst så ringde det på dörren. Jag trodde i mitt stilla sinne att det var min bror som tagit förnuftet till fånga och kommit för att hämta en matlåda med kycklinggryta från igår (jag vet inte riktigt vad man tänker med när man gör gryta av 1 kg kyckling till sig själv och en 3 åring som endast petar i maten?). Men nejdå, i titthålet ser jag min pappa och väluppfostrad som jag är släpper jag in honom. Han säger sig ha mobil-problem, samtidigt som han håller sin gamla Nokia 3310 i ena handen och en "lånetelefon" a'la Nokia 3510i i den andra.

Han säger att han inte kan ringa, att det enda som hörs är "biiip biiip biiiiiiiip". Jag frågar om det inte kan vara så att det är slut på pengar på kortet, men nejdå, det trodde han ju inte. Han hade ju fyllt på med 100 kr och inte ringt så mycket, förstår ni.  Han tror att det fortfarande är nåt fel på nätet. (Här bör också nämnas att han var här i tisdags och stod i mitt kök -med mig noga placerad i vardagsrummet-  för att ringa upp mig från sin mobil och prata för att kolla så att nätet fungerade riktigt). Jag säger återigen att det kanske är slut på pengar, och så instruerar jag honom noga så att han ringer *120# där det visar på 0,01kr. Alltså tomt kort.

"Aha" tycker han, "det var ju fiffigt!". Men, för att vara helt på den säkra sidan så tar han och pillrar ur simkortet från 3310:an, karvar upp 3510i:n med en bordskniv för att sedan alltså byta plats på simkortet. För "man vet ju inte, det kanske visar fel på saldot". Av hans min att döma så innehöll kontantkortet fortfarande endast 1 öre efter byte av mobil. "Jamen där ser man".

Som sista kommentar innan vi har avklarat mobilproblemet kläcker han ur sig: "men Linda, kan folk ringa till mig nu då när jag inte har pengar på kortet?!"

(Men jag måste också ge lite cred till 3310:an som fortfarande håller ihop och funkar utan större problem, den har ju trots allt 8 år på nacken!)