ziquita

Har suttit och skrivit på första delen utav mitt nästa skolarbete "Vad skiljer åldrande från sjukdom?" i geriatriken, och då var en av frågeställningarna hur man vill bli bemött, omhändertagen osv. om man drabbas av Alzheimers. Här är vad jag tänker och tycker om det.

Om jag drabbas av Alzheimers...

"Det händer aldrig mig", hur ofta har man inte tänkt den tanken? Man vill inte se sanningen i vitögat och inse att det faktiskt kan hända mig, jag är inte skyddad från all världens sjukdomar och olyckor. Det KAN hända mig. Kanske borde man börja tänka att "det KOMMER att hända mig" och prata om dessa ämnen. Om vi blir sjuka, hur vill vi egentligen ha det? Hur vill vi bli bemötta? De flesta av oss behöver nog vakna upp och inse att imorgon kan jag faktiskt vara med om en bilolycka, jag kan snubbla och slå i huvudet, halka i badkaret, få en stroke, hjärtattack etc. Det kan hända mig.

Den dagen jag drabbas av Alzheimers vill jag vara säker på att min familj har förstått innebörden av sjukdomen. Jag vill att de ska veta att även om jag tappar bort dem någonstans på vägen och inte längre känner igen dem så älskar jag dem mer än allt annat.

Om jag helt plötsligt är en liten flicka igen, och inte den gamla dam jag egentligen är, så vill jag ändå bli bemött som en vuxen kvinna. Jag vill inte att man talar "barnspråk" med mig och behandlar mig som en mindre vetande och obildad människa. Jag är fortfarande samma människa.

När jag får diagnosen Alzheimers så önskar jag att min familj verkligen vill ta till vara på den sista tiden vi har tillsammans. Jag vill tillsammans med dem skapa minnen såsom fotoalbum, tavlor och små videofilmer av barnbarnen som leker i gräset för att i längsta möjliga mån fortfarande kunna prata om och minnas dem. 

Jag vill vara med och planera min framtida vård i den utsträckning det är möjligt -dvs. möbler jag vill ha med till det nya boendet, mat jag inte vill bli tvingad att äta (gröt, välling och blodpudding) och aktiviteter jag vill ha möjlighet att fortfarande kunna utföra (bläddra i en skvallerblaska, lösa ett korsord, baka en kaka, lyssna på en bra skiva och ta en promenad i vårsolen).

Jag vill inte att min man, mina barn, barnbarn och övrig släkt och vänner ska känna sig tvingade att besöka mig. Jag vill göra klart för dem att jag förstår om de inte orkar med att besöka mig, och jag vill att de ska veta att jag absolut inte tar illa upp om de inte kommer förbi på min 83 års dag. Jag vill heller inte att personalen ska tycka att de är "dåliga anhöriga" för att de inte kommer förbi på en kopp kaffe, för jag vet ändå att de älskar mig.

När sjukdomen framskridit längre och jag börjar få svårt med finmotoriken så vill jag ändå att man låter mig försöka att äta själv, tvätta händerna själv och borsta håret. Jag vill inte att man ska rycka av mig gaffeln med en nedlåtande kommentar om att "det blir bättre om jag gör det!". När jag råkar spilla ut mitt mjölkglas vill jag inte höra en massa suck och stånk och stön, för det är sånt som händer den bäste.

Oavsett om jag är dement eller inte när jag blir äldre så vill jag bli bemött med respekt och värdighet, och sedd för den unika person jag är. Jag vill inte ha en stämpel i pannan som krävande och jobbig bara för att jag råkar ha en åsikt om vad jag vill göra och inte, vad jag vill äta och inte. Jag vill inte bli påtvingad en ful, blommig blus bara för att jag är gammal och "inte har någon talan".

Jag vill helt enkelt få leva mitt liv på bästa möjliga sätt, med hjälp utav medmänniskor som bryr sig om mig och min familjs bästa.

Och när den dagen kommer då jag tar mitt sista andetag, då vill jag ha någon vid min sida som håller min hand och smeker mig över kinden. Jag vill ha persiennerna uppdragna så att solljuset flödar in i rummet och jag vill höra fågelsång och skrattande barn. Jag vill känna doften av nybakad äppelpaj sprida sig i rummet.

Är det för mycket begärt?

Med de orden vill jag avsluta den här texten, som en liten tankeställare. Kommer man i framtiden att ha tid att sitta med någon som är på väg över till andra sidan, eller kommer de dåliga lönerna att leda till personalbrist och att man inte kan avvara någon som sitter vak?

Kommer man att ta min önskan på allvar, eller kommer man att dra ner persiennerna av "respekt" för mig så att ingen ska kunna se in på mig och min döende kropp? Kommer man att bry sig om blöjlukten som sprider sig från sophinken på toaletten, eller får den vara med tanken att "det är snart över ändå" ?

Min fråga är, kommer min vilja och önskan att bli accepterad den dagen jag drabbas av Alzheimers, eller kommer man inte att bry sig just därför att jag inte minns något?7



VAD TROR NI?